Så förklaras amerikanska röstningsmönster av en tiotals miljoner år gammal ocean

  • 6 min

I boken Ursprung tecknar astrobiologen och vetenskapskommunikatören Lewis Dartnell en bild av vår planet och mänsklighetens plats på den — i det verkligt hisnande långa perspektivet som geologiska krafter kräver.
Här bjuder vi på ett utdrag ur kapitlet Havens geografi. Boken utkommer i februari 2021.

I valet i november 2016 besegrade republikanen Donald Trump sin rival, demokraten Hillary Clinton, och blev Förenta Staternas 45:e president. En karta över valresultatet visar att Demokraternas väljare fanns framför allt i delstaterna i nordost och på västkusten, men även i Colorado, New Mexico, Minnesota och Illinois, medan väldiga områden i mellersta USA är republi­kanska fästen. Delstaterna i Södern röstade också övervägande republikanskt, däribland Florida, som slog över i republikansk favör den gången. Men om vi studerar en mer högupplöst karta över röstbeteendet, som visar valresultatet på countynivå, finner vi något ytterst märkligt.

detta tydliga bälte med demokratiska väljare har sitt ursprung i en tiotals miljoner år gammal ocean

Genom det vidsträckta republikanska området i sydost finns en mycket tydlig linje med counties som röstade på Demokraterna och som sträcker sig i en båge genom North och South Carolina, Georgia, Alabama och ner längs Mississippiflodens stränder. Och denna demokratiska »kam« är inte någon tillfällig nyck i det senaste presidentvalet. Den framträder tydligt även i valen 2008 och 2012, som vanns av demokraten Barack Obama, och under valen dessförinnan av George W. Bush. Faktum är att detta röst­beteende går tillbaka ända till Förenta staternas återuppbyggnad efter inbördeskriget. Vad kan ligga bakom detta urgamla mönster hos något så obeständigt som väljarsympatier?

Det häpnadsväckande svaret är att detta tydliga bälte med demokratiska väljare har sitt ursprung i en tiotals miljoner år gammal ocean.

Om man studerar en geologisk karta över USA finner man att mönstret med demokratiska delstater följer ett krökt band med ytliga bergarter som avsattes under slutet av kritperioden i jordens historia, för mellan 86 och 66 miljoner år sedan. Detta ganska smala band med blottade berg från krita går i en båge runt äldre berg längre inåt landet norrut, bland annat de höga Appalacherna, och försvinner under jord i söder där det döljs av nyare stenlager.

Termen »svarta bältet« syftade ursprungligen på denna distinkt färgade och bördiga jordremsa genom Alabama och Mississippi.

Under kritperioden, när klimatet var varmt och havsnivåerna mycket högre än i dag, låg mycket av det som i dag är USA under vatten. Amerikanska innanhavet delade USA på mitten och nådde till Appalachernas fot på kontinentens östra del. Material ero­derades bort från Appalacherna och fördes med floder till detta grunda hav, där det sedimenterades som lera på botten. Med tiden omvandlades leran på botten till skiffer. När havsnivåerna sänktes igen framträdde konturerna av det USA vi känner i dag, och erosionen gjorde att en remsa av dessa gamla bottensediment bringades i dagen på kustslätten. Jord som härrör från detta skifferband är mörk och rik på näringsämnen som en gång nötts bort från bergen. Termen »svarta bältet« syftade ursprungligen på denna distinkt färgade och bördiga jordremsa genom Alabama och Mississippi.

Denna mörka, näringsrika jord som härstammar från skiffer från kritperioden lämpade sig ypperligt för odling, i synnerhet av bomull. När den industriella revolutionen hade fått upp farten och påskyndat processen att omvandla bomull till kläder – som blev möjlig tack vare mekanisk utrustning som snabbt skilde bomullsfibrerna från fröna, spann dem till tråd och vävde tyg av dem – ökade efterfrågan på bomull och gjorde denna till en viktig och inkomstbringande gröda. Bomullsodlingen krävde dock mycket arbetskraft. Till skillnad från spannmål, vars korn kunde slås ut från växtstjälken med hjälp av tröskverk, krävdes i bomullsodlingens begynnelse flinka mänskliga fingrar som kunde plocka de luddiga bollarna från busken. Och från slutet av 1700-talet var det slavar som sattes att göra det jobbet i syd­staterna.

