Vad kannibaliska mormonvårtbitare säger oss om oss själva

  • 10 min

Följande text är ett utdrag ur Näringskompassen av vetenskapsjournalisten Bas Kast – något så ovanligt som en hälsobok som utsetts till årets vetenskapsbok i hemlandet Tyskland.

År 2001 drog sig några vänner från Oxford i England tillbaka för en vecka till en alphydda i södra delen av Schweiziska alperna. Sällskapet hade inte begett sig till idyllen för att vandra eller åka skidor, nej, de hade kommit för att äta.

I semesterhuset väntade dem alla en överdådig buffé. Sedan började en pilotstudie som blivit till en milstolpe i överviktsforskningens historia. Resultaten är avgörande för alla som effektivt (läs: om möjligt utan alltför stora hungerkänslor) vill minska i vikt. Att resultaten hittills i stort sett ignorerats av allmänheten och också av flertalet näringsexperter, beror sannolikt på att studien utfördes av två forskare som sannerligen inte tillhör näringsforskarnas klassiska skrå. Det är de australiensiska insektsforskarna Stephen Simpson och David Raubenheimer. Vadå, insektsforskare? Ska det vara relevant för min diet? Till och med mycket relevant.

Varför i hela friden gör de så? frågade sig Simpson.

Då kör vi: Under sina observationer av insekter upptäckte Simpson och Raubenheimer något märkligt. Principen de upptäckte ska jag beskriva genom exempel på mormonvårtbitarens beteende, vilket studerades noggrant av Simpson.[i]

Mormonvårtbitaren är mörkbrun och stor som en tumme. På samma sätt som de ökända vårtbitarna och deras släktingar bland gräshopporna drar även miljontals mormonvårtbitare på våren fram över landet (med en hastighet av en till två kilometer om dagen), i detta fall över gräsmarkerna i västra USA. Varför i hela friden gör de så? frågade sig Simpson.

För insektsexperten stod det klart att det var hunger som satte djuren i rörelse. Det egendomliga var att till skillnad från andra, liknande skadedjur lämnar mormonvårtbitarens framfart aldrig ett kalätet landskap efter sig. ”Faktiskt är det ofta svårt att säga om en svärm nyss har marscherat fram genom ett område”, konstaterade den förbluffade Simpson.[ii] Insekterna anländer och kryper iväg för att söka efter föda, men av gåtfulla skäl låter de gräset som de passerar ligga kvar. Varför gör de så? Vad letar de efter?

Simpson blev extra intresserad när han upptäckte att vårtbitarna under sin framfart åt oavbrutet om än ganska selektivt. Till exempel försåg de sig gärna av maskrosor och blad hos baljväxter, de tuggade i sig kadaver och spillning och inte minst: varandra.

Hos invånarna i delstater som Utah och Idaho har mormonvårtbitarens kannibalism blivit smått legendarisk därför att den har blivit till en pålitlig störningsfaktor för biltrafiken. Om en vårtbitare blir överkörd när den korsar vägen, skyndar genast medkännande artfränder dit och kastar sig över sin bortgångna kamrat, för att i sin tur bli tillplattade av ett bildäck, vilket lockar till sig nästa våg av artfränder och så vidare tills förödelsen är total.

Det var då forskaren började ana något och han gjorde ett experiment för att undersöka saken närmare. Simpson gjorde i ordning fyra små skålar med pulvriserad näring, som bestod av antingen protein, kolhydrater eller en blandning av båda. Den fjärde var en kontrollskål; den innehöll varken kolhydrater eller protein, utan bara fibrer, vitaminer och salt. Forskaren placerade ut skålarna mitt i mormonvårtbitarnas marschväg och väntade med spänning på vad som skulle hända.

Det visade sig att insekterna inte var särskilt intresserade av de rena kolhydraterna, trots att de i naturen gärna äter kolhydrater. Däremot flockades alla antingen kring skålen med kolhydrater som berikats med protein – men ännu hellre kring skålen med högvärdigt, ”outspätt” protein. Översatt till livsmedel kan man säga att alla kastade sig över steken i stället för potatisen.

de proteinsugna kannibalkollegerna flåsar dem i nacken

Därmed var Simpsons föraning bekräftad. Mormonvårtbitaren var inte bara hungrig, utan den hade ett särskilt sug efter protein. Och vilken är den mest välsmakande proteinkällan i en svärm vårtbitare? Just det: grannen. Därför frossade insekterna så gärna på varandra.

För insektsforskaren tonade sakta men säkert helhetsbilden fram: Mormonvårtbitarna sluter sig samman i stora grupper, vilket ger dem ett visst skydd mot fiender (som å sin sida inte har något emot en kravlande proteinkaka). Med sin förkärlek för protein kastar de sig först i massor över proteinkällorna i närmiljön tills de uttömt dem helt. Sedan börjar den stora vandringen i en desperat jakt efter mer protein. Det som driver insekterna framåt är inte bara proteinkällan som hägrar i fjärran, utan också de proteinsugna kannibalkollegerna som flåsar dem i nacken. På olika sätt är således begäret efter protein själva motorn i massförflyttningen.

Insektsforskaren Simpson hade å ena sidan gjort en synnerligen märklig, för att inte säga makaber upptäckt. Å den andra visar det sig att mormonvårtbitaren inte är så exotisk som den verkar, åtminstone vad gäller dess ihållande aptit på protein. Gräver man djupare i litteraturen märker man snart att många djur beter sig på liknande sätt. Kort och gott kan man tala om en artövergripande, närapå universell ”proteineffekt”. Denna kan en smula tillspetsat beskrivas så här: Ett djur söker inte blint efter energi, det vill säga rena kalorier. Tvärtom är det hungrigt och söker efter föda ända tills dess specifika proteinbehov är fyllt.

