Välkomna tillbaka till mitten!

  • 7 min

I svensk politik spottas det ständigt mot mittcirkeln. Det talas om ”den tomma mitten”. Knappt någon politiker verkar vilja vara där och de sociala mediernas polariserande logik tvingar ut debatten på kanterna. Men är det verkligen så?

Det där sättet att tänka, tala och debattera ligger förstås inte bara långt ifrån hur vi människor egentligen fungerar. Det är också något helt annat än vad folk faktiskt vill ha. I själva verket befinner sig de flesta svenska väljare just i mitten – den är full av människor. Det är bara de politiska partierna som lämnat den.

I Mitten – en måttfull stridsskrift i polariseringens tid återupprättar journalisten Per Svensson och förläggaren Svante Weyler ett slag för mitten som politisk kultur och spelplan – och uppmanar oss alla att värna om den. Här bjuder de på ett kultur och smakprov ur boken.

*

Misstänksamt betraktar villorna varandra från var sin sida av den öde förortsgatan. Mitt i asfalten gapar ett stort hål.

Det skulle kunna vara en sinnebild för det samtida politiska och kulturella klimatet, i Sverige liksom i resten av västvärlden. Polarisering. Man håller sig på sin kant, bland de sina. Möten i mitten är inte möjliga. Där finns bara ett svart slukhål.

Men Mitt i Sverige målades redan i det tidiga 1970-talet, en tid som många i dag förknippar med » folkhemmet «, gemenskap och solidaritet, jämlikhetsideal och trygg-het, byalag och knytkalas. Det är tänkvärt att atmosfären i Peter Tillbergs förstad är en helt annan. Det är den också i hans mest kända målning, Blir du lönsam, lille vän?, med tillkomståret 1972. Skolbarnen i sina bänkar är alla ensamma, främmande för varandra och betraktaren. […]

Mitten är ett brett begrepp, ett slags mänsklighetens jämviktspunkt där goda egenskaper och förhållningssätt ges utrymme: förnuft, måttfullhet, öppenhet för idéer och intryck från skilda håll.

Drygt en vecka efter Putins överfall på Ukraina den 24 februari 2022 skrev statsvetaren Katarina Barrling en ledarkrönika i Svenska Dagbladet under rubriken »Demokrati är att hålla samman i oenighet«. En fin sammanfattning av utgångspunkten också för denna bok. Vi delar hennes uppfattning att konflikter och sammanhållning inte utesluter varandra, att det snarare är varandras förutsättningar. För att ett samhälle ska kunna hålla ihop måste dess inneboende konflikter artikuleras. Och för att konflikter inte ska urarta till inbördeskrig måste ett samhälle kunna enas om  formerna för sin oenighet. Katarina Barrling formulerar det väl: »… sammanhållning betyder inte att alla ska ha samma åsikt. Det betyder att vi klarar av att upprätthålla ett samhälle även när vi inte har samma åsikt. En demokrati.«

För att vara tydlig : när vi argumenterar för »mitten« pläderar vi inte för att alla borde samlas vid en geometrisk mittpunkt på den ena eller andra åsiktsaxeln. Vi tror inte att det bästa vore om alla tyckte likadant i alla frågor (vilken mardröm!). Vi syftar med »mitten« inte på något bestämt politiskt parti.

Mitten är för oss ett brett begrepp, ett slags mänsklighetens jämviktspunkt där goda egenskaper och förhållningssätt ges utrymme: förnuft, måttfullhet, öppenhet för idéer och intryck från skilda håll. I en mer snävt politisk kontext är mitten den arena där demokratin iscensätter sig själv. Arena ska då fattas mer bildligt än bokstavligt. Det handlar om ett av alla inblandade etablerat, accepterat och försvarat ramverk av institutioner, regler, normer och procedurer. Det handlar också om förväntningar, en insikt om att i en demokrati kan ingen få allt, men alla kan få något.

Det framstår kanske som självklarheter. Om detta är att befinna sig »i mitten« så gör väl alla det? Ja, nästan alla. Och det är också vår poäng. Mitten är inte, vad än parti-gängare och ledarskribenter påstår, någon öde och övergiven plats. Där är det fortfarande trångt. Där finns den absoluta merparten av alla medborgare i Sverige. Så vad är problemet? Jo, partierna. De som fått för sig att man måste spela utanför sidlinjen om man ska vinna matchen. […]

Med sina regler, sina nattmanglingar, sina ständiga kompromisser, sin tyska försiktighet och sin franska teknokrati, och med sin storslagna ambition att garantera fred och frihet i Europa, är EU ett fint uttryck för det vi lägger i begreppet »mitten«.

