En slow loris om 8 mars
- 1 min
- 2 kommentarer
Det säger lite om hur mina sociala medier ser ut att 8 mars inte är en dag, utan minst en vecka. I vissa fall två. Vi är alltså nu mitt i 8-mars-veckan och jag kan inte ens sålla i den veritabla tsunami av pressmeddelanden som har rasat in angående olika jämställdhetsinitiativ. Det kan också bero på att jag var på dokumentärfestivalen Tempos premiärfest igår och drack tre plastglas champagne. Ni under 25 kanske skrattar rått nu, men så är det. Om fem år kommer ni inte heller kunna socialsippa på något alkoholhaltigt utan att vara lika effektiva som en slow loris dagen efter.
Men åter till veckan. Det mesta jag har sett/läst är jättebra och spännande och det känns, återigen, som att det verkligen händer grejer nu. 2014 kommer inte att bli året när vi får jämställdhet i Sverige, men det kanske i alla fall blir året då vi lär oss att vi inte har jämställdhet och att det kunde vara något att jobba på. Att det slutar vara ett särintresse för folk med vissa politiska övertygelser, och blir en självklarhet för dem som det beror, det vill säga 100% av mänskligheten. För det är nog den enskilda sak jag är gladast över. Av namnen i min inbox och mina andra flöden är fortfarande många kvinnor, men långt ifrån alla. Det blir fler och fler män som väljer att engagera sig i även den här aspekten av mänskliga rättigheter, vilket ju är kanonbra. Ju fler desto bättre, osv. Så kudos och handklapp till er. För att citera Alexander Mason på Cision (som nu i dagarna lanserar sitt samarbete med Rättviseförmedlingen):
”Att inse privilegier ÄR ju jobbigt. Det är mycket behagligare att tänka att jag står här på grund av min egen förträfflighet, och inte för att jag är en vit medelklassman”.
Och med det säger jag tuuut tuuut och fortsätter plöja mail.