I vår kost ingår tre ämnen som ger oss energi och kalorier: kolhydrater, fetter och protein. Egentligen borde man dessutom räkna med alkohol som också levererar energi – andra ämnen som vatten, salt och vitaminer är visserligen nödvändiga för överlevnad, men innehåller inga kalorier som kan förbrännas. Särskilt kolhydraterna men också många fetter fungerar i första hand som energileverantörer. (Längre fram ska vi se att det är något mer invecklat för vissa fetter.)

den som under en längre tid avstår från protein dör helt enkelt

Proteiner är däremot ett egendomligt specialfall. Visserligen är även de energibärare men används i första hand till att bygga upp kroppen, vilket omfattar allt från muskelvävnad till immunsystemet. Det förklarar ena sidan av proteineffekten: det absoluta begäret efter detta mycket speciella byggmaterial (den som under en längre tid avstår från protein dör helt enkelt). För att beskriva det med hjälp av en bild: När man bygger ett hus behövs så klart energi till maskinerna, det vill säga elektricitet. I princip kan man elda med träbjälkarna till taket eller med parkettgolvet och använda värmen till energi, vilket förstås inte skulle vara särskilt ekonomiskt eftersom byggmaterialen också behövs som strukturelement i huset man bygger. Proteiner är kroppens strukturelement. Utan detta fundamentala material kan ingen kropp byggas upp och underhållas (i denna förenklade bild motsvarar kolhydrater och fetter ungefär två utbytbara elkällor). Ett visst minimum av protein är således livsviktigt. Det är den ena sidan av saken.

Och så kommer den andra sidan. Hos proteinerna gäller nämligen också det omvända förhållandet, vilket ger dem en särställning: Så snart ett djur har tillgodosett sitt proteinbehov slutar det vanligen äta, något som långt ifrån alltid är fallet med kolhydrater och fetter. Det är alltså mycket lättare att sätta i sig för mycket av kolhydrater och fetter. För att på nytt använda en bild: När det finns tillräckligt med byggmaterial är det ingen vits med att proppa igen byggplatsen med ännu mer material. Däremot kan man så gott som aldrig få för mycket el.

Ämnesomsättningstekniskt hänger detta samman med att kroppen inte kan lagra överskottsprotein lika effektivt som kolhydrater och fetter. Dessa kan däremot lagras i särskilda former som glykogen (lagrade kolhydrater) och triglycerider (lagrade fetter). I vid bemärkelse skulle man kunna kalla våra muskler för lagringsformen av protein, men som bekant väntar vår hjärtmuskel inte på att ”förbrännas” för att förse oss med energi, även om detta kan inträffa i nödfall, det vill säga vid svält. Men i vanliga fall ”bränner” kroppen inte upp sina värdefulla muskler. I första hand används kolhydrat- och fettreserverna.

Har även vi människor ett specifikt proteinbegär som styr vår hunger och därmed vårt ätbeteende?

Kort sammanfattning: Hos många djur är proteintillförseln strängt reglerad. De vill varken äta för lite eller för mycket protein. De båda andra energileverantörerna – kolhydrater och fetter – är inte lika viktiga för att kontrollera ätande, alltså hungern. Naturligtvis spelar de också en roll, men de är underordnade proteineffekten. Denna förekommer i stora delar av djurvärlden och finns hos möss, råttor och spindlar, hos fiskar, fåglar, grisar och till och med hos icke-mänskliga primater som babianer och orangutanger. Och vem vet, kanske genomsyrar den också oss mänskliga primater? Har även vi människor ett specifikt proteinbegär som styr vår hunger och därmed vårt ätbeteende?

När de frågade sig detta hade Simpson och Raubenheimer redan varit verksamma vid Oxford University en längre tid. Där stötte forskarteamet en dag ihop med en klipsk zoologistuderande, Rachel Batley. Och här grep slumpen in. Batleys föräldrar hade det perfekta medlet för att komma underfund med hur det låg till med proteineffekten hos arten Homo sapiens: en alphydda i Schweiziska alperna.

Inte förrän vi mättat vår proteinhunger slutar vi äta

Buffén i alphyddan innehöll allt en hungrig person kunde önska sig – åtminstone de två första dagarna. Vid frukosten dukades det fram müsli och baguetter, det fanns croissanter, skinka, melon, plommon och flera andra frukter. Lunchen bjöd på allt från bröd med camembert till tonfisk, sallad och yoghurt. Inte heller vid middagen fattades något: Man kunde välja mellan fisk, kyckling, couscous, potatis och bönor, det fanns fläsk, ris och grönsaker i riklig mängd, och till efterrätt frestade bland annat en mandelkaka. Försökskaninerna – de var tio stycken, det var som sagt en första, liten studie – fick äta så mycket de ville. Men först måste de låta Rachel Batley väga portionerna och de fick inte byta med varandra. På så sätt hade Batley järnkoll på vem som åt hur mycket av vad.

På tredje och fjärde dagen började det egentliga experimentet. Deltagarna delades in i två grupper, den ”proteinrika” och den ”proteinfattiga”. Det betydde att det fanns två mycket olika buffébord under de båda dagarna. Bord 1 fick bara användas av den proteinrika gruppen, och där fanns kyckling, fläskfilé, skinka, lax och annan fisk, yoghurt, ost, mjölk och andra proteinhaltiga livsmedel. På bord 2 fanns ett proteinfattigt urval av croissanter, våfflor, pasta, potatis, couscous, frukt, grönsaker, apelsinjuice och vatten (vatten fanns alltid för alla). Än en gång fick alla äta tills de var mätta.

Till sist följde ytterligare två dagar med ett gemensamt bord, och alla fick som tidigare välja fritt från hela buffén. Därmed var datainsamlingen färdig.

När Simpson och Raubenheimer senare var på plats i Berlin för att utvärdera de forskningsdata som studenten Rachel Batley så noggrant hade protokollfört, kom det första experimentella belägget för att människor i viss utsträckning beter sig som migrerande mormonvårtbitare, även om de oftast är aningen mer civiliserade. Även vi styrs av den universella proteineffekten. Även vi äter tills vår proteinhunger är stillad.

[i]. Simpson et al. (2006), personlig kommunikation.

[ii]. Tillsammans med kollegan David Raubenheimer i: Simpson & Raubenheimer (2012).