Man tror lätt att äldre tiders kungar alltid och överallt kunde göra precis vad de ville, styra och ställa fritt efter eget huvud. Så var det inte. En god kung skulle besitta dygder och handla i enlighet med dem. Han förväntades också lyssna till sina rådgivare, ibland också till inkallade församlingar av skilda slag : ständer, riksdagar, herredagar. Framför allt var han ansvarig inför Gud, vars vilja och bud han inte kunde trotsa utan konsekvenser för sig själv och riket. Det gällde också envåldshärskarna, kungarna av Guds nåde. Det gav kyrkan och dess företrädare ett avsevärt inflytande över monarkens sätt att utöva makt. Denna religionens reglerande och bromsande funktion, manifesterad i kungens rädsla för att hamna i helvetet, har i dag övertagits av den internationella rätts- och säkerhetsordningen, av folkrätten, krigets lagar, konventioner om mänskliga rättigheter. Härskarna ska tämjas av rädslan för att hamna i domstolen i Haag. Det är denna ordning Vladimir Putin har velat riva sönder, skjuta i bitar. Det är därför invasionen av Ukraina den 24 februari 2022 inte bara var ett kriminellt överfall på en demokratisk nation. Det var ett överfall på den liberala demokratin som sådan.

Putin var länge en idol för nationalpopulister runt om i världen. Kriget i Ukraina gjorde medlemskap i fanklubben mindre lockande, men man ska inte missta sig på omvändelsernas natur. Det var Putins metoder, inte hans mål, som blev för svårsmälta för många av hans tidigare beundrare. Liksom Putin vill de gärna röja undan hindren för den fria utövningen av den folkmakt de säger sig representera. Ingen slump att en av den populistiska extremhögerns veteraner, Marine Le Pen, länge inte bara var en uttalad Putinvän och understödstagare (ryskt storlån till partiet), utan också fiende till EU. Det är klart att nationalister, populister och putinister inte gillar den europeiska unionen. Med sina regler, sina nattmanglingar, sina ständiga kompromisser, sin tyska försiktighet och sin franska teknokrati, och med sin storslagna ambition att garantera fred och frihet i Europa, är EU ett fint uttryck för det vi lägger i begreppet »mitten«.

Mitten är en plats att strida för, inte bara strida om. Det är vad den här boken vill förmedla.

Det finns en utbredd föreställning om att i mitten står bara de som blev över, de som inte fick dansa, de som inte kunde välja eller bestämma sig. De beigea. Det är en fördom. Man kan verkligen aktivt välja att ställa sig i mitten, man kan stå där med stolthet, kanske rentav med lidelse. Mitten är en plats att strida för, inte bara strida om. Det är vad den här boken vill förmedla.

Författaren PO Enquist fick en gång frågan hur hans förhållande till socialdemokratin var. Han svarade glatt leende : »Det är alldeles utmärkt. Ibland lämnar förstås partiet mig men det återinträder snart igen.«

Nu står vi, en överväldigande majoritet av väljarna i Sverige, alltså här på Peter Tillbergs förstadsgata mitt i Sverige och säger samma sak. Vi vänder oss dock inte enbart till Socialdemokraterna utan till alla som säger och tror att det inte finns något annat alternativ än att låsa in sig antingen i husen till vänster eller i husen till höger.

Och vi säger: välkomna tillbaka till mitten.

Återinträd!

 


Du har läst ett utdrag ur Mitten – en måttfull stridsskrift i polariseringens tid av Per Svensson och Svante Weyler.

”Det isolerade läget har en särskild dragningskraft.”

  • 6 min

I boken Det nya landet får vi följa några av Expressens stjärnreportrar* på reportageresor i Sverige. Ut till kapillärerna i den demokrati där riksdagshuset är det pumpande hjärtat. Följ med på en smakprovsfärd från söder till norr.

MALMÖ: BERÄTTELSEN OM ETT BOMBDÅD

 

Redan i kön till metalldetektorn inser jag vad som är annorlunda. Vi är bara kvinnor här. Vi är unga, moderna, välklädda. Majoriteten med en synlig relation till någon av de många tilltalade.

Sprängningsmålet vi följer pågår hela hösten, ända fram till lucia, i Malmö tingsrätts säkerhetssal.

Stämningen är som under en tjejmiddag med intern jargong. Extra mycket skrattar de när poliser vittnar.

Rätten ber en gång om den misstänkta broderns smeknamn.

– Han kallades Casanova, säger vittnet.

Alla kvinnorna på mittenraden gapskrattar. Pappan i familjen tittar förläget upp.

– Vad betyder det? frågar han.

– Hora, översätter kvinnan bredvid honom och ler.

BORÅS: NÄR VÅLDET KOM TILL CENTRUM



Rent geografiskt ligger Norrby
i centrala Borås, på andra sidan järnvägsstationen. Men det GPS:en visar är en sak, det segregationen blottar en helt annan.

– Titta, det här är en signal, säger Annette Carlsson och pekar på den del där stan slutar och den gamla arbetarstadsdelen Norrby börjar.

På stan-sidan är gräset välklippt, på Norrby-sidan ser det vildvuxet och övergivet ut. Som om någon plötsligt dragit ett streck, en gräns.

Annette Carlsson är moderat kommunalråd i opposition och på väg till sitt hem i miljonprogrammet. Hon berättar om den där gången då en nära anhörig ringde polisen men inget hände, och han upplevde att ingen brydde sig för samtalet kom från fel sida av den där gränsen.

– Men hösten 2020 hände något som fick alla politiska partier att inse allvaret. Det blev påtagligt. Mitt bland ”oss”, så att säga. 

