Nobelpristippade Jennifer Doudnas gensax – helt banbrytande teknik som berör oss alla

  • 6 min

Författaren Jennifer Doudna var favorittippad för ett kemipris även i år, men skam den som ger sig! Med det genetiska verktyget CRISPR-Cas9 har det blivit möjligt för människan att redigera alla levande organismers arvsmassa nästan lika enkelt som man klipper och klistrar i en skriven text. Läs mer om ett av den moderna vetenskapens största upptäckter i detta utdrag ur  Jennifer Doudnas oupphörligt fascinerande bok Sprickan i skapelsen! Och håll tummarna med oss för ett Nobelpris nästa år!

I min dröm står jag på en strand.

Och plötsligt ser jag den komma långt där borta. En våg.

Till att börja med är den helt liten, men för varje sekund kan jag se den växa, torna upp sig framför mig som en allt högre mur, med ett skummande krön som förmörkar himlen. Bakom den följer andra vågor, alla på väg in mot stranden.

Jag är paralyserad av rädsla – men medan tsunamin kommer allt närmare övergår min skräck i beslutsamhet. Jag upptäcker ett litet träskjul bakom mig. Det är min vän Puas ställe, utanför står en hög med surfbrädor. Jag plockar upp en bräda och hoppar ut i vattnet, paddlar ut i viken runt vågbrytaren och beger mig iväg rakt mot de inkommande vågorna. Innan den första vågen väller in över mig lyckas jag dyka igenom den, och när jag kommer ut på andra sidan surfar jag nerför den andra vågen. På vägen ner insuper jag utsikten. Det är en fantastisk syn – där är Mauna Kea och ännu längre bort Mauna Loa, vulkaner som reser sig skyddande över viken och sträcker sig upp mot himlen.

Plötsligt slår jag upp ögonen och vaknar. Jag befinner mig i mitt sovrum i Berkeley i Kalifornien, tusentals kilometer från mitt barndomshem.

Det är juli 2015 och jag är mitt uppe i det mest spännande och överväldigande året i mitt liv. Den senaste tiden har jag regelbundet haft drömmar som den här, och nu har jag börjat förstå deras djupare mening. Stranden är en hägring, men vågorna och det virrvarr av känslor som de väcker – rädsla, hopp och vördnad – är bara alltför verkliga.

Mitt namn är Jennifer Doudna. Jag är biokemist och har tillbringat större delen av min karriär i ett laboratorium, där jag har forskat i ämnen som de flesta utanför mitt område aldrig har hört talas om. Men de senaste fem åren har jag blivit engagerad i ett banbrytande område av livsvetenskaperna, ett ämne i snabb utveckling som inte ryms inom ett akademiskt forskningscentrums fyra väggar. Mina kollegor och jag har svepts iväg av en oemotståndlig kraft, inte helt olik tsunamin i min dröm – med den skillnaden att detta är en flodvåg som jag själv varit med om att utlösa.

Bara några år tidigare hade jag bidragit till att utveckla en ny bioteknik som nu, sommaren 2015, hade börjat accelerera i en takt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Och dess konsekvenser var omvälvande – inte bara för livsvetenskaperna utan för allt liv på jorden.

Den här boken är historien om denna teknik, och om mig. Det är också din historia. För det kommer inte att dröja länge innan effekterna av denna teknik berör oss alla.

Människor har ägnat sig åt att omgestalta den fysiska världen i många tusen år, men aldrig har effekterna varit lika dramatiska som i dag. Industrialisering har orsakat klimatförändringar som hotar ekosystem över hela jorden, och dessa och andra mänskliga aktiviteter har gjort att allt fler arter dör ut i de mångskiftande populationer av varelser som vi delar jorden med. Förändringarna är så stora att geologer har föreslagit att döpa om vår nuvarande tidsålder till ”antropocen” – den mänskliga epoken.

