Första gången jag var sjuk på jul var för tolv år sedan. Jag hade precis börjat plugga till civilekonom och efter flera veckor av tentaångest var jag äntligen ledig. Julafton tillbringades med feberfrossa under en hög med filtar tills mina föräldrar tvingade ut mig på balkongen för avkylning. Det hjälpte. Dagen efter var jag hyfsat på benen igen, men en ny tradition hade skapats. Jag är ALLTID sjuk på julafton. De hostas, snoras och feberyras. När andra dricker snaps dricker jag brusalvedon och C-vitamin. Förra året tog ändå priset, när jag två dagar före julafton låg i sängen och grät för att det lät så högt när min kille klippte papper till julklapparna. Eftersom jag har varit utbränd förut vet jag vad det betyder. Sinnena är det första som ballar ur, och när en sax mot mjukt papper låter som en slagorkester rakt i örat är saker inte som de ska.

Julfest, julmarknad, julglögg, julklapp, julkollaps. En sorglig men oundviklig ekvation för den som inte vill välja bort något.

Jag önskar att jag kunde hävda otur, men tolv år i rad KAN inte vara en slump. Det måste vara så att jag gör mig själv sjuk till jul. Jag gasar och gasar tills kroppen inte har en chans. Julfest, julmarknad, julglögg, julklapp, julkollaps. En sorglig men oundviklig ekvation för den som inte vill välja bort något. Någon sa något om julefrid, men jag har alldeles för många deadlines för att orka lyssna. För vem ska egentligen göra allt om inte jag gör det?

Efter pappersincidenten förra året ägnade jag resten av julhelgen åt att fundera. Varför gör jag så här? Varför känns det som att jorden ska gå under om jag inte köper nya hyacinter när de gamla har vissnat? För det är ett val, även om det inte brukar kännas så när man är mitt i det. Hyacinter kan få lämnas att dö. Deadlines kan skjutas upp, möten och glöggar bokas av, träningspass ställas in, lussebullar köpas färdiga på ICA. Som ett stort möbelföretag säger i sin senaste reklam: Det blir jul ändå. Livet går vidare trots dåligt inslagna julklappar.

Livet går vidare trots dåligt inslagna julklappar.

I år tänkte jag alltså försöka hålla mig frisk. I strategin ingår, utöver ansenliga mängder handsprit, en personlighetsförändring. Jag försöker att inte ta mig själv på så förbannat stort allvar, och fokuserar på att försöka befinna mig på rätt plats vid rätt tid med hyfsat hela och rena kläder. Min originalplan om att gå på yoga två gånger i veckan hela december har redan gått åt helvete. Jag har glömt bort en författarfrukost med Månpocket (förlåt!), skickat in mitt livs sämsta akademiska text, ätit en mycket obalanserad kost till 57% bestående av skumtomtar och inte gett min kille någon hemmagjord adventskalender. Det är inte så härligt, men jag klarar mig. Jag kan prata i fullständiga meningar och klippa julklappspapper utan att få tinnitus. Om ungefär 10 dagar vet vi om det funkade. Om det blev jul ändå.

***

Nina Åkestam är skribent, författare och forskare vid Handelshögskolan i Stockholm. Hennes bok Meningen med hela skiten finns att köpa på till exempel Adlibris eller Bokus.

Denna text publicerades ursprungligen som en krönika i Metro.

Foto av Kevin Dooley (CC BY 2.0)

Förra sommaren var jag på en middag där jag nästan inte kände någon. Jag är verkligen sämst på såna grejer, flackar med blicken och vet inte vart jag ska ta vägen. Därför blev jag så himla glad när en kille som fram till mig, presenterade sig och frågade Jaha, så vem är du då? Jag började svara, och då avbröt han mig och sa nej nej nej, jag undrade inte vad du gör, jag undrade vem du är? Jag har aldrig velat slå ner någon så mycket i hela mitt liv. Jobbiga pretentiösa himla människa!

För mig är den jag är och det jag gör ungefär samma sak. Framför allt är jag reklamforskare och lärare på Handelshögskolan i Stockholm. Jag är också föreläsare, krönikör, jämställdhetskämpe och fram till förra veckan drev jag en av Sveriges största politiska bloggar. Och sist men inte minst är jag författare till boken Meningen Med Hela Skiten som är en tankebok för folk som precis som jag gärna blandar ihop det de gör med den de är.

Jag tycker nämligen inte att det är något problem att röra ihop de grejerna så länge det man gör stämmer överens med ens värderingar. Jag tycker till och med att det vore urtråkigt att gå runt hela livet och göra en massa grejer som inte hade något att göra med den man är.

