06.56

Ungefär så dags går jag ut genom dörren om jag ska till gymmet innan jobbet. Det är mörkt och ruggigt som sjutton, men helt okej eftersom jag bara behöver gå tre kvarter. Det är ganska mycket folk i rörelse. Alla har tjocka dunjackor, mössor, vantar, stretar mot vinden. Ungefär var tionde person av dem jag möter är som jag. Träningsbrallor och neonfärgade gympaskor. Duktiga. Vita. De andra är på väg till jobbet. Jeans och kängor. Tvungna. Svarta.

En och en halv timme senare är jag duschad och klar och då ser alla på gatan ut som jag. Det är kaffe i handen och raska steg. Det är tutande taxis och vänta på hissen och klaga på vädret innan vi någon gång mellan 9 och 10 drar upp Macbooken och tar dagens andra kaffe och kollar på en rolig Youtubefilm. Vid det laget har de andra, de som tömmer våra papperskorgar och häller upp vår smoothie och kör oss till jobbet och blippar vårt gymkort varit på jobbet i flera timmar. De kommer inte att gå hem förrän vi andra har gjort det, och när de gör det är det inte en kort promenad till West Village eller en taxiresa till Park Slope som står på schemat.

Alla vet att USA är ett extremt klassamhälle. Alla vet att hudfärg och etnicitet är en faktor i det; råkar man födas som svart man här är oddsen bättre för att man hamnar i fängelse än på college. Men ingen gång blir det så tydligt för mig, som på vardagsmorgnarna klockan 06.56. När de som har som jobb att vara osynliga för en gångs skull är fler än dem som har som jobb att ta plats.