Men den biologiska världen genomgår också andra djupgående förändringar, även de orsakade av människor. Under miljarder år framskred livet i enlighet med Darwins evolutionsteori: Organismer utvecklades genom en serie slumpmässiga genetiska variationer som i vissa fall gav fördelar när det gällde att överleva, konkurrera och föröka sig. Hittills har även vår art formats av denna process; fram tills nyligen var vi i själva verket nästan helt utlämnade åt den. När jordbruket växte fram för tiotusen år sedan började människor påverka evolutionen genom selektiv avel av växter och djur, men utgångsmaterialet – DNA-mutationerna som låg bakom de genetiska variationer som fanns att välja mellan – uppkom fortfarande spontant och slumpmässigt. Till följd av detta var människans försök att omvandla naturen stapplande och hade bara begränsad effekt.

I dag har allt detta förändrats drastiskt. Forskare har lyckats få denna uråldriga process helt under mänsklig kontroll. Med hjälp av kraftfulla bioteknologiska verktyg som gör det möjligt att mixtra med DNA i levande celler kan forskarna nu bearbeta och rationellt modifiera den genetiska kod som definierar varje art på planeten, inklusive vår egen. Och med det senaste och kanske mest effektiva genetiska verktyget, CRISPR-Cas9 (eller kortare: CRISPR), har genomet eller arvsmassan – en organisms hela DNA-innehåll, inklusive alla dess gener – blivit möjligt att ”redigera” nästan på samma sätt som en skriven text.

Förutsatt att den genetiska koden för en viss egenskap är känd kan forskare använda CRISPR för att föra in, redigera eller radera ifrågavarande gen i arvsmassan hos vilken som helst levande varelse, det må vara en växt eller ett djur. Denna metod är mycket enklare och effektivare än någon annan nu existerande teknik för genbearbetning. Praktiskt taget över en natt har vi ställts på tröskeln till en ny epok inom genetisk ingenjörskonst och behärskning av den biologiska verkligheten – en revolutionerande epok där bara vår kollektiva fantasi sätter gränser för vad som är möjligt.

Detta nya verktyg för genredigering har hittills prövats ut framför allt inom djurriket. Forskarna har till exempel använt CRISPR för att ta fram genetiskt förstärkta versioner av beaglehundar; genom att förändra en enda bokstav av DNA:t i en gen som kontrollerar muskeltillväxt har man skapat bodybuilderliknande hundar med enorma muskler. I ett annat fall har man inaktiverat en gen i grisens genom som reagerar på tillväxthormon och på så sätt skapat mikrogrisar, svin som inte är större än stora katter och som kan säljas som husdjur. Något liknande har forskare gjort med getter av rasen shannbei, genom att med hjälp av CRISPR redigera djurens arvsmassa så att de utvecklar både mer muskler (vilket ger mer kött) och längre hår (vilket ger mer kaschmirfibrer). Just nu använder genetiker till och med CRISPR för att förvandla den asiatiska elefantens DNA till något som alltmer liknar den ullhåriga mammutens DNA, i förhoppning om att någon dag kunna återuppliva detta utdöda djur.

Texten är ett utdrag ur Sprickan i skapelsen – Genredigering och människans makt över evolutionen av Jennifer Doudna & Samuel Sternberg, utgiven på Volante.

Jeff Bezos: ”Upptäckare är coola, erövrare är inte det”

  • 5 min

 Jeff Bezos höga innovationstakt har ofta lett till att Amazon lanserat tjänster som i omvärldens ögon enbart framstått som häpnadsväckande fräcka försök att krossa motståndare. I biografin Världens största butik beskriver Brad Stone flera situationer där Jeff Bezos bästa sidor – visionerna, kreativiteten och det närmast religiösa fokuset på kundupplevelsen – bara har förstärkt omvärldens syn på honom som en okänslig buffel. För Bezos själv har målet däremot alltid varit givet – att Amazon ska bli ett av världens mest älskade företag.