 

De minimala förändringarna som ger maximala resultat

  • 2 min

Nu släpper Volante boken Mikrovanor av BJ Fogg, beteendevetaren som blivit en guru i Silicon Valley. Hans forskning har revolutionerat den digitala världen, men nu visar BJ Fogg hur de metoder han utvecklat också kan förändra ditt liv (från maratonlopp till att lära sig nya saker – eller, lätt paradoxalt, få ett mobiltelefonfriare liv). Här bjuder vi på ett utdrag ur förordet.

Många utgår från följande logik: om folk har rätt fakta kommer deras attityder förändras, vilket i sin tur förändrar deras beteenden. Detta felslut utgår från ett orsakssamband som inte finns. Många system och program – och välmenande yrkesmänniskor – försöker förändra folk genom upplysning. Det är därför föreläsare kan säga saker som: ”Om folk bara såg hela bilden skulle de förändras!”

Men det är bara att titta tillbaka på sin egen historia för att se att det ytterst sällan är fakta som styr vilka val man gör här i livet. Och så är det för alla människor.

bara tre saker kan åstadkomma varaktiga beteendeförändringar: drabbande livsinsikter, förändringar i närmiljön och beteendekonstruktion med hjälp av mikrovanor

Jag har forskat i hur vanor uppstår sedan 2009, och jag vill hävda att det bara finns tre saker som kan åstadkomma varaktiga beteendeförändringar: drabbande livsinsikter, förändringar i närmiljön och beteendekonstruktion med hjälp av mikrovanor. Att försöka bli frälst eller frälsa andra är svårt, förmodligen omöjligt. Det är bara att glömma för oss som inte har magiska krafter. Men den goda nyheten är att de två andra alternativen kan leda till varaktiga förändringar om vi följer rätt program, och med hjälp av mikrovanor kan vi använda oss av närmiljön och de små stegen så effektivt som möjligt.

Det bästa är att börja med att etablera positiva vanor, och det är genom pyttesmå positiva vanor som man kan komma åt de större vanemönstren. När du fått kläm på hur mikrovanor fungerar – och varför de fungerar – så kan du åstadkomma större förändringar. Du kan göra dig av med vanor du inte vill ha. Du kan jobba dig fram till stora livsmål, till exempel att springa maraton.

Stora, långsiktiga förändringar börjar i det lilla.

Jag ska visa vägen förbi alla hinder du kan tänkas stöta på.

Mikrovanor handlar i grund och botten om att välja ett beteende man vill ha och krympa det så mycket som möjligt. Sedan passar man in det i sin vardag på ett smidigt sätt och ser till att det får utrymme att breda ut sig. Stora, långsiktiga förändringar börjar i det lilla. Jag ska förklara varför.

Breven från Hertha – en unik samling inifrån Förintelsen

  • 4 min

Hösten 2020 är Ingrid Lomfors aktuell med Här bryr sig sommaren inte om oss – breven från Hertha 1939–44. Det är ett gripande stycke historia baserat på en unik samling brev skrivna av Hertha Josias till döttrarna, som kom till Sverige som judiska flyktingbarn. Kvar i Hamburg försöker Hertha upprätthålla rollen som mor på distans medan nazismens mörker sluter sig omkring henne och den judiska befolkningen. Här följer ett utdrag ur Ingrid Lomfors förord till boken.

En dag i oktober tog jag tåget till Long Island, strax utanför New York. Att stiga in hos Anne i hennes lilla lägenhet var som hamna i ett korsdrag mellan olika kulturella uttryck; ett italienskt efternamn på dörren, hennes svagt tyska brytning (samma förväxling av d och t som hos min mamma), en heminredning som gick i svensk allmogestil och en livsstil som var vanlig för amerikansk arbetarklass.

Anne var gift för andra gången. Nu med en katolsk italienare, därav det italienskt klingande efternamnet. Det tysk-judiska ville Anne inte kännas vid, det var hon med en gång tydlig med. (Hädanefter använder jag namnet Hannelore för tiden före och under kriget och Anne för tiden efter).

Jag framförde mina varmaste hälsningar från min mamma. De två ungdomsvännerna började genast att brevväxla. Många år senare noterade jag att de båda använde sina tysk-judiska tilltalsnamn Hannelore och Pnina.

Det tog ytterligare många besök hos Anne i New York innan jag kunde genomföra en kort bandad intervju med min medhavda kassettbandspelare. Då hade jag redan gjort intervjuer med flera före detta tysk-judiska flyktingbarn som var bosatta i USA, bland annat med Annes första make Kurt Elias i New Jersey, och med hennes lillasyster Inge i Chicago. Jag började lägga ett pussel. En livshistoria blev synlig. Och flera livsberättelser bredvid varandra bildade snart ett större mönster.

Skulden satt i vägen. De hade inte lyckats rädda sina föräldrar.

Först då förstod jag varför så många av de judiska flyktingbarn jag intervjuade menade att de inte hade något särskilt att berätta. Skulden satt i vägen. De hade inte lyckats rädda sina föräldrar. Att de döda inte kan tala fick Primo Levi – själv överlevare och skildrare av sina upplevelser – att en gång formulera tanken om Förintelsens verkliga offer: de som inte kan bära vittnesmål. Den insikten bär många av de överlevande med sig, och den skapade också en känsla av skuld.

– Har du fotografier på din mamma, frågade jag Anne vid ett av mina sista besök innan hemfärden till Sverige.

Anne försvann in i sovrummet och plockade fram ett kuvert med fotografier och en skokartong med brev. De hade följt med över Atlanten 1945, och därefter åkt in och ut ur olika byrålådor och garderober. Alltid samlade i en papplåda som väntade på att öppnas igen.

Det första brevet daterat i Hamburg den 28 april 1939. Det sista från koncentrationslägret Theresienstadt den 7 september 1944. Sedan upphörde kontakten.

Breven från Annes mamma Hertha Josias låg vikta i sina kuvert i kronologisk ordning. Jag räknade till ungefär 100 stycken. Det första daterat i Hamburg den 28 april 1939. Det sista från koncentrationslägret Theresienstadt den 7 september 1944. Sedan upphörde kontakten. Hon skrev följaktligen brev till sina döttrar utan avbrott i över fem års tid. Det är lång tid. Nästan genom hela kriget. Det måste därmed vara en av de längsta brevsamlingar som har bevarats från denna tid. En unik brevsamling.