År 1830 var slaveriet väl etablerat i South Carolina och längs Mississippifloden, och 1860 hade det spridits från Alabamas kust till Georgia. Under bomullsplantagernas storhetstid fick begreppet »svarta bältet« en annan innebörd och syftade då på befolkning­arna i den amerikanska Södern. Det fanns en stark koncentration av afroamerikaner längs Mississippis stränder och längs den båge av stenlager från kritperioden som ligger under jord.

Efter andra världskriget kom »svarta bältet« därför att utgöra kärnområdet för medborgarrättsrörelsen.

Även om konfederationen hade förlorat det amerikanska inbördeskriget 1865 och slaveriet avskaffats i sydstaterna, för­ändrades inte regionens demografi eller ekonomiska inriktning över en natt. De före detta slavarna arbetade vidare på samma bomullsplantager, men nu som arrendatorer som lämnade en del av den egna skörden som betalning. Men Söderns ekono­miska framgångar började svikta när bomullspriserna föll och bomullsviveln fick fäste i regionen på 1920-talet. Flera miljoner afroamerikaner flyttade från sydstaternas landsbygd till de större industristäderna i nordöstra och mellersta USA, särskilt efter den stora depressionen på 1930-talet. Men de största populationer­na med afroamerikaner fanns alltjämt i det område där denna folkgrupp varit koncentrerad från början: det historiska »svarta bältet« med bördig jord.

Efter andra världskriget kom »svarta bältet« därför att utgöra kärnområdet för medborgarrättsrörelsen. Rosa Parks vägrade erbjuda sin plats i bussen till en vit passagerare i december 1955 i staden Montgomery i Alabama, som ligger mitt i det krökta ban­det med 75 miljoner år gamla stenlager från kritperioden. Än i dag ligger praktiskt taget alla amerikanska counties med högst andel afroamerikaner längs samma båge i sydost.271 De här populatio­nerna, som finns kvar även efter det att många afroamerikaner migrerat norrut och västerut, är nästan som en mänsklig avlagring efter att miljontals människor svepts med av en väldig ekonomisk våg.

Denna förr så ekonomiskt välmående region hamnade vid sidan av industrins och turismens utveckling och har länge lidit av socioekonomiska problem i form av hög arbetslöshet och fattigdom, låga utbildningsnivåer och dålig hälso- och sjukvård. Väljarna där har därför haft en benägenhet att stödja det demo­kratiska partiets politik och löften, vilket har gett upphov till den tydliga bågen med demokratiska väljarsympatier på presidentvals­kartorna. Vi kan följa en tydlig orsakskedja som leder oss från dagens politiska och socioekonomiska villkor till deras rötter i historiska jordbrukssystem och därifrån ytterligare bakåt till de geologiska lagren i marken under våra fötter. Den blottade remsan av det som en gång var lera på havsbotten gör fortfarande avtryck på vår politiska karta.

Bas Kast: Dagen då mitt hjärta strejkade och jag började skriva Näringskompassen

  • 5 min

Vetenskapsjournalisten Bas Kast berättar här hur det kom sig att han grävde ner sig i den samlade forskningen om kost och näring. En journalistisk bragdinsats som utmynnade i hans prisade och storsäljande bok Näringskompassen : de vetenskapliga slutsatserna om kosten som håller oss friska.

En vårkväll för några år sedan, när luften fortfarande var ljuvligt frisk och jag var ute på min vanliga joggingrunda, blev jag klar över att något inte var som det skulle. Sedan några veckor hade jag nästan börjat vänja mig vid en ny krämpa som jag aldrig förr hade upplevt. Nu hörde den liksom till: Varje gång strax efter att jag börjat jogga, direkt efter de första stegen, kände jag av den här märkliga hjärtklappningen.

Inget allvarligt, bara ett slags kardiologisk hicka som gick över direkt.

Jag sprang vidare, och så plötsligt, innan jag ens hade hunnit en kilometer, blev jag brutalt stoppad – som om jag i full fart hade rusat rakt in i en osynlig mur mot ett plötsligt och rätt omilt tvärstopp. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan. Det är som om en järnhand tar ett fast grepp om ditt hjärta och trycker till hårt. Det gör ont, men smärtan är inte det värsta. Det värsta eller mest oroande är den överväldigande kraft som ”det” tynger dig med och tvingar dig att ge efter. Du stannar direkt, inte för att du tycker det är en god idé att pusta ut lite, nej, du står still. Och där står du, tar dig om bröstet, kippar efter andan och hoppas att det ska gå över. Att du än en gång blir förskonad och slipper undan, oavsett hur.