I december 2011, som om de letade efter en passande avslutning på ett år fyllt av kontroverser angående omsättningsskatt, företagsförvärv, MAP och ekonomin kring e-böcker, gjorde Amazon en klumpig reklamkampanj för sin prisjämförelseapp till smarta mobiler. Appen lät användarna ta foton eller skanna streckkoderna på produkter i lokala butiker och jämföra priserna med Amazons. Den 10 december erbjöd Amazon en rabatt på upp till femton dollar till alla som använde appen för att handla på nätet i stället för i butik. Även om vissa kategorier var undantagna, exempelvis böcker, gav satsningen upphov till en flodvåg av kritik.

Senatorn Olympia Snowe kallade kampanjen ”konkurrensbegränsande” och ”en attack på de småföretag som skapar arbetstillfällen i våra samhällen.” En anställd på Powell’s Books i Portland, Oregon, skapade en Occupy Amazon-sida på Facebook. En talesperson för Amazon påpekade att appen främst var avsedd för att jämföra priserna hos stora butikskedjor, men det spelade ingen roll. Kritikerna blev bara mer högljudda, och hävdade att Amazon utnyttjade sina kunder för att spionera på konkurrenternas priser och roffa åt sig intäkter från småföretag. ”Jag trodde först att Amazons prisjämförelseapp bara berodde på arrogans och ren illvilja, men det finns också något underligt klumpigt och taffligt över den”, skrev romanförfattaren Richard Russo i en dräpande ledare i New York Times.

Stormen kring prisjämförelseappen stillnade snart. Men den väckte större frågor: Skulle Amazon fortsätta att framstå som ett innovativt och värdeskapande företag som existerade för att betjäna och glädja kunderna, eller skulle de alltmer komma att betraktas som en koloss som endast förflyttade pengar från andra företags och lokalsamhällens konton till sina egna välfyllda kassakistor?

Under de här konfliktfyllda åren tog sig Jeff Bezos tid att tänka närmare på just den frågan. När Amazon blev ett företag med en omsättning på 100 miljarder dollar, funderade han, hur skulle de då kunna bli älskade snarare än fruktade? Som han med jämna mellanrum gör skrev Bezos ner sina tankar i ett PM, som han delade ut till sina toppchefer under en S-teamskonferens. Jag fick en kopia via en person med insikt i företaget som ville vara anonym. PM:et, vilket Bezos hade gett titeln Amazon.love, målar upp en vision för hur Amazons grundare vill att hans företag ska uppföra sig och uppfattas av omvärlden. Det speglar Bezos värderingar och målmedvetenhet, och kanske även hans blinda fläckar.

”Vissa stora företag utvecklar hängivna supporterskaror, älskas av det stora flertalet och uppfattas till och med som coola”, skrev han. ”Av olika anledningar, på olika sätt och i olika grad utgör bolag som Apple, Nike, Disney, Google, Whole Foods, Costco och till och med UPS exempel på företag som är mycket omtyckta bland kunderna.” I andra änden av skalan, tillade han, tenderade företag som Walmart, Microsoft, Goldman Sachs och ExxonMobil snarare att vara fruktade.

Bezos menade att denna sistnämnda grupp, kanske oförtjänt, betraktades som exploaterande. Han undrade varför Microsofts stora användarskara aldrig i någon större omfattning hade ryckt ut till företagets försvar mot kritikerna, och ponerade att kunderna helt enkelt inte var nöjda med företagets produkter. Han framförde teorin att UPS, även om de inte var särskilt uppfinningsrika, gynnades av det faktum att de hade det osympatiska US Postal Service som konkurrent. Walmart var tvungna att handskas med ”ett överflöd av sympatiska rivaler” i form av de små lokala butiker som konkurrerade med företaget.

Men Bezos var ändå inte nöjd med denna förenklade slutsats, och använde sin sedvanliga analytiska förmåga för att reda ut varför vissa företag var älskade och andra fruktade.

Oförskämdhet är inte coolt.

Att besegra småföretag är inte coolt.

Att härma andra är inte coolt.

Ungdom är coolt.

Risktagande är coolt.

Att vinna är coolt.

Artighet är coolt.