– Tror du det finns intresse i Sverige för att läsa breven? frågade Anne.

Det blev ett långt och dröjande möte hos Anne på Long Island i New York. Jag stannade över natten och vi fortsatte prata även nästa dag.

– Tror du det finns intresse i Sverige för att läsa breven? frågade Anne.

– De kan mycket väl fylla ett tomrum, svarade jag.

Vi gjorde ett urval av breven och sedan tog vi bilen till ett tryckeri i närheten som hjälpte till att kopiera dem medan vi väntade. I den stunden bestämde vi att minnet av Hertha Josias skulle bevaras för framtida generationer. Det blev min uppgift. Ett förtroende och en gåva som jag fick med mig i resväskan hem till Sverige.

Ingrid Lomfors är historiker och chef för Forum för levande historia. Här bryr sig sommaren inte om oss – breven från Hertha 1939–44 är en nyutgåva av boken, som först gavs ut 1987. Den låter oss ta del av ett av många viktiga vittnesmål från Foch belyser drabbande och kunnigt hur den Förintelsen tog form i nazisternas Tyskland. Den berättar också om ett stycke svensk historia som fortfarande är märkligt oberättat. Boken var före sin tid när den först kom ut, nu är den viktigare än någonsin.

COVIDIOTISKA BESLUT OCH PANDEMISKA BETEENDEN

  • 11 min

”Farsoter drabbar alla, men man tror ogärna på farsoter när de
drabbar en själv. Det har förekommit lika många pestepidemier
som krig i världen. Och ändå drabbar pestepidemier och krig alltid
människorna lika oförberedda.”

– Albert Camus, Pesten

Det här är ett utdrag från kapitlet Covidiotiska beslut och pandemiska beteenden i Alexander Noréns aktuella bok Magkänslans intelligens.

Corona-krisen var från första början en beteendekris. Fram till dess att vi kan räkna med ett fungerande vaccin, så hänger den epidemiologiska och ekonomiska utvecklingen på vårt dagliga beteende. Om vi lyckas hålla avståndet och hålla igång hjulen som grupp, beror helt på de små individuella besluten vi fattar i vardagen.

Hinna i tid till jobbet eller vänta till nästa buss som kanske är mindre full? Munskydd eller inte? Träffa vännerna på restaurang, hemma eller inte alls? Gå vidare och lägga pengarna på den där köksrenoveringen eller spara i ladorna? Köpa mer efter börsraset eller sälja av besparingarna innan börsen rasar ännu mer? Och så vidare.

Corona-pandemin visade sig bli en fallstudie i irrationellt beteende.

Det här är val vi inte är vana vid att göra, där beslutsunderlaget är knapphändigt och konsekvenserna otydliga. I pandemin har vi på kort tid tvingats fatta en massa nya beslut under stor osäkerhet och risk. Beteendeekonomisk forskning har visat att det är just under sådana omständigheter som risken att agera irrationellt, mot bättre vetande, är som störst.

Själv upptäckte jag under våren 2020 hur mycket människa jag egentligen är. Trots att jag ägnat de senaste åren åt att läsa och skriva om hur man ska göra för att tänka klart och agera rationellt i sådana här lägen, så tog känslorna ändå över och styrde mig ur kurs vid fler tillfällen än jag egentligen vill erkänna.

Corona-pandemin visade sig bli en fallstudie i irrationellt beteende. Låt oss ta en närmare titt på några av de beslutsmässiga fallgroparna som du, jag och en och annan president trillade i.

STRUTSEFFEKTEN

Den stora gåtan för mig under pandemin har varit varför vi knappt reagerade i januari/februari 2020 trots att det var alldeles uppenbart hur illa det var i Kina? Nyhetsbilderna från Wuhan, där man byggde nya akutsjukhus på rekordtid och stängde ned hela staden, fanns ju där och talade sitt tydliga språk: detta är inte en vanlig influensa. Även om kineserna gjorde alltför att dölja det i början (vilket förvärrade situationen för dem och resten av världen), så hade Kina vid den här tiden börjat ta det på högsta allvar. Varför gjorde vi inte detsamma?

Av samma anledning som invånarna i Pompeji bara stod och såg på i flera timmar när Vesuvius fick ett utbrott? Av samma skäl som man inte förberedde passagerarna på evakuering på Titanic? Varför var det så få som lämnade New Orleans i tid innan orkanen Katrina, eller så många som dröjde med att evakuera sig ut ur de brinnande skyskraporna den elfte september? Och så nu 2020 – varför väntade de flesta länder i världen tills det var för sent med att reagera på corona-pandemin? Strutseffekten!

man borde sluta tala om att människor antingen väljer att ”fly eller fäkta”. Det handlar snarare om ”fly, fäkta eller fastna”

Vetenskapligt kallas detta för ”Normalcy bias” eller ”negativ panik”. Fenomenet förklarar varför så många inte gör någonting trots att det är uppenbart att katastrofen är nära. Studier av hur människor agerat i katastrofer visar att en liten del (10–15 %) får panik och uppvisar kontraproduktivt beteende.161 En lika liten andel behåller lugnet, samlar tankarna snabbt och agerar för att rädda sitt liv. De flesta (ca 75 %) är förvirrade, deras tankeförmåga försämras och de blir handlingsmässigt förlamade. Fenomenet är så vanligt, menar psykologen John Leach som forskar kring överlevnadspsykologi, att man borde sluta tala om att människor antingen väljer att ”fly eller fäkta”. Det handlar snarare om ”fly, fäkta eller fastna” (”fight, flight, or freeze”)162.

”Fastna” var precis det som dödade onödigt många i världens värsta flygolycka. På Los Rodeos-flygplatsen på Teneriffa den 27 mars 1977 satt många helt enkelt kvar på sin plats i planet trots att lågorna kom allt närmare. Katastrofen inträffade när två jumbojet från KLM och Pan Am kolliderade på landningsbanan. KLM-planet, som höll på att lyfta, kraschade och förstördes totalt. Planet från Pan Am, som stod på marken, klarade kollisionen förhållandevis bra men fattade eld. Ombord fanns många passagerare som klarat sig utan större skador och därför borde kunnat söka sin räddning ut ur det fulltankade planet som börjat brinna. Men många satt bara kvar och gjorde ingenting.

