17 års övning
- 2 min
- 23 kommentarer
När jag gick i sexan åkte vi till Thailand på novemberlovet. Mamma, pappa, Kalle, jag och en till familj. Jag var OERHÖRT pepp på solsemester och blev inte besviken. Vi klappade babyelefanter, drack grön Fanta, åkte vattenrutchkana och bodde i ett hotellrum som jag fortfarande minns i minsta detalj (man gick liksom NER i badkaret som var nedsänkt i golvet. Hade aldrig sett något så fantastiskt). Vi jagade krabbor på stranden och åkte en sån där båt med glasgolv så att man kunde kolla på fiskar. Och jag fick upptäcka hur det är att inte vara barn längre.
Det där med manlig blick är väldigt svårt att sätta fingret på, framför allt när man är 11 år. Men jag märkte direkt att något var annorlunda från sommaren innan. Jag minns inga speciella situationer egentligen. Bara att jag plötsligt fick väldigt mycket mer uppmärksamhet än min två år yngre kompis Elsa när vi sprang runt och lekte. Att vuxna kom fram och skulle prata och skämta. Att alla de vuxna var män. Att jag blev jätteglad, precis som vilket bekräftelsesökande barn som helst, och samtidigt förvirrad. Jag fattade inte deras skämt och jag fattade inte vad de var ute efter. Men jag fattade att de såg mig. Att jag på något vis måste förhålla mig till det, antingen avvisande eller inbjudande. Jag fattade att allt jag gör från och med nu, oavsett om det handlar om hur jag hoppar i vattnet från flotten eller vem jag ler emot, kommer att uppfattas av andra som en del i det där spelet som jag ännu inte kan reglerna till.
Det här slog mig häromdagen när jag gick förbi ett gäng snubbar på stan som vände sig om och gastade åt mig. Att fast jag har tvingats öva i 17 år har jag fortfarande inte bemästrat det där. Det känns så misslyckat. Jag har lärt mig att gå rakryggat, att stirra tillbaka när folk stirrar, att säga nej och vända mig bort när jag inte vill prata. Men jag kan inte få situationerna att sluta uppstå. Jag kan inte stoppa mig själv från att så fort det händer utvärdera hela min klädsel från topp till tå, och fundera på vad jag kunde ha gjort annorlunda för att slippa. Jag kan inte undvika blickarna som utforskar mitt ansikte men hoppar över mina ögon.
Och där ute, precis nu, sitter en massa män och tycker att de är snälla när de berättar för okänd kvinna på gatan att hon ser ut på ett sätt som tilltalar dem. Som att deras godkännande betydde nåt. Som att jag fanns till för att behaga dem. Som att jag inte hade hört precis det de tänkte säga varenda jävla dag sedan jag var elva år.