Att besegra större, osympatiska företag är coolt.

Kreativitet är coolt.

Upptäckare är coola.

Erövrare är inte coola.

Att vara fixerad vid konkurrenterna är inte coolt.

Att stötta andra är coolt.

Att lägga beslag på allt värde enbart för företaget är inte coolt.

Ledarskap är coolt.

Övertygelse är coolt.

Uppriktighet är coolt.

Att fjäska för allmänheten är inte coolt.

Hyckleri är inte coolt.

Att tänka stort är coolt.

Det oväntade är coolt.

Missionärer är coola.

Legosoldater är inte coola.

På ett tillhörande kalkylblad listade Bezos sjutton egenskaper, däribland artig, pålitlig, risktagande och tänker stort, och rangordnade ett dussin företag utifrån varje specifik kvalitet. Han medgav att metoden var ytterst subjektiv, men slutsatserna, som han redogjorde för i slutet av sitt Amazon.love-PM, var tänkta att öka Amazons chanser att sticka ut bland de älskade företagen. Att vara artig och pålitlig och kundorienterad räckte inte. Att uppfattas som kreativ, som en upptäckare snarare än en erövrare, var livsviktigt. ”Jag tror faktiskt att de fyra ’oälskade’ företagen i själva verket är kreativa. Men de uppfattas inte som innovatörer eller pionjärer. Det räcker inte att vara innovativ – denna pionjärsanda måste också synas och uppfattas av kundkretsen”, skrev han.

”Jag tänker mig att ett resultat av den här konferensen skulle kunna vara att vi ger en insiktsfull direktör uppdraget att analysera ämnet i detalj”, avslutade Bezos. ”Kanske kan vi hitta påtagliga åtgärder som kommer att öka våra chanser att bli det främsta bland företagen i den första gruppen. Det känns som ett värdigt mål!”

 

Detta är ett utdrag ur Världens största butik : biografin om Jeff Bezos och Amazon av den amerikanska ekonomijournalisten och författaren Brad Stone. Utkommer på Volante oktober 2019.

Jonna Bornemark: ”Våra idéer om vad till exempel magi är, är väldigt begränsade.”

  • 2 min

jonna_5847

Vad är Det omätbaras renässans för sorts bok?

– Det är en filosofisk samhällskritik.

Du tar avstamp hos tre renässansfilosofer. Vad är det egentligen dagens människa har att hämta hos dem?

– En hel del! Nicholas Cusanus har fascinerande tankar om att inte veta och ett mycket rikare förnuftsbegrepp. Giordano Bruno har tankar om vad materia och liv är som ger perspektiv på vår tids idéer om materia och liv. René Descartes slutligen är egentligen inte en renässansfilosof utan snarare en tidig modern filosof och hos honom kan vi hitta både tankar som är högst aktuella idag, som uppdelningen mellan tänkande och utsträckt materia, och dels tankar som vi ofta tappar bort, som att det är en känsla, nämligen förundran, som all kunskap börjar i.

Ordning är ju bra, men inte när det kväver allt liv och omdöme.

När började du reagera över vår övertro på mätbarheten?

– När jag började jobba på Centrum för praktisk kunskap och fick höra mängder av berättelser om arbetssituationen från bland annat vård, skola och omsorg. Då insåg jag att den övertro på ett kalkylerande förnuft som finns inom scientistiska (vetenskapstroende) rörelser och inom till exempel den anglosaxiska radical-atheism-rörelsen är ett bredare samhällsproblem.

Undertiteln tar upp pedanternas världsherravälde. Vad är det egentligen för fel på pedanteri? Det blir ju oftast ordning!

– Jo, ordning är ju bra, men inte när det kväver allt liv och omdöme. Pedanteriet innebär en övertro på vår förmåga att kontrollera livet och kan innebära att vi skapar en fullständig ordning i vårt pappersarbete som får täcka över det faktum att vi inte har full kontroll över den levda världen. Det kan i sin tur leda till att missförhållanden i den verkliga världen sopas under mattan.