En av de som agerade snabbt var pensionären Paul Heck. Han hade som barn råkat ut för en brand i en teater, och sedan dess var han alltid mycket uppmärksam på var närmaste brandutgång fanns närhelst han befann sig i en ny lokal. När planet rullade ut för take-off hade han därför noga studerat den inplastade säkerhetsbeskrivningen i stolsfickan framför sig. När katastrofen var ett faktum grep han omedelbart tag i sin fru, som satt helt still och förbryllad, och sprang mot närmsta utgång.

Hecks fru Floy beskrev det som att hon fördes genom röken i planet ”som en zombie” mot utgången och minns att hon såg hur hennes vän Lorraine satt kvar på sin plats med munnen halvt öppen, stirrande rakt fram med händerna i knät. Lorraine, liksom tiotals andra som var fysiskt oskadda, dog inte av kraschen utan av elden som spred sig i planet. 56 passagerare och fem besättningsmän överlevde på Pan Am. De andra 335 omkom (liksom samtliga 248 på KLM-planet).

Paul Heck tillhörde uppenbarligen de 10–15 % som agerar lugnt och resolut i dylika situationer. Men han hade också skaffat sig en mycket viktig fördel: förberedelse. Eftersom han läst igenom säkerhetsanvisningarna och pekat ut närmaste nödutgång för sin fru, behövde han inte tänka: ”Oj, vad ska jag göra nu då?” när röken började sprida sig i kabinen. Han kunde agera snabbt, nästan per automatik. Han agerade eftersom han hade en plan och inte behövde tänka, vilket är en fördel eftersom vår förmåga att tänka är försämrad i situationer med stor osäkerhet och stress.

Forskare har varnat oss för att en sådan här pandemi bara var en tidsfråga.

Det finns tydliga paralleller till pandemin. Brand på flygplan är mycket ovanliga, men de förekommer med en viss sannolikhet. Därför finns det säkerhetsanvisningar i stolsfickan framför oss. Men få läser dem. De flesta tänker att ”det händer inte mig”. Epidemier förekommer med jämna mellanrum, ibland utvecklar de sig till pandemier. Förhoppningsvis finns det färdiga handlingsplaner på folkhälsomyndigheter, men hos befolkningen i stort finns det inte ens en inplastad nödutgångsansvisning att tillgå.

Forskare har varnat oss för att en sådan här pandemi bara var en tidsfråga. WHO och Världsbankens gemensamma organ Global Preparedness Monitoring Board hade så sent som i oktober 2019 i sin årsrapport163 ett kapitel betitlat ”Förbereda för det värsta: en snabbt spridande, dödlig respiratorisk patogen pandemi”. Man konstaterade att samtidigt som risken för en ny global pandemi ökat så är världen inte förberedd på en pandemi där ett snabbspridande virus angriper andningssystemet. Bortsett från de mänskliga kostnaderna i form av miljontals döda, pekar man på de enorma ekonomiska kostnader som det skulle föra med sig i form av förhindrad världshandel och turism. Facit på förhand.

Bill Gates TED-talk ”The next outbreak? We’re not ready” hade setts 2,5 miljoner gånger innan den här pandemin började. Nu har hans föreläsning över 30 miljoner visningar. Men vad gör det egentligen för skillnad hur många som ser den, om ingen agerar utifrån insikten. Räcker det ens att vi upplevt den här pandemin och sett vad den kostat oss för att investera i bättre förberedelser? När livet väl normaliserats igen kommer normalcy bias utöva en stark dragningskraft tillbaka till att fortsätta som vanligt, och att skjuta upp dyrbara katastrofförsäkringar till ”senare” när alla andra behov i samhället pockar på pengar igen. Precis som försäkringsbolag noterar en stor ökning i antal tecknade översvämningsförsäkringar precis efter en översvämning, medan intresset är svalt för det när minnet av översvämmade källare efter en tid falnat och andra vardagsutgifter känns mer angelägna. Precis som vi är medvetna om vikten att agera utifrån klimatförändringarna, men ändå skjuter det på framtiden, trots att framtiden rycker allt närmare med allt fler extremväder som snart inte längre kan bortförklaras med slumpen.

Det kan till och med vara så att enstaka oväder, så länge de utgör undantag, har motsatt effekt på oss. Vi klarar oss igenom dem, hyfsat snart återgår livet till det vanliga och hotet glöms snart bort. En falsk trygghetskänsla infinner sig när man konstaterar att ”det här fixade vi, så illa är det ändå inte”. Stolpe ut. Vi släppte inte in något mål och vann matchen. Men stolpe ut hänger på millimetern, och ett försvarsspel som bygger på att man ska ha tur när motståndaren har fritt fram framför mål är inte en hållbar strategi. Då förlorar man garanterat turneringen.

En sådan stolpe ut, eller ”near miss” i katastrofsammanhang, var orkanen Ivan. I flera år hade experter varnat för att New Orleans var väldigt sårbar om en stor storm skulle träffa staden. Skyddsvallarna var undermåliga och det saknades säkra platser att evakuera folk till. Detta påmindes man om nu när kategori 5-orkanen Ivan riskerade dra in över miljonstaden i mitten på september 2004. Stadens borgmästare uppmanade alla som kunde det att lämna staden. Men 100 000 saknade färdmedel och flygplatsen hade stängt. De skulle ha blivit fast i ett modernt Atlantis, där husen dränkts under sex meter vatten.

Ivan var för Katrina vad sars och mers var för coronan.

Den här gången hade man tur. Orkanen tog en annan bana och New Orleans skonades. Det här var en kraftig varning om allt som behövde fixas för att klara ett liknande oväder, den dag det inte skulle byta bana i sista stund. Men man klarade sig ju, livet var tillbaka till det normala, och inget gjordes för att vara bättre förberedd nästa gång. Knappt ett år senare kom orkanen Katrina.