BENGTSFORS: IDOL-KEVIN VÄGRAR STICKA UT



Det är hans födelsedag. Men Kevin gör ingen stor grej av det och vill inte ha något fika när vi träffas. Det är 21 år sedan han föddes här i Bengtsfors. Hans flickvän Matilda beskriver samhället som ”en liten håla” men för Kevin betyder det något stort att vara bengtsforsare.

– Hon är från Frändefors, slår han bort flickvännens kommentar.

– Det är helt annorlunda. Folk där söker sig mer mot Vänersborg, mot Trollhättan, mot stan. Och stad och land är motsatser. Medan vi stannar kvar här, vi har svårt att ta oss härifrån.

Vi ska filma Kevin när han sjunger, men gitarren har han gömt i bilen. Det beror på Bengtsfors sociala koder. Att bära en gitarr kan sända signalen att han tror han är märkvärdig.  

FREDRIKSBERG: BYN SOM S GLÖMDE



Eero föddes in i socialdemokratin, och trodde aldrig han skulle lämna den. Han har PRO-kepsen på, och säger stolt att han varit ordförande i sexton år. Framgångsrika år, där han rekryterat 200 av 700 ortsbor in i pensionärsorganisationen. När Eero tar fram sina pärmar och papper och organiserar så lyssnar många Fredriksbergare.

Men de som bestämmer lyssnar inte längre.

Här i Fredriksberg, där över 80 procent i valkretsen röstade rött fram till förrförra valet, fanns ett av Sveriges starkaste socialdemokratiska fästen. Här, där mil efter mil av skog passeras utan att en enda själ möts har brukssamhället bevarats trots att snart 50 år gått sedan pappersbruket stängde.

Resterna av den gamla industrin tornar upp sig mot himlen, trasiga fönster, nerrasade tegelväggar och en växtlighet som börjat ta över. Platsen har blivit en turistattraktion för urban explorers, ett farligt monument vars rivning försenas av en rättsprocess om vem som ska få tjäna pengar på att ta bort det.

Men också andra lockas till samhället. Det isolerade läget har en särskild dragningskraft.

STOCKHOLM: ANASTASIAS OSANNOLIKA LIV I SVERIGE

 

Abdullah var nyss utsläppt från säkerhetsavdelning på anstalten Hall när han fick höra om Anastasias senaste Facebookannons.

Hon är en välkänd person i ryskspråkiga migrantkretsar, berättar han. En osannolik kvinna som trots ett stort funktionshinder klarar sig själv i Sverige, utan uppehållstillstånd, genom att betala andra ryskspråkiga nykomlingar för småtjänster.

Men hennes senaste annons talade extra mycket till hans patriotiska hjärta.

”Finns det några ärliga och respektabla tjetjener? I så fall ring mig”, hade Anastasia skrivit efter att ha berättat en historia om hur hon som funktionshindrad blivit blåst av en tjetjen i Örebro.

Abdullah plockade upp luren direkt.

OCKELBO: JONNY-EFFEKTEN

Sverigedemokraterna Liz och Jonny är kommunens starka ex-par. De har ett barn och ett parti ihop, men har separerat. På soffbordet står kärleksmums och kakor uppdukade, och Liz rör sig vant i Jonnys kök för att fixa med kaffet. De beskriver sig som bästa vänner, en fördel när man tillsammans ska driva oppositionen framåt.

Jonny var tidigare gruppledare, men nyligen skrev lokaltidningarna om att han åtalades för penningtvätt, och Liz har nu rollen som nummer ett istället. Jonny säger att han ändå har för mycket att göra på jobbet. Dessutom ska det ju hinnas med att fika med folk.

Åtalet spelar inte någon roll för vare sig SD:s länsledning eller fotfolket som kryssat Jonny. De tycker att han agerat i god tro, och blivit lurad. Det kan han inte hjälpa. Ärlig och öppen med det har han också varit, på sin FB-sida.

När andra partier skulle bli rädda för att bli befläckade har SD rutin att hantera kriser med stoiskt lugn.

UMEÅ: TVINGADE TILL TYSTNAD

– Vi ville tala om att vi finns, våga visa vilka vi är, säger Sylvia Bäckström.

Kort efter invigningen av judiska föreningens nya lokal i september 2016 blev de varse om vart källartrappan vid grannhusets gavel ledde. I gymmet där nere tränade nazister, medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen.

– Så de hade ögonen på oss, hade sett vår skylt. Vi hade ju våra bilar parkerade utanför så de kunde lätt kolla upp vilka vi var.

Att judar i Sverige blir hotade och trakasserade var i sig ingen nyhet.

Det nya var att det hände 120 mil norrut, i Umeå. I en stad som vill förknippas med öppenhet, tolerans och som stoltserar med en ung, högutbildad befolkning. Där Vänsterpartiet fick nästan lika stort stöd som Moderaterna i senaste kommunalvalet. Där Sverigedemokraterna i EU-valet 2019 fick lägst stöd i hela landet.

Sveriges Portland, eller Norrlands Södermalm.

Det var här en liten judisk förening till slut tvingades ge upp.

NIKKALUOKTA: SVERIGES LÄNGSTA UTEDASS

När pandemin lamslog världen och länder stängde sina gränser, då hittade den ”hemestrande” svensken hit.