Jag tror vi kan få en rikare, mer färgsprakande och spännande värld.

Du lyfter även upp tro och gamla föreställningar som du belyser på ett nytt sätt. Borde vi öppna upp för exempelvis mer magi?

– Jag tror att vi har mycket att vinna på att titta igen på gamla praktiker, våra idéer om vad till exempel magi är, är väldigt begränsade. Jag tror vi kan få en rikare, mer färgsprakande och spännande värld om vi såg bortom en materialistisk reduktionism. Jag tror också att vi på så sätt skulle förstå oss själva bättre.

 

Läs mer om Jonna Bornemark.

Mattias Beijmo: ”En ny form av vapenindustri som Sverige är med och leder.”

  • 5 min

mattias_17

 

Vem är du – och vad har du gjort tidigare?
– Jag heter Mattias Beijmo och blev kär i internet 1995, och har arbetat med det sedan dess. Sedan 1999 har jag arbetat på strategisk nivå med digitaliseringen av samhället: först många år med uppdrag från de stora bankerna, därefter med mediehus som Schibstedt, och sedan sedan ca åtta år med särskilt fokus på aktörer med ett demokrati och/eller idéburet fokus. Under dessa snart 20 år har jag föreläst om hur det digitala revolutionerar men också måste hitta rätt ramverk för att det inte ska bli riktigt fel.

Boken, De kan inte stoppa oss, handlar om paret Bassel och Noura – varför kändes de så intressanta att skriva om?
– Vet inte om det är svar på frågan, men Bassel och Noura är för mig en episk historia om digital revolutionsromantik, hur internetmediet gör det omöjliga möjligt, gör murar och gränser till historiska parenteser. Men också hur det ändå alltid är människors mod som krävs oavsett verktygen.

Hur hörde du först om dem?
– Under 2015/2016 arbetade jag med flyktingarnas situation på och kring Medelhavet. Jag upptäckte då hur viktig teknologin var för att de överhuvudtaget skulle överleva resan, och också hur avgörande den var för deras uppror mot Assad eller andra diktatorer. Jag följde det där från mitt håll, och när min flickvän skickade en länk till en artikel om Bassel så började jag nysta i en enormt lång tråd från det andra, syriska, hållet. Den tråden krockade med min egen värld, den svenska tech-världen, och jag fattade att Bassel och Noura inte bara hade Assads säkerhetstjänst emot sig – europeiska och svenska IT-företag som jag själv känt till i många år var deras mest dödliga fiende.

 

Jag fattade att Bassel och Noura inte bara hade Assads säkerhetstjänst emot sig – europeiska och svenska IT-företag var deras mest dödliga fiende.

 

Ur ett större perspektiv: vad handlar De kan inte stoppa oss om?

– För mig handlar boken om vår tids viktigaste fråga – hur kan vi se till att säkra digitaliseringens möjligheter att skapa en bättre värld, men samtidigt hindra att stater och privata aktörer använder förändringen till syften som slår ut mänskliga rättigheter och bidrar till ofrihet och ojämlikhet. ”Bättre värld” innebär såklart en strävan mot den utopiska tanken att ingen styr och reglerar dina åsikter och tankar, men också en värld som allt bättre hindrar terror och våld att komma in i våra liv. Där finns en balans att diskutera. Och även påverka. Jag tycker det är intressant hur några unga killar kan rädda liv i Syrien med hjälp av sina datavetenskapliga kunskaper, men hur Carl Bildt och andra makthavare kan se till att övervakningsteknologin de kämpar emot undantas från exportförbud.
Dessutom handlar den om en ny form av vapenindustri som Sverige är en av ledarna i. Det är en sektor där företag nu hamnat i domstol för medhjälp till tortyr, företag vars teknologier finns bakom stora delar av all telefoni och datatrafik i Europa.

