14 frågor om feminism

2. Hur gammal var du när du började bry dig om feminism och jämställdhet mellan kvinnor och män?

Jag har nog alltid brytt mig om jämställdhet. Jag har aldrig tyckt att kön är viktigare än person – till exempel lekte jag alltid med både killar och tjejer när jag var liten. I gymnasiet blev jag intresserad av feminism och började läsa lite böcker om det. Men det var först när jag började jobba heltid, när jag var 22 ungefär, som jag förstod hur mycket jämställdhetsproblem som det faktiskt finns i samhället. Då började jag kalla mig feminist och skriva och debattera om jämställdhet.

3. Hur kom det sig att du började bry dig om feminism?

När jag fick mitt första heltidsjobb (på en reklambyrå) insåg jag att män och kvinnor behandlades helt olika i arbetslivet. Till exempel tittade oftast dem jag satt i möte med på min manliga kollega när de ville fråga något, fast jag hade presenterat det vi hade gjort. Jag märkte att mina kvinnliga kollegor gick och hämtade barn nästan varje dag, medan männen satt i partnermöte och bestämde vad som skull hända med företaget. Jag var ofta enda kvinnan i rummet, och tyckte att det var konstigt. Jag hade ju fått höra hela min uppväxt att Sverige var jämställt och att alla är lika mycket värda, och nu hände hela tiden små saker som tydde på motsatsen. Då började jag läsa på om jämställdhet och feminism för att få svar på mina frågor.

Det var jättenervöst! Jag har skrivit mycket om feminism förut men aldrig hållit ett tal om det. Nu var dessutom publiken väldigt kunnig och stor, mer än 400 personer. Men när jag väl stod på scenen märkte jag hur positiva alla såg ut, och då var jag inte nervös längre.

Jag hoppas det! Jag tycker ofta att unga är lättare att påverka än äldre, för unga har inte fastnat så mycket i gamla vanor. Jag hoppas att både unga och äldre vågar tro på att feminism inte är något svårt eller farligt. Det är inte konstigare än att säga att man är emot rasism eller för yttrandefrihet (om man är det, alltså).

6. Får du som offentlig feminist många negativa kommentarer eller är det mest positiva?

   – vad för slags kommentarer får du?

De är allra mest positiva. Jag blir gladast när någon som kanske inte har varit feminist tidigare berättar att de har läst något jag har skrivit och kommit fram till att de vill vara feminister i alla fall. Framför allt när det är äldre män som säger det, för de är svårast att nå. Ibland säger folk att jag borde fokusera på något viktigare, eller kallar det jag håller på med för ”genustjafs”. Då vet jag att de inte har fattat grejen alls, så jag brukar försöka förklara lugnt vad jag tycker och varför. Oftast funkar det. Även om den som var negativ inte ändrar sig förstår de i alla fall vad jag menar.

Ja, men det är ett ansvar jag hemskt gärna tar. Om någon ser mig som en förebild är det fantastiskt. Det är inte svårt eftersom jag bara är mig själv.

Jag vill kämpa för en feminism som är öppen för alla och som aldrig känns svår eller arg. Inte för att det är fel att vara arg, jag blir också jättearg ibland när jag tänker på hur fel samhället är på många sätt, men det finns andra som är bättre på att förmedla det. Jag är bra på att förklara enkelt hur jag ser att saker och ting hänger ihop. Jag tycker också att det är viktigt att feminismen är till för alla: män och kvinnor, höger och vänster, unga och gamla. Om någon kan se mig som er förebild och också vill jobba för de sakerna är det ju världens bästa grej.

Genom att hela tiden peka på stora och små saker vi ser omkring oss som är ojämställda. Ofta är det grejer man inte ens tänker på, som att det nästan inte finns några Hollywoodfilmer som handlar om kvinnor. Om man väl ser problemen brukar de flesta vilja ta tag i dem. Sen kan jag förhoppningsvis hjälpa läsaren att ladda upp med argument för att förklara varför jämställdhet är viktigt.

Enligt FNs ranking är Sverige världens mest jämställda land. Det är ju jättebra, men det betyder tyvärr inte att det är helt jämställt, bara att det är bättre än många andra ställen. Sverige är bra på att ha lagar som är lika för kvinnor och män, till exempel när det gäller föräldraledighet. Tyvärr är vi inte så bra på att vara jämställda i det vi gör. Till exempel tar män bara ut 26% av föräldraledigheten, fast de har rätt till hälften. Och fast kvinnor har högre utbildning än män, tjänar de högutbildade kvinnorna 9000 kronor mindre i månaden för exakt samma jobb. Siffrorna kommer från Statistiska Centralbyrån: http://www.scb.se/Pages/PressRelease____342527.aspx. Sen vill jag förtydliga att jämställdhet inte är en åsikt, utan fakta. Man kan alltså inte ”tycka” att Sverige är jämställt eller inte, det är som det är. Däremot kan man tycka att det borde förändras, och det tycker jag verkligen!

Det viktigaste är att lära sig själv, och sprida vidare till andra, vad jämställdhet är och varför det är viktigt. Det gäller både politiker, företagsledare och vanliga människor. Sen kan alla utifrån sina olika roller göra olika saker för att förändra. Som politiker kan man stifta lagar (som att förbjuda könsdiskriminerande reklam, bestämma att kvotera kvinnor till bolagsstyrelser eller dela föräldraledigheten lika). Som företagsledare kan man förändra arbetslivet genom att ge samma villkor och lön till sina anställda. Som enskild människa kan man fundera på hur man behandlar män och kvinnor man möter, och hur man själv beter sig. Gör jag som jag vill, eller som jag tror att andra förväntar sig att jag ska göra eftersom jag är tjej/kille? Målet med jämställdhet är att alla, kvinnor som män, ska få vara precis hur de vill utan att bli begränsade av sitt kön.

14. Upplever du att det är flest kvinnor eller män som är emot feminism?