– De skulle ju egentligen ha åkt till Medelhavet eller Ibiza och festat runt där. Men så kom de på att de skulle till fjällen istället, konstaterar Erik Sarri, renskötare och turistguide.

Uppe på berget dumpades gammal mat, tomma ölburkar och champagneflaskor som tyngt ryggsäcken. Runt Kebnekaise fjällstation fick personalen plocka ner över hundra övergivna tält, ofta fulla med liggunderlag, sovsäckar och kokkärl. Som om turisterna hade lämnat ”i ren panik eller frustration”, som Erik Sarri uttrycker det.

 

* Journalisterna bakom dessa reportagetexter är Anna Gullberg, Johanna Karlsson, Federico Moreno, Helena Trus, Liza Alexandrova-Zorina och omslagsfotografiet är taget av Årets fotograf Lisa Mattison.

Ashkan Fardost: Skolans dolda talanger räddar planeten

  • 3 min

HÅLLBARHET. Internet har spelat en central roll i mitt liv. Det började redan i tonåren när jag upptäckte amerikanska komiker som Bill Hicks och fick skivkontrakt genom att skapa musik på datorn. Den digitala världen gav mig en bildning och uppfostran som varken föräldrar eller skolan kunde erbjuda.

Vi människor behöver information för att fungera som civilisation. Informationsrevolutioner innebär dock förändring – de ruskar om mänskligheten och utmanar den rådande ordningen, liksom de förändrar hur vi kommunicerar och lever våra liv.

Just nu befinner vi oss mitt i den digitala informationsrevolutionen. Tiden då en liten elit kontrollerade medierna och vår världsbild är förbi. Nu kan alla dela sina idéer med miljarder uppkopplade människor över hela jorden.

I den nya världen är hållbarhet centralt, men människans inneboende strävan efter ständig tillväxt har orsakat den globala klimatkrisen. På en individuell nivå kan vi se hur vi klimatutmaningarna ska lösas, men som grupp saknar människan förmågan att faktiskt lösa dem.

Det är knappast konstigt att vi har ett ambivalent förhållande till klimatfrågan, eftersom det är samma strävan efter tillväxt som fortsätter lyfta människor ur fattigdom. Därför är det naivt när västvärlden tror sig kunna övertyga resten av världen att konsumera mindre. Den enda realistiska vägen framåt är att vi människor fortsätter att manipulera naturen, men på ett sätt som inte äventyrar planeten. För att nå dit krävs dock ett radikalt främjande av nya innovationer. Och om Sverige fortsatt ska bidra till att göra världen bättre krävs nämligen att människorna med idéerna som löser klimatkrisen vill utveckla sina innovationer här.

Här för oss osökt till skolan, hopplöst anpassad för ett samhälle som inte längre existerar. Mängder av talanger försvinner i vårt nuvarande utbildningssystem eftersom skolan inte kan ta vara på deras intressen och begåvningar. Att samhället så ofta kräver att man har akademisk examen bidrar dessutom till en likriktning som stjälper den innovativa miljön. Men att göra sig av med skolan är inte heller ett alternativ – det krävs kunskap för att kunna vara innovativ och att googla efter svar ersätter inte riktigt kunnande.

Efter informationsrevolutionen krävs därför en utbildningsrevolution. Skolan behöver omfamna mångfald på riktigt genom att ta hänsyn till elevernas olikheter. Den behöver lära ut värdeskapande, det vill säga värdet i att skapa något som berikar fler än sig själv. Dessutom behöver skolan lära eleverna värdet i att misslyckas och att intressanta frågor kan vara mer värdefulla än rätt svar.

Ett första steg är att lära våra barn om internet och hur de ska agera online. Det är viktigare att ge barnen friheten att utforska än att försöka skydda dem från vad som kan finnas på nätet eftersom det ger dem möjlighet att hitta sin egen väg och att utveckla mängder av färdigheter. Den digitala världen är nämligen den unga generationens centrala arena för identitetsskapande och vägen till ett smart land dit talanger söker sig för att skapa innovationerna som räddar vår planet.

Ashkan Fardost
Internationell föreläsare, författare och digitaliseringsexpert

Vill du boka Ashkan Fardost som föreläsare? Kontakta info@speakersnet.se 

 

Hur föreställer man sig ett massutdöende?

  • 9 min

Patrik Svenssons förord till Elizabeth Kolberts Det sjätte utdöendet placerar författarens gärning i en tydlig tradition från klassiska och inflytelserika Tyst vår av Rachel Carson, en person som inspirerade honom djupt i arbetet med Ålevangeliet.