Ivan var för Katrina vad sars och mers var för coronan. En ”near miss” som borde ha manat till ökad beredskap men som istället inbäddade folk i en falsk trygghetskänsla. Pandemiforskaren och professorn i infektionssjukdomar Björn Olsen hör till dem som länge varnat för att något liknande corona-pandemin var att räkna med och borde stått högre på agendan.

– I 25 år har jag föreläst om vad som väntar. Att vår nuvarande livsstil gör nästa pandemi oundviklig … En och annan nickar, men ingen accepterar tanken att det faktiskt kommer att inträffa.164

Normalcy bias.

Katrina är inte det värsta som kan hända New Orleans. Den bytte också bana strax innan den skulle ha nått staden. Nästa gång kan det bli en orkan som inte ändrar riktning innan den når land, utan fortsätter med full styrka rakt mot staden. Och nästa gång kan virus-pandemin bli både mer smittsam och mer dödlig. Ska vi verkligen lära oss något av detta, så bör vi se covid-19 som en ”near miss”, en varning om att vi borde vara förberedda på något ännu värre.

– Corona är inte den sista föreställningen. På sin höjd är det en generalrepetition inför nästa pandemi, som Björn Olsen konstaterar.

Då måste vi motstå frestelsen att helt återgå till det normala även om vi kan det i x antal år till. Det nya normala behöver utgå från att livet mellan orkanerna och pandemierna är en paus från katastrofer.

Det här är ett utdrag från kapitlet Covidiotiska beslut och pandemiska beteenden i Alexander Noréns bok Magkänslans intelligens.
Förutom strutseffekten behandlar kapitlet också ”det händer inte mig-känslan”, tillgänglighetsgenvägen, sannolikhetsbedövning, ”det är som-misstaget”, flockbeteende, ”vi måste göra nåt!”-impulsen, påtaglighetseffekten, förankringseffekten, sociala normer, nudging mot corona, stödjande bevis-fällan, prestigefällan och ”priuseffekten”.

Taggar: , , ,

Livet på landet

  • 16 min

Där jag växte upp, i ett helt vanligt villakvarter i Umeå, hade jag egentligen allt. Trygghet, stabilitet, bekvämlighet. Förutom att området var väldigt homogent, och få barn med annan hudfärg eller socioekonomisk bakgrund, därför korsade min väg var det inte ett dugg synd om mig. Ändå plågades jag av att se Astrid Lindgrens Barnen i Bullerbyn. Varför fick de få bo så underbart där ute på landet, och inte jag? Jag längtade efter att få leva mitt liv i det mindre sammanhang som bara en by kan ge. Där barnen blir igenkända av alla vuxna, där skolan är liten, där naturen är nära. Förebilden var min mormors och morfars gård utanför Jokkmokk där det är glest mellan grannarna och fyra mil till närmaste samhälle.

Drömmen om ett annat liv följde mig genom hela uppväxten. Och när mina kompisar började flytta hemifrån och styrde kosan mot Oslo, Göteborg och Stockholm ville jag inte följa efter. Min mamma drabbades av cancer när jag var 16 och när hon dog fem år senare var jag sjukskriven av sorg. Jag hade inte ett normalt liv, utan som nybliven vuxen var min tillvaro kantad av depression och panikångest. Det stod klart för mig att jag kanske aldrig skulle funka på en normal arbetsplats. Var kunde jag bo så billigt att jag skulle klara mig ändå, även om jag var sjukskriven i långa perioder? Jo, på landsbygden – den som jag längtat efter hela livet.

Idag kan jag fundera lite över hur jag kunde döma ut min framtid redan som 21-åring. Men då var det min verklighet och jag behövde förhålla mig till den. Så tillsammans med min man började jag leta hus på landet. Ingen av oss hade pengar, ingen av oss trodde att vi skulle få särskilt mycket av den varan i framtiden heller. Vi hittade ett hus, i en sömnig by fem mil utanför Umeå. Det hade legat ute i ett år utan att någon nappat. Det kostade 200 000 kronor. Vi chansade.

Tvärtom finns det en öppenhet här som gynnar både sammanhållning och entreprenörskap.

I efterhand visade det sig att vi prickade inledningen av en våg av hemvändare och inflyttare. När vår äldsta son började på förskola för sju år sedan var han ett av arton barn, idag går det femtio barn där. Byns skola måste byggas ut, det är bostadsbrist och människor står i kö för att få flytta hit. Ingen av våra farhågor om att ses som utbölingar i en by som vi inte hade någon koppling till besannades heller. Tvärtom finns det en öppenhet här som gynnar både sammanhållning och entreprenörskap.

I min familj finns inga företagare. Ingen har uppmuntrat mig att driva eget, eller ens vetat hur det går till. Att jag idag driver ett aktiebolag är en slump. När vi flyttade ut på landet hade jag en anställning på Västerbottens Folkblad/Västerbottenskuriren där jag bland annat bloggade. Bloggen exploderade i trafik när vi bytte livsstil från stad till land och det genererade så många frilansuppdrag att jag till slut insåg att det inte fanns någon återvändo. Idag har jag svårt att tänka mig något annat. Jag ser också hur familj efter familj flyttar ut hit för att pendla till sina fasta jobb i stan, och hur en efter en säger upp sig för att istället driva eget. Landsbygden gör det med en. Det finns inte så många arbetsgivare här, så för att försörja sig måste man vara kreativ. Eftersom livet här innebär låga levnadsomkostnader går det att starta företag med uppstartssträcka, ekonomin behöver inte gå runt med en gång. Om ens hus kostat 200 000 kronor har man råd att gambla.

På landet kommer möjligheterna att dyka upp först när man är på plats. När man börjar knyta kontakter, när man ser vad som fattas just här. Landsbygden fungerar som en motor på två sätt. Den stimulerar företagande genom att det alltid finns marknadsluckor att fylla, men den kräver också att du i din vardag inser att själv är bäste dräng och försöker lösa problem istället för att vänta på att någon annan ska göra det. I en by är man mer beroende av varandra än av kommunen och samhället. I den bästa av världar kombineras de två drivkrafterna.

Alla gynnar det lokala alternativet istället för att prisjämföra, vi kan göra så eftersom pengarna räcker längre här.