Jag har ingen aning om hur länge jag blev stående så, lätt framåtböjd, händerna stödda mot låren, hostande, flämtande. Någon gång började jag försiktigt gå framåt, då och då med ett trevande försök att öka farten, sedan ny paus. Jag vågade inte jogga vidare.

Bas Kast, författare till Näringskompassen. Foto Mike Meyer

Då visste jag inte det, men just i den stunden började arbetet med den här boken: en överblick över vad som utgör sund kost. Jag började forska med en enkel fråga i huvudet: Vad ska jag äta för att skona hjärtat?

Jag samlade undersökningar inom området som en besatt. Studierna samlade sig på hög. Dussintals, hundratals, någon gång många fler än tusen (det var längesen jag slutade räkna)

Jag dök ner i den fascinerande komplexa värld som utgörs av forskning kring näring och övervikt, ämnesomsättningens biokemi, näringsmedicin och inte minst åldersforskningen – ett just nu blomstrande tvärvetenskapligt område som granskar åldrandets förlopp, från mekanismerna på molekylär nivå till de gåtfulla egenskaper hos människor som blir 100, 110 år och ännu äldre och som ofta håller sig i förbluffande god form. Vilken är deras hemlighet?

Jag samlade undersökningar inom området som en besatt, som om mitt liv berodde på det, vilket det på sätt och vis också gjorde. Jag studerade forskningsfynden inte i första hand av intellektuell nyfikenhet utan av rent existentiella skäl. Studierna samlade sig på hög i mitt arbetsrum, i vardagsrummet, i köket. Dussintals, hundratals, någon gång många fler än tusen (det var längesen jag slutade räkna). Månaderna rann iväg. Ett år gick, sedan ännu ett.

På så sätt öppnade sig efter hand en värld med häpnadsväckande, emellanåt sensationella insikter som förändrade mitt liv. Mycket av det jag trodde mig veta om sund kost och att gå ner i vikt stämde inte alls med forskningsrapporternas rön. I stället vimlar det av kostmyter och ”dietklokskaper” som kan orsaka allvarliga skador på våra kroppar.

ungefär lika upplysande som att ”förklara” Bill Gates förmögenhet med att han har tjänat mer pengar än han gjort av med

Dag ut och dag in bombarderas vi med ständigt nya klokskaper om kost – undra på att vi inte längre lyssnar när nästa kosttips blir på modet. ”Garanterat slank på sju dagar med detta ultimata turbo-bantningsknep!” Eftersom de flesta dieter är krystat kvacksalveri har många läkare slutat lyssna och avfärdar ofta all slags kost som kvacksalveri. Just därför håller man i tämligen upplysta kretsar sedan årtionden fast vid ett och samma motto, även om det knappast är till hjälp för någon: Den som vill gå ner i vikt, enligt det förment enda seriösa kostrådet, ska helt enkelt äta mindre och röra sig mer. Principen kallas ”energibalans”.

Strategin visar sig vara en bräcklig tankekonstruktion. Logiskt sett stämmer kanske principen, på samma sätt som det stämmer att en alkoholist mår bra av att dricka mindre. Men vilken nytta har alkoholisten av den sortens upplysningar?

Lika ohjälpsamt är ett besläktat tips, nämligen att övervikt är en ofrånkomlig konsekvens av att vi har satt i oss fler kalorier än vi förbränt. Även denna ”förklaring” är sakligt korrekt – och ungefär lika upplysande som att ”förklara” Bill Gates förmögenhet med att han har tjänat mer pengar än han gjort av med. Ja, uppenbarligen har han det, rentav mycket mer. Men hur har han åstadkommit det? Exakt vad leder till att vi äter mer än vi förbränner? Och hur kan vi stoppa och vända processen?

fyra huvudfrågor – som också utgör bokens fyra kompassteman

Tidigare, men inte nu längre, undrade jag hur det kommer sig att så många av oss inte litar på officiella näringsrekommendationer och hellre vänder sig till andra källor, som dessvärre ofta är tvivelaktiga. Inte heller jag förlitar mig på någon så kallad auktoritet, utan i stället på objektiva data. I Näringskompassen sammanfattar jag de viktigaste resultaten av min datainsamling och inriktar mig på fyra huvudfrågor – som också utgör bokens fyra kompassteman:

  • Hur går man ner i vikt på ett effektivt sätt?
  • Hur skyddar man sig mot sjukdom med hjälp av näring?
  • Hur skiljer man mellan myter och fakta om näring?
  • Kan man med omsorgsfullt sammansatt kost lura den biologiska klockan och stoppa åldrandet?