Hur föreställer man sig ett massutdöende? Det är som om begreppet i sig själv undandrar sig vår förståelse. Det är för abstrakt, för stort, alldeles för overkligt.
Overkligt framförallt, naturligtvis, eftersom vi saknar erfarenhet av det.
Ingen människa har genom vår närmare tvåhundratusen år långa historia kunnat vittna om upplevelsen av ett massutdöende. Ingen generation av alla som föregått vår har varit med om så drastiska förändringar i jordens liv och artbestånd.
Att arter dör ut är förvisso en del av evolutionens naturliga ordning. Livet är föränderligt, men livet är också förgängligt. Arter uppstår och försvinner i den långsamma våg av konkurrens och utveckling som är livets historia. Men att arter försvinner i en takt och i ett sådant antal att det drastiskt förändrar själva samman-sättningen av livet på jorden, det är något ytterst ovanligt, något lika ödesmättat som sensationellt.
Forskare har i fossillagren hittat spår från fem perioder då osedvanligt många arter dött ut under osedvanligt kort tid. Endast fem gånger i livets långa historia har artbeståndet minskat i en sådan skala att man kan tala om ett slags metamorfos. Man kallar dessa händelser för de fem stora utdöendena, eller massutdöendena.
Det största och allvarligaste av dessa utdöenden skedde för omkring tvåhundrafemtiotvå miljoner år sedan, i slutet av perioden perm, då våldsamma klimatförändringar ledde till slutet för över nittiofem procent av alla världens arter.
Det senaste av de fem stora utdöendena skedde för 66 miljoner år sedan när en asteroid slog ner på Yucatánhalvön och ungefär sjuttiofem procent av jordens alla arter dog ut, bland annat alla dinosaurier.

Hur föreställer man sig ett massutdöende?

Mörka stunder för livet på jorden, men också otroligt sällsynta sådana. Liv har bevisligen funnits i omkring tre och en halv miljarder år. Endast fem gånger under denna oöverskådliga tid har detta liv råkat ut för något så drastiskt som ett massutdöende.
Men nu sker det alltså igen. Det är i varje fall vad allt fler forskare menar och vad vi måste börja föreställa oss. Bara under det senaste decenniet har många forskare och experter på allt större allvar börjat prata om att vi redan är inne i, eller åtminstone är på väg in i, det man kallar det sjätte massutdöendet. Tidigt i det nya årtusendet, och sent på jorden, kan just vi bli de allra första människorna som tvingas vittna om en sådan händelse.
Det är detta som Elizabeth Kolbert vittnar om i Det sjätte utdöendet. För det är just ett slags vittnesmål. Från olika platser i världen rapporterar hon om hotade arter, om fladdermöss, grodor och koralldjur som plötsligt dör bort i väldiga mängder. Om forskare som kämpar mot klockan för att lyckas rädda någon enskild art undan förgängelsen. Om en utdöendetakt, detta makabra ord, som enligt alla beräkningar är många tusen gånger högre än det normala. Om hur den biologiska mångfalden just i denna stund tycks drabbad av något som inte kan liknas vid något annat än, tja, ett enormt asteroidnedslag.
Men Det sjätte utdöendet är inte bara ett vittnesmål om vad som skett och vad som nu sker, utan också om varför det sker.
För en sak står klar, oavsett hur omfattande den pågående artdöden i slutändan blir: Det finns en orsak, det finns en förklaring och det finns en skuld. För första gången har en ensam art orsakat ett massutdöende. Genom fossil förbränning, skogsavverkning, giftbesprutning, gruvdrift, dränering, jakt och fiske, globala transporter och en förödande monokultur i jordbruket, har människan påverkat jorden och dess atmosfär i en sådan omfattning att det på allvar hotar själva existensen för en stor andel av jordens djur och växter.
Om det är så illa som många befarar, skriver Elizabeth Kolbert, “så bevittnar vi som lever idag inte bara en av de mest sällsynta händelserna i livets historia, utan vi orsakar den också.”

Det finns en orsak, det finns en förklaring och det finns en skuld.