Varför behövs boken?
– Vi har just börjat upptäcka hur jättar som Facebook och Google utnyttjar data om oss för kommersiella syften. Det är dags att vi går vidare och börjar fundera på hur stater och en ny vapenindustri använder samma data för att kontrollera vad vi ser och för att hålla koll på oss. Detta är inte Orwell – det händer nu, hela tiden och överallt. Graden av övervakning i till exempel Sverige styrs delvis av lagstiftning, delvis av vad som är tekniskt möjligt, men också av hur mycket/lite insyn vi har i underrättelseorganisationers arbete. Jag ställde mig själv frågan: Om jag stått där på Drottninggatan när Akilov kom farande med lastbilen, skulle jag då inte tyckt det hade varit bra om elektronisk övervakning hade hindrat honom långt innan den där fredagen i april? Det finns alltid en iskall, oskön, pragmatik i kontrast till de ideal som inte minst jag själv proklamerat under alla års arbete.
– Eftersom våra tankar och intentioner numera finns på till exempel sociala medier, är rätten till våra åsikter inte längre låst till vad vi explicit säger. Genom att ett företag som Facebook kan förutse vad vi tycker och vet om vi besökt en partilokal, är den implicita, outtalade, digitala dimensionen av vårt medvetande något som måste skyddas i deklarationer och lagstiftning. Om vi vill skydda vår fria tanke, så måste vi reglera det digitala rummet.
– Det här är ingen lätt fråga, därför måste vi förstå de olika aspekterna. Ingenstans blev den ena aspekten tydligare än i Syrien 2011-2012, och som boken visar har Sverige spelat en stor roll på båda sidor i den digitala konflikten. Att förstå att neutrala Sverige öppnar upp ännu en vapenindustri är viktigt i sammanhanget. Och sällan har den andra aspekten, säkerheten, terror, et cetera blivit så tydlig i samband med den internationella terrorismens utveckling under 2000-talet fram till nu med Breivik och Akilov.

Att förstå att neutrala Sverige öppnar upp ännu en vapenindustri är viktigt i sammanhanget.

Vad har varit det svåraste?
– Jag har arbetat med boken i princip heltid i ett års tid, och det svåraste har varit själva grävandet, att faktiskt få fram hur det egentligen var och är. Ingen i Europa vill ha insyn, källor är såklart livrädda och hackers är paranoida by default. Jag har också fått lära mig en hel del nya, tekniska, grejer av hackers som är minst dubbelt så smarta som jag, och samtidigt mer än hälften så unga. Det har varit utmanande, också för dem inbillar jag mig.

Vem tänker du dig ska läsa den?
– Alla som gillar yttrandefrihet men är rädd för terror och ser en kamera på sin dator eller telefon när de tittar upp från den här texten, och undrar: borde jag tejpa över den? Hjälper det?

 

 

”Mandela är kompositören, mitt jobb var att tonsätta verket”

  • 4 min

Nu kommer Nelson Mandelas självbiografi Fortsätt framåt ut på Volante. Boken handlar om ikonens tid som Sydafrikas första folkvalda president – och om spelet bakom kulisserna när apartheidregimen upplöstes. Boken bygger på Nelson Mandelas oavslutade memoarmanus, och har färdigställts av den sydafrikanska författaren och ANC-aktivisten Mandla Langa, som här svarar på några frågor om sitt arbete.

2016 fick du frågan av Nelson Mandela Foundation om du ville slutföra Mandelas självbiografi. Hur kände du då?

– Först blev jag helt förskräckt. Samtidigt kände jag mig stolt och ödmjuk över att ha blivit tillfrågad. Just då skrev jag på en ny roman, men jag bestämde mig för att lägga den åt sidan och ta mig an uppdraget.

Hur färdigt var bokmanuset när du fick det?

– Det bestod av ungefär 70 000 ord, löst uppdelat i tio kapitel. Det var mycket material och jag behövde sätta allt i rätt sammanhang. Jag jobbade tätt ihop med två av Mandelas rådgivare och fick också tillgång till mängder av arkivmaterial och dagboksanteckningar. Utöver det intervjuade jag även många personer i hans närhet.