Jag ser också hur såväl hemvändare som inflyttade tar med sig det bästa från staden hit. De kommer med ett tempo, ett driv och ett jävlar anamma som landsbygden behöver. Energin och kompetenserna nykomlingarna besitter, kan i kombination med byborna som känner landsbygden utan och innan uträtta storverk. Att driva företag på landsbygden kan också på många sätt vara mer tacksamt. Det är lättare att lyftas i lokalmedia här än i storstadens mördande konkurrens. Här lyfter vi gärna varandra eftersom vi bara är tre – inte trehundra – som gör samma sak. Alla vet vad grannarna kan, alla drar nytta av den kompetens som finns. Alla gynnar det lokala alternativet istället för att prisjämföra, vi kan göra så eftersom pengarna räcker längre här. Landsbygden skapar ofta en köplojalitet och därmed möjligheter att driva flera verksamheter parallellt, vilket minskar riskerna. När den främsta drivkraften för människan inte är pengar utan livskvalitet blir marknaden arbetstagarens, vilket i sin tur ger arbetsgivaren incitament att locka med andra saker än höga löner: kortare arbetsdagar, fler semesterdagar under perioder som passar livet på landet, möjlighet att bo naturnära även om man jobbar inom industrin.

Det finns förstås nackdelar med att leva på landsbygden också. När kommunikationerna inte funkar blir det snabbt bökigt. Att det är långt till en välsorterad affär kan ställa till det när man jobbar med att skapa recept, som jag. Däremot är det viktigt att förstå skillnaden på att sakna saker i stunden och att kompromissa bort större värden för att slippa den känslan. Om jag hade haft fri tillgång till allt som jag någonsin kan behöva skulle landsbygden inte vara samma sak längre. Har man valt att bo så här finns en större acceptans för strul.

För att företagare ska vilja etablera sig på landsbygden måste vi där emot försöka lösa det som skaver. Att bygga en ny byggnad här kostar lika mycket som i Umeå, men eftersom banken drar slutsatsen att jag aldrig kan få tillbaka pengarna vid en försäljning får jag inte låna det jag behöver för att kunna utveckla min verksamhet. Driver man ett större företag finns det också en utmaning i att kunna rekrytera människor med rätt kompetens.

Här tror jag vi behöver tänka om. Lösningen kanske inte alltid är att försöka locka över människor från storstaden, utan att ta vara på viljan och ambitionerna hos dem som redan bor här. Skapa förutsättningar för dem som redan trivs att utvecklas och utmana sig själva. Stötta genom att bygga mötesplatser för nätverkande och kunskapsutbyte. Själv löste jag det genom att starta ett frilanskontor där jag omger mig med människor med annan kompetens än den jag själv har. I mitt fall var det enkelt, jag bor bara fem mil från Umeå, men där avstånden är större blir nätverkandet ännu viktigare. Vi får aldrig glömma att landsbygden behöver entreprenörer, för gör det själv-andan är absolut nödvändig här. Vi måste stötta dem som redan bor här, och skapa ambassadörer som kan locka hit fler.

Mitt entreprenörskap är speciellt. Jag sysslar definitivt med landsbygdspornografi. Jag förpackar värden som många människor saknar i sina egna liv. Med pengar på fickan kan du bo väldigt fint även i stan, men du behöver ändå ta dig utanför stadskärnan för att uppleva den typ av tystnad och lugn som landsbygden kan erbjuda. Därför finns det ett sug efter att läsa bloggar som min. Jag skriver om naturen, friheten och sammanhållningen här ute, men jag förskönar inte. Mina läsare får också veta hur det är att vakna före sex på morgonen av att ens man febrilt hugger ved för att hinna få in allt innan midsommar. Eller hur det är att komma hem med barnen vid midnatt mitt i vintern, skotta sig fram till ytterdörren och upptäcka att strömmen har gått så att det är elva grader i huset. Jag förskönar inte, men jag väljer vad jag skriver om. Landsbygden är inte mer förskonad från alkoholism, kvinnomisshandel och psykiska sjukdomar än staden, men jag vill visa de bra sidorna av att bo här i första hand. Hade jag bott i stan hade jag hellre fotat vackra husfasader än snöslasket på marken. Och bloggen hade inte fokuserat på alkoholism eller våld där heller.

Landsbygden dras med ett oförtjänt dåligt rykte.

Landsbygden dras med ett oförtjänt dåligt rykte. Det finns en bild av att landsbygden är extremt homogen, att det inte finns någon mångfald eller invandring. I viss mån stämmer det, men det är inte unikt för landsbygden. Segregering är ett lika stort problem överallt, villaområdet jag växte upp i var också extremt likriktat. Däremot innebär livet på landet en annan typ av mångfald. På förskolan går både svetsarens och vd:ns barn, eftersom det bara finns ett alternativ. Mångfalden är socioekonomisk, och vi umgås dessutom över åldersgränserna mer.

Jag vill lyfta allt det fantastiska med landsbygden. Däremot vill jag inte bara prata om de gulliga värdena, om fåren och ängarna. Jag vill också prata om det politiska i min livsstil. Att vi kan leva billigare, att vi odlar vår egen mat, att vi kan skapa en fantastisk sammanhållning i vårt lilla samhälle. Jag har bott större delen av mitt liv i en stad, och nu känner jag ett behov av att ta spjärn mot den. Många av mina kvällstidningskrönikor raljerar därför över stadslivet, vilket är ett sätt att markera mot vår tradition av att behandla landsbygden som en koloni. Vi suger resurserna från landet till städerna, utan att se till att lika stora värden går i retur. Det har till exempel resulterat i att Jokkmokk med alla sina naturtillgångar är en av de fattigaste kommunerna i landet eftersom det bor så få människor där. Här behövs ett helt nytt skattesystem, och jag ser lösningen i Norge. Där finns små orter på landsbygden precis som vi har här, men de har fortfarande badhus, vårdcentral och post kvar istället för att service efter service försvunnit när befolkningsunderlaget viker. Hade vi haft samma skattesystem som Norge hade Jokkmokk varit Sveriges rikaste kommun.