Några har velat likna Elizabeth Kolberts Det sjätte utdöendet vid en Tyst vår för vår tid. Det är inte alls en orimlig jämförelse, av flera olika skäl.
Redan när den amerikanska marinbiologen Rachel Carson publicerade Tyst vår 1962 var det sent på jorden. Hon hade blivit diagnosticerad med cancer 1960 och skrivit boken under en utdragen sjukdomsperiod i förvissningen att det hon hade att vittna om var absolut angeläget och dessutom i högsta grad brådskande. Hon skrev, precis som Elizabeth Kolbert, med det uttalade syftet att upplysa och att varna. Detta sker, i just denna stund. Det finns inte längre någon tid att blunda eller titta bort.
Rachel Carson siktade i Tyst vår framförallt in sig på det förödande användandet av insektsgifter som DDT. Hon beskrev i kunnig detaljrikedom hur besprutningen av skog och åkermark inte bara dödade insekterna utan också fåglarna, fiskarna, däggdjuren och allt det liv som i oändligt varierad rikedom manifesterar sig runt oss.
Hon lät sina läsare förstå vad denna förödelse i längden skulle innebära genom att använda sig av en närmast litterär figur. Hon målade upp en bild så drabbande att den redan genom bokens titel orsakade rysningar. Hon föreställde sig en “tyst vår”. En vår utan surrande insekter, plaskande fiskar eller sjungande fåglar. En tid av tystnad eftersom allt det som i alla tider låtit runt omkring oss ju varit liv. Liv som nu snart är borta.
Rachel Carson tvingade helt enkelt sina läsare att föreställa sig en värld där människan till sist är ensam kvar. Och hon lät dem känna den oerhörda existentiella ensamheten i denna föreställning.
Så var Tyst vår också så mycket mer än en bok om syntetiska insektsgifter. Framför allt var det en bok om livets ömtåliga mångfald och komplexitet, om människans inbillade självtillräcklighet, och om hur en ensam art under bara en liten obetydlig bråkdel av livets långa historia har tagit sig mandatet att härska grymt och obehindrat över allt annat liv. Det är just detta väldes vidare konsekvenser som Elizabeth Kolbert skildrar i Det sjätte utdöendet.
Elizabeth Kolbert talar om hur vi med förödande resultat “frigjort oss från evolutionens begränsningar”. Rachel Carson beskrev det som ett människans krig mot naturen: “Under sin marsch mot sitt klart uttalade mål, herraväldet över naturen, har människan skaffat sig en nedslående meritlista av ständiga ödeläggelser, riktade inte bara mot den jord hon bebor utan också mot det liv som delar den med henne.”
Det var detta förhållningssätt, detta mål, Rachel Carson i grunden ville problematisera. Människans behov av att ständigt lägga naturen under sig, erövra den, utnyttja den, besegra den. På det sättet var hon en pionjär inte bara för den gryende miljörörelsen utan också för ett mer filosofiskt tankesätt som började ifrågasätta människans så länge självklara plats i skapelsens centrum.
“Herraväldet över naturen”, skrev Rachel Carson i Tyst vår, “är en fras som tänkts ut i inbilsk arrogans, som fötts under den biologins och filosofins neanderthaltid då man utgick från att naturen existerade för människans bekvämlighets skull”. Rachel Carson ville istället få oss att känna förundran och ödmjukhet inför naturen och alla de varelser vi delar hem med. Vi är hur som helst alla organismer byggda av samma obetydliga beståndsdelar. Vi härstammar alla ur samma urhav. Och det är en elegant och vacker blinkning till just denna tanke som Elizabeth Kolbert gör när hon döper ett av sina kapitel till “Havet omkring oss” (The sea around us), efter Rachel Carsons bok med samma namn från 1951.

Rachel Carson ville istället få oss att känna förundran och ödmjukhet inför naturen och alla de varelser vi delar hem med.

Rachel Carson talade aldrig om något sjätte utdöende, men det var precis samma mänskliga mekanismer och dess konsekvenser för det liv som omger oss som hon varnade för i Tyst vår för mer än ett halvsekel sedan. Och det finns naturligtvis ett släktskap där, mellan Carson och Kolbert och mellan Tyst vår och Det sjätte utdöendet. De är båda varnande röster, de har båda varit tidiga med att se och förstå de problem de adresserat, och de har båda haft kunskapen, medkänslan och inte minst språket för att kunna sprida denna medvetenhet långt utanför den inre akademiska kunskapens kärna.
Så vad händer sedan? När vetskapen och medvetenheten har spridit sig. När vi alla mer eller mindre förstår vad Det sjätte utdöendet, precis som en gång Tyst vår, försöker berätta för oss. När vi inser vad som står på spel och hur akut och allvarligt det faktiskt är. Hur dystert och olycksbådande det än kan te sig så finns det hur som helst en del hopp att finna just i parallellen mellan Rachel Carson och Elizabeth Kolbert. Cancern tog till sist Rachel Carsons liv i april 1964, mindre än två år efter att Tyst vår kommit ut. Men inom bara ett decennium skulle, just tack vare Tyst vår, användandet av det syntetiska insektsgiftet DDT ha förbjudits, USA hade instiftat miljömyndigheten Environmental Protection Agency och stiftat en rad betydande miljöskyddslagar. Rachel Carson själv blev efter sin död den kanske viktigaste inspiratören för den miljörörelse som växte fram ur sextiotalets gryende medvetenhet om problemen.
En bok kan faktiskt göra den skillnaden, och även om mycket naturligtvis har blivit ännu mer akut sedan dess, så är Tyst vår ett av de allra tydligaste exemplen på vikten av att det finns människor som med kunskap, engagemang och djupt känd förståelse vittnar om de konsekvenser människans framfart har på jordens mångfald och allt det liv som omger oss. Det är med den vetskapen, och det allvaret, vi också ska läsa Det sjätte utdöendet.

Patrik Svensson

De av alla djur som andas sämst

  • 10 min

Det perfekta andetaget är ett populärvetenskapligt reportage på jakt efter ett bättre sätt att använda våra näsor. På vägen möter vetenskapsjournalisten James Nestor en rad så kallade “pulmonauter”. I det här utdraget möter vi ortodontisten och tandforskaren dr Marianna Evans i en samling mänskliga kvarlämningar som avslöjar en chockerande hemlighet.
Översättning av Linda Skugge.