Den här platsen kommer därför att handla om sånt jag gör och tycker är viktigt. Som att ifrågasätta varför vi jobbar så himla mycket (medan andra inte jobbar alls), diskutera varför det fortfarande är provocerande att tycka att föräldrar borde dela på tiden med sina barn, eller försöka övertala Lindex att sluta drapera det offentliga rummet med objektifierande bilder av kvinnor.

Om du tycker att det låter kul så får du gärna hänga med!

OMG, nu händer det verkligen. Sista inlägget på sista dagen. Jag har inte riktigt hunnit skriva alla önskeinlägg, men hoppas att det är ok i alla fall. En bra nyhet är att ett första utkast (typ) till min nya hemsida, ninaakestam.se, finns uppe nu. Där finns lite allt möjligt om mig och en funktion som jag inte skulle kalla blogg, men där en kan skriva texter när andan faller på. Så det kan ni ju spana in!

Annars vill jag mest av allt bara säga tack. När jag skrev tacklistan i boken sa förlaget att de aldrig hade sett en så lång, så jag kan tänka mig att det inte kommer att bli bättre här. Men det är faktiskt väldigt viktigt att tacka tycker jag, för en är ju väldigt sällan själv i något, och framför allt inte i en blogg. Alltså:

Tack till alla som jobbade reklambyrån Åkestam.Holst sommaren 2006. Ni var de första som läste mina dittills hemliga inlägg, och trots att de var sämst sa ni inte det utan uppmanade mig att fortsätta. Annars hade nog egentligen inget av det här hänt.

Tack till alla på Resumé och Dagens Media som gjorde mig till någon slags branschkändis innan jag ens kunde stava till utomhusenhet. Som lät mig debattera, krönikera och ranta hit och dit, och dessutom alltid bytte ut fula bilder på mig om jag bad om det. Extra tack till Claes på Resumé som frågade om jag ville börja blogga här, gav mig betalt för mödan och inte har lagt sig i ett skvatt vad jag gör.

Och tack till alla som jobbade på Garbergs samtidigt som ovanstående som stod ut med mina mediala utbrott. Finns nog ingen arbetsplats som har så högt i tak.

Tack till hela reklambranschen egentligen. Ni är en ständig källa till inspiration, vänner, baksmällor och kärlek. Utan er hade jag för att vara helt ärlig inte ens funnits, eftersom mina föräldrar träffades på reklambyrån Aggerborgs 1978.

Och apropå det vill jag tacka min familj. Dels för att jag finns men också för att ni alltid, alltid har lyssnat på mina planer och idéer och gjort att jag sedan alltid har fått för mig att min åsikt är viktig.

Sen var det ju det här med vännerna. Allt mina smarta, coola, roliga vänner i verkligheten och på internet som har lagt grunden till varenda ord som har skrivits på den här bloggen. Som har lyssnat och diskuterat och bidragit och delat och härjat runt. Vågar inte skriva namn av rädsla för att missa någon, men ni vet ju vilka ni är.

Tack till signaturerna Liv, Tom Croker och alla andra som under åren har kommenterat på mina inlägg med en aldrig sinande vilja att missförstå, hata och raljera. Jag fattar fortfarande inte hur man dag ut och dag in i åratal orkar lägga tid på en blogg man verkligen inte gillar. Men ni orkar, och det har många gånger gjort att jag har orkat fortsätta. Ni är en ständig påminnelse om att den världen jag vill ha är långt borta, och att även de enklaste saker, som mänskliga rättigheter och allas lika värde och en schysst samtalston, inte är självklara mål för alla.

Men ett ännu större tack till er läsare som kritiserar konstruktivt, lägger fram motargument, mailar artiklar och rapporter, följer upp på era egna bloggar, bjuder in till samtal och diskussion. Ni är internets finest och gör mig smartare varje dag.

Tack till alla er som mailar mig små utdrag ur era liv, ocensurerat och ärligt. Jag kan inte alltid hjälpa (och ibland inte alltid svara) men jag gör mitt bästa och är så glad att det är just mig ni släpper in i era svåraste funderingar.

Tack alla som har öst kärlek över mig de senaste åren. Ni som har delat inlägg, kommenterat, bjudit in mig att föreläsa, applåderat i publiken, gett ut min bok, köpt min bok, kommit fram snorfulla på krogen och gett mig världens största kram. Utan er hade det ju aldrig gått.

Nu drar vi ur pluggen på det här fina. Vi hörs och ses någon annanstans!