Det finns en förståelig bitterhet i att landsbygdskommunerna inte själva får en större del av kakan som bakas här. En mer rättvis skattepolitik skulle göra livet lättare i många landsbygdskommuner, samtidigt som vi skulle komma tillrätta med den polarisering som skett mellan stad och land. Vi vet att en ojämn fördelning av resurser leder till motsättningar. Det blir också en grogrund för andra problem, som främlingsfientlighet och rasism. Sverige är ett land där förvisso väldigt många bor i städer numera, men de allra flesta har också band till landsbygden. De är kanske inflyttade till staden, eller så har de sommarstugor på landet. Bara några generationer bakåt var i princip alla svenskar bönder. Kopplingen finns där, vi måste bara påminna om den. Påminna om att stadsbon och landsbygdsbon inte är så olika varandra trots allt.

Nya lösningar behöver nå dem som behöver dem mest.

I min by har vi klarat oss från den bitterheten, mycket för att vi fått saker att hända själva. Vi har lyckats få tåget att stanna här igen efter decennier utan tågförbindelse. Avgångar ställs in ibland, punktligheten måste förbättras, men plötsligt kan de som vill jobbpendla till stan utan att ta bilen. I många mindre orter är det fortfarande en utopi, och klimatpolitiken blir närmast provocerande när bilen är det enda alternativet. Problemformuleringarna utgår nämligen alltid från stadsbon. När landsbygdsbon aldrig får höra sina problem beskrivas utan dras över samma kam som människor med andra förutsättningar blir det svårt att motivera till förändring. Att exempelvis ha en diskussion om lämpligheten i läkarappar som Kry och Min Doktor går an i städerna där närmaste vårdcentral ligger runt hörnet. På landet kan det vara tre mil till närmaste vårdcentral, och där kanske du möter en ny, obekant stafettläkare vid varje besök. Nya lösningar behöver nå dem som behöver dem mest. Inte avfärdas på grund av att det finns alternativ för dem som behöver dem minst.

Landsbygden är kompatibel med down-shifting, oavsett anledning.

När jag flyttade ut på landet var målet att kunna bo kvar även när livet är svårt. Jag blev starkare efter sorgen i tonåren, och i perioder har jag jobbat väldigt mycket. I mitt entreprenörskap gör jag många saker samtidigt: Jag skapar klädkollektioner, recept, föreläser, skriver, poddar och bloggar. Till slut blev det ändå för mycket, jag blev utmattad, och fick minskad arbetsförmåga och möjlighet att dra in pengar till mitt företag. Men jag kunde bo kvar ändå. Landsbygden är kompatibel med down-shifting, oavsett anledning. Jag flyttade hit för tio år sedan, under en period då samhället i stor utsträckning handlade om att jobba mycket och tjäna mer. Nu är vi allt fler som ifrågasätter varför vi ska dra in så mycket pengar om allt vi gör med dem är att förstöra miljön?

Den insikten är lättare att få på landet. I stora städer finns det ett sådant enormt utbud av saker att konsumera att det ofrånkomligt blir svårt att nöja sig med det man har. Jag lämnar min by i mina finaste kläder för att åka till Stockholm för ett möte. Ju närmare staden jag kommer, desto mer börjar mina tankar kretsa kring min fula kappa, mina omoderna skor, mitt medelmåttiga hem. När jag går hemma lyfter jag det fina i min vardag och känner stolthet. Men i staden, där jämförelsen är oundviklig, gror mitt missnöje och den enda lösningen verkar i ögonblicket vara att konsumera mig ur det. Så bygger man ett ohållbart samhälle.

Från och med nu kommer hela livet att behöva handla om hållbarhet, det kan vi enas om. Däremot finns det fortfarande en bild av att hållbarhet betyder exakt samma sak för alla människor. I plastbantningens tid känns det märkligt att behöva förklara att plast är fantastiskt för oss som sysslar med ekologisk odling eftersom vi kan täcka våra odlingar istället för att bespruta dem. Att köra slut på den gamla bensinbilen kan vara bättre än att köpa en sprillans ny elbil som redan innan den rullat sin första meter skapat stora klimatavtryck. På landet är det dessutom långt mellan laddstolparna.

Klimatet är vår tids viktigaste fråga, men insatserna för klimatet måste få se olika ut på olika platser. Antingen måste människor på landsbygden få släppa ut mer, eller så måste politiken skapa förutsättningarna som krävs för att även vi ska kunna släppa ut mindre. Transporterna måste bli bättre, bränslet till jordbruksmaskinerna mer miljövänligt. Vi måste inse att vi behöver många anpassade lösningar snarare än plakatpolitik som dikterar en enda tänkbar väg för alla. Så länge alternativen inte finns blir delar av klimatpolitiken ett hån, och vill vi ha en levande landsbygd måste vi göra livet hållbart, enkelt och gott även för dem som bor och verkar där.

När ingenting serveras måste man börja rota i sig själv istället.

Jag tycker om staden också. Att under tillfälliga besök få känna pulsen och jonglera det intensiva flödet av intryck som jag inte har i min vardag. Men vi är olika som människor, och där andra blir inspirerade märker jag hur min kreativitet inte riktigt får plats i staden. Den blomstrar som bäst där intrycken är färre. Under vår barndoms sommarveckor på mormors gård i Jokkmokk skapade jag och min syster oavbrutet. För det fanns ingenting annat att göra. När ingenting serveras måste man börja rota i sig själv istället. Att flytta ut på landet är att kliva av en ständigt snurrande karusell och ge större plats åt sina egna tankar och idéer. Jag märker hur många som lockas av den möjligheten. Hur många som står vid ett vägskäl och väntar på rätt ögonblick att välja en ny, mer hållbar väg i livet där även den mänskliga resursen tas till vara på bästa sätt.

Ju mer jämlika stads- och landsbygdsbor blir, desto lättare kan vi hitta kreativa sätt att samarbeta på. Ju smidigare samarbetet flyter, desto mer hälsosam blir staden och levande blir landsbygden. Och ju mer levande vår landsbygd blir, desto lättare bygger vi en hållbar framtid för både stad och land. Vi behöver bara inse att om målet är mångfald behöver vi en mångfald av lösningar för att nå dit.

 

Clara Lidström, ur antologin Det smarta landet