Skallarna var allt från 200 till flera tusen år gamla. De tillhörde Mortonsamlingen, uppkallad efter rasbiologen Samuel Morton, som på 1830-talet i ett misslyckat försök att bevisa den kaukasiska ”rasens” överlägsenhet börjat samla på skallar. Det enda positiva utfallet av Mortons arbete är just dessa skallar han ägnade två decennier åt att samla in, och som nu ger en bild av hur människor sett ut och hur de andats.
Medan Morton påstod att han upptäckt lägre stående ”raser” och genetiskt ”förfall”, fann Evans något väldigt mycket bättre. För att demonstrera vad hon menade gick hon fram till ett skåp med skyddsglas och plockade ut en skalle märkt parsi, perser. Hon torkade bort dammet med kashmirtröjans ärm och drog en kortklippt nagel längs skallens käke och ansiktsben. ”De här är dubbelt så stora jämfört med i dag”, sa hon med sin ukrainska brytning. Hon pekade på näsöppningen, de två hålen som mynnade ut i näshålan. Hon vände skallen mot oss. ”Så bred och framträdande”, sa hon med eftertryck.
Evans och hennes kollega, dr Kevin Boyd, en barntandläkare från Chicago, hade de senaste fyra åren röntgat fler än 100 skallar från Mortonsamlingen och mätt vinkeln från örats översta punkt till näsan, och avståndet mellan panna och haka. Dessa mätningar, som kallas Frankfurtlinjen och N-linjen, visar varje skalles symmetri, hur väl proportionerad munnen är i förhållande till ansiktet, näsan till gommen, och i stor utsträckning, hur bra ägarna till dessa skallar hade andats under sin levnad.

trots att ingen av de här förhistoriska människorna någonsin använde tandtråd, borstade tänderna eller gick till tandläkaren var deras tänder raka

Samtliga skallar var identiska med parsiexemplaret. De hade jättelika framåtskjutande käkar, stora bihålor och breda munhålor. Och trots att ingen av de här förhistoriska människorna någonsin använde tandtråd, borstade tänderna eller gick till tandläkaren var deras tänder raka.
Det breda främre ansiktspartiet skapade dessutom rymligare luftvägar. Dessa människor snarkade troligen aldrig eller drabbades av sömnapné eller bihåleinflammation eller andra kroniska andningsbesvär, så som vi ofta gör. Det var helt enkelt inte möjligt. Deras skallar var alldeles för stora, och luftvägarna för breda för att kunna blockeras. De andades lätt. Nästan alla förhistoriska människor ser ut på det här sättet – inte bara i Mortonsamlingen, utan världen över. Så förhöll det sig, från de första Homo sapiens för omkring 300 000 år sedan, till för bara ett par hundra år sedan.
Evans och Boyd jämförde sedan de gamla skallarna med nya. De moderna skallarna hade ett motsatt tillväxtmönster, vilket innebar att vinklarna var de omvända: hakan var mindre än pannan, käkarna slappa, bihålorna mindre. De moderna skallarna hade alla jämförelsevis ojämna tänder.
Av jordens 5 400 olika däggdjursarter är människan den enda som har feljusterade käkar, överbett, underbett och sneda tänder, tillstånd som mer korrekt benämns som bettfel.
Detta väckte en grundläggande fråga hos Evans: ”Varför skulle vi ha utvecklats till något sämre?”
Hon satte tillbaka parsiskallen i skåpet och plockade fram en annan skalle, märkt saccard. Dess perfekta form var en spegelbild av de andra.
”Det är vad vi försöker ta reda på”, sa hon.
Evolution leder inte alltid till det bättre, menade Evans. Den innebär förändring. Och livet kan förändras på gott och ont. I dag förändras människokroppen på sätt som inte har med ”starkast överlever” att göra. I stället behåller vi och för vidare egenskaper som är skadliga för vår hälsa. Det kallas dysevolution, ett uttryck som myntades av Harvardbiologen Daniel Lieberman, och förklarar varför våra ryggar värker, våra fötter smärtar och våra skelett blir skörare. Dysevolutionen förklarar även varför vi i dag är så dåliga på att andas.
För att förstå denna utveckling, och varför den skett, sa Evans att vi måste söka oss bakåt i tiden. Långt tillbaka. Till tiden innan Homo sapiens ens var sapiens.

Om man skulle klä en Homo erectus i en Brooks Brothers-kostym och sätta honom på tunnelbanan, skulle förmodligen ingen höja på ögonbrynen.