Nelson Mandela började skriva på boken 1999, när han avgått som Sydafrikas första svarta president. Varför hann han inte skriva klart boken innan han gick bort?

– Efter sin tid som president var han en mycket eftertraktad person i stora delar av världen. Han hade svårt att hitta tid att sätta sig ner och skriva. Nelson Mandela ville berätta historien om sina år som Sydafrikas första demokratiskt valda president. Han ville skriva om alla de utmaningar den nya demokratin stod inför, vilka frågor som splittrat hans samlingsregering och vilka reformer de trots allt lyckades genomföra. Framför allt ville han berätta hur man gick till väga för att lägga grunden till ett demokratiskt system i Sydafrika. De sista åren pratade han mycket om sin bok. Han oroade sig över att ha påbörjat ett projekt som inte hunnit bli klart. Det blev mitt jobb att slutföra hans verk.

Mandla Langa. Foto: Victor Dlamini

Mandla Langa. Foto: Victor Dlamini

Fortsätt framåt består dels av originaltexter som Nelson Mandela skrivit själv, men det finns också utdrag från hans tal och dagboksanteckningar. Var det hans eller din idé att inkludera de delarna?

– Det var min idé. Min tanke var att hans tal skulle bidra till att öka förståelsen för vem Mandela var under sina år som president. Jag brukar likna det vid att skriva ett musikstycke. Mandela är kompositören bakom verket och mitt jobb var att tonsätta stycket med olika röster och instrument. Allt för att hans originalverk ska bli ljuv musik för öronen.

Vad var det svåraste i ditt arbete?

– Det svåraste var att jag hade tillgång till väldigt mycket material. Jag fick ta en del jobbiga beslut om vad som skulle sållas bort. Jag frågade hela tiden mig själv vad som var relevant och på vilket sätt det hjälpte Nelson Mandelas historia. Hans änka Graça Machel har hjälpt mig mycket. Hon har varit väldigt generös med sin tid och berättat saker ur ”Madibas” liv som inte varit känt för allmänheten sedan tidigare. Graça Machel har även skrivit förordet till boken.

Mandela återkommer ofta till vikten av representation. Han tyckte att det var viktigt att personer från alla folkgrupper fanns representerade. Det var även viktigt att kvinnor och funktionsnedsatta fick plats. Varför tror du att det var så viktigt för honom?

– Han insåg tidigt att Sydafrika var ett väldigt patriarkalt samhälle. Han erkände att han själv var en produkt av det och ville få bukt med problemet. När det gäller personer med funktionsnedsättning så kände han en otrolig sympati för dem eftersom han insåg att de stod längst ner i samhällshierarkin.

Nelson Mandelas tidigare självbiografi Den långa vägen till frihet gavs ut 1994 och handlar om hans liv fram till han släpptes ur fängelse 1990. Ska Fortsätt framåt ses som en fortsättning på den?

– Ja, på ett sätt kan den ses som en fortsättning. Men Den långa vägen till frihet är skriven i första person, det är inte Fortsätt framåt.

Hur nära stod du själv Nelson Mandela medan han levde?

– Första gången jag träffade honom var i London 1990, strax efter att han hade frigivits. Genom åren sågs vi i ett flertal professionella sammanhang ända fram till hans död. Han var väl bekant med mig som författare, men jag skulle inte säga att vi var nära vänner.

Upplever du att känner honom bättre nu, efter att ha slutfört hans bok?

– Nelson Mandela var en väldigt komplex person. Jag tror inte att det är möjligt ens för de mest begåvade psykologer att förstå honom fullt ut. Att fortsätta sin kamp, med samma höga moral, efter så lång tid i fängelse är det inte många som skulle klara av. Han blev en symbol för godhet. Inte bara i Sydafrika, utan i hela världen. Det är svårt att förstå en sådan person till hundra procent. Men nu har jag åtminstone fått tillgång till de instrument som krävs för att lära känna honom bättre.

Läs mer och beställ boken här.