Vilka märkliga varelser. Stående i savannens höga gräs, med långa armar, spetsiga armbågar och pannor likt håriga visir, spejar de ut över den vidsträckta, vilda världen. När gräset vajar vidgas de breda näsborrarna, stora som geléhallon, i de haklösa ansiktena för att fånga upp dofterna.
Detta var för 1,7 miljoner år sedan och den första mänskliga förfadern, Homo habilis, rörde sig längs Afrikas östra stränder. Vi hade sedan länge lämnat träden, börjat gå upprätta och lärt oss att använda det lilla ”fingret” på handens insida, tummen. Vi använde den för att gripa tag i saker, dra upp växter, rötter och gräs och tillverka tillräckligt vassa vapen för att kunna skära ut antilopens tunga och skrapa köttet av benen.
Den råa dieten krävde både tid och möda. Så vi samlade stenar för att banka vårt byte mört med. Att möra köttet underlättade tuggandet och matsmältningen och sparade energi som i stället användes till hjärnans tillväxt.
Att värma maten var ännu bättre. För omkring 800 000 år sedan började vi tillaga mat över öppen eld, något som markant ökade kalorimängden vi fick i oss. Vår tjocktarm, som brutit ner grova och fiberrika frukter och grönsaker, skulle av den där dieten komma att krympa avsevärt, vilket sparade ännu mer energi. Hos de senare förfäderna, Homo erectus, användes energin till att utveckla ännu större hjärnor – häpnadsväckande 50 procent större än Homo habilis.
Vi såg nu mindre ut som apor och mer som människor. Om man skulle klä en Homo erectus i en Brooks Brothers-kostym och sätta honom på tunnelbanan, skulle förmodligen ingen höja på ögonbrynen. Dessa förfäder var genetiskt tillräckligt lika oss för att vi skulle kunna föröka oss med dem.
Men det nya med att mosa och hetta upp maten hade sina nackdelar. Den snabbt växande hjärnan behövde plats, och utrymmet togs från bihålor, munhåla och luftvägar. Med tiden förslappades ansiktsmusklerna, och käkbenen försvagades och blev tunnare. Ansiktet blev kortare, munnen blev mindre och den tidigare större näsan krympte till ett litet utskjutande ben. Det nya utseendet särskilde oss från andra primater: den utskjutande näsan.
Problemet var att denna mindre, vertikalt placerade näsa inte var lika effektiv när det kom till att rena luften, vilket gjorde oss mer mottagliga för luftburna virus och bakterier. De mindre bihålorna och den lilla munhålan begränsade även utrymmet i luftvägarna. Ju mer vi hettade upp vår kost, ju mjukare och mer kaloririk mat vi åt, desto större blev våra hjärnor. Och detta på bekostnad av allt trängre luftvägar.

Struphuvudet vandrade längre ner i halsen för att ge plats för ytterligare en innovation: talet.

Homo sapiens dök för första gången upp på den afrikanska savannen för omkring 300 000 år sedan. Vi var en del i en grupp av andra mänskliga arter: Homo heidelbergensis, en robust varelse som slog sig ner och jagade i det som numera är Europa. Här fanns också Homo neanderthalensis (neandertalare), med kraftiga näsor och korta lemmar, som lärde sig att tillverka kläder och leva i kalla miljöer, samt Homo naledi, som påminde om äldre förfäder, med små hjärnor, utsvängda höftleder och tunna armar som hängde från en krum kropp.
Vilken syn de måste ha utgjort, denna eklektiska samling arter som samlades kring en flammande lägereld på kvällarna, en Star Wars-bar bestående av tidig mänsklighet, som drack vatten från palmblad, plockade löss ur varandras pälsar och jämförde varandras pannben, för att framåt natten kila i väg bakom några stenar för att para sig med någon artfrände under stjärnorna.
Sedan försvann de. De stornästa neandertalarna, de taniga naledi, de tjockhalsade heidelbergensis dog ut av sjukdom, oväder, på grund av varandra eller andra djur, av lättja eller av något annat. En enda människoart bestod i det stora släktträdet: vi.
I ett kallare klimat smalnade våra näsor av och blev längre för att effektivare kunna värma upp luften innan den nådde lungorna, vår hud blev ljusare för att med hjälp av solen lättare kunna producera D-vitamin. I soliga och varma miljöer blev våra näsor bredare och plattare, vilket passade bättre i den heta och fuktiga luften, vår hud mörknade som ett skydd mot solen. Struphuvudet vandrade längre ner i halsen för att ge plats för ytterligare en innovation: talet.
Struphuvudet fungerar som en ventil för att skicka mat ner i magen och skydda oss mot att få ner mat eller andra föremål i luftstrupen. Alla djur- och människoarter hade utvecklat ett struphuvud som var placerat högst upp i halsen, eftersom det på ett mycket effektivt sätt hjälpte kroppen att stöta ut sådant som fastnat i luftvägarna.
När människan utvecklade talet sjönk struphuvudets placering, vilket utvidgade utrymmet längst bak i svalget och möjliggjorde ett bredare ljudspektrum. Att läpparna blev mindre gjorde dem mer lättrörliga, de blev smalare och inte lika fylliga. Smidigare och rörligare tungor gjorde det enklare att justera ljudets olika nyanser, varför tungan flyttades längre ner i halsen och pressade fram käken.
Men struphuvudets nya placering gjorde att dess ursprungliga syfte inte längre var lika effektivt. Det skapade för stort utrymme i svalget och ökade därmed risken för kvävning om vi tog för stora matbitar eller åt för snabbt och slarvigt och satte i halsen. Sapiens skulle bli det enda djur och den enda mänskliga arten som alltför lätt kunde kvävas till döds av maten.
På ett märkligt och tragiskt sätt ledde den utveckling som fick våra förfäder att överlista, utmanövrera och överleva andra djur – hanteringen av eld och föda, en jättelik hjärna och förmågan att kommunicera med hjälp av en stor mängd ljud – till något som försvårade andningen. Denna hämmade tillväxt skulle långt senare i utvecklingen leda till en form av andnöd under sömnen, nämligen snarkning. Men inget av detta spelade naturligtvis någon roll för de tidiga människorna. Under tiotusentals år skulle våra förfäder använda sina utvecklade huvuden till att andas alldeles utmärkt. Med hjälp av en näsa, en röst och en enorm hjärna tog människorna över världen.