Näringskompassen av Bas Kast, utnämnd till årets vetenskapsbok.

Vad kannibaliska mormonvårtbitare säger oss om oss själva

  • 10 min

Följande text är ett utdrag ur Näringskompassen av vetenskapsjournalisten Bas Kast – något så ovanligt som en hälsobok som utsetts till årets vetenskapsbok i hemlandet Tyskland.

År 2001 drog sig några vänner från Oxford i England tillbaka för en vecka till en alphydda i södra delen av Schweiziska alperna. Sällskapet hade inte begett sig till idyllen för att vandra eller åka skidor, nej, de hade kommit för att äta.

I semesterhuset väntade dem alla en överdådig buffé. Sedan började en pilotstudie som blivit till en milstolpe i överviktsforskningens historia. Resultaten är avgörande för alla som effektivt (läs: om möjligt utan alltför stora hungerkänslor) vill minska i vikt. Att resultaten hittills i stort sett ignorerats av allmänheten och också av flertalet näringsexperter, beror sannolikt på att studien utfördes av två forskare som sannerligen inte tillhör näringsforskarnas klassiska skrå. Det är de australiensiska insektsforskarna Stephen Simpson och David Raubenheimer. Vadå, insektsforskare? Ska det vara relevant för min diet? Till och med mycket relevant.

Varför i hela friden gör de så? frågade sig Simpson.

Då kör vi: Under sina observationer av insekter upptäckte Simpson och Raubenheimer något märkligt. Principen de upptäckte ska jag beskriva genom exempel på mormonvårtbitarens beteende, vilket studerades noggrant av Simpson.[i]

Mormonvårtbitaren är mörkbrun och stor som en tumme. På samma sätt som de ökända vårtbitarna och deras släktingar bland gräshopporna drar även miljontals mormonvårtbitare på våren fram över landet (med en hastighet av en till två kilometer om dagen), i detta fall över gräsmarkerna i västra USA. Varför i hela friden gör de så? frågade sig Simpson.

För insektsexperten stod det klart att det var hunger som satte djuren i rörelse. Det egendomliga var att till skillnad från andra, liknande skadedjur lämnar mormonvårtbitarens framfart aldrig ett kalätet landskap efter sig. ”Faktiskt är det ofta svårt att säga om en svärm nyss har marscherat fram genom ett område”, konstaterade den förbluffade Simpson.[ii] Insekterna anländer och kryper iväg för att söka efter föda, men av gåtfulla skäl låter de gräset som de passerar ligga kvar. Varför gör de så? Vad letar de efter?

Simpson blev extra intresserad när han upptäckte att vårtbitarna under sin framfart åt oavbrutet om än ganska selektivt. Till exempel försåg de sig gärna av maskrosor och blad hos baljväxter, de tuggade i sig kadaver och spillning och inte minst: varandra.

Hos invånarna i delstater som Utah och Idaho har mormonvårtbitarens kannibalism blivit smått legendarisk därför att den har blivit till en pålitlig störningsfaktor för biltrafiken. Om en vårtbitare blir överkörd när den korsar vägen, skyndar genast medkännande artfränder dit och kastar sig över sin bortgångna kamrat, för att i sin tur bli tillplattade av ett bildäck, vilket lockar till sig nästa våg av artfränder och så vidare tills förödelsen är total.

Det var då forskaren började ana något och han gjorde ett experiment för att undersöka saken närmare. Simpson gjorde i ordning fyra små skålar med pulvriserad näring, som bestod av antingen protein, kolhydrater eller en blandning av båda. Den fjärde var en kontrollskål; den innehöll varken kolhydrater eller protein, utan bara fibrer, vitaminer och salt. Forskaren placerade ut skålarna mitt i mormonvårtbitarnas marschväg och väntade med spänning på vad som skulle hända.

Det visade sig att insekterna inte var särskilt intresserade av de rena kolhydraterna, trots att de i naturen gärna äter kolhydrater. Däremot flockades alla antingen kring skålen med kolhydrater som berikats med protein – men ännu hellre kring skålen med högvärdigt, ”outspätt” protein. Översatt till livsmedel kan man säga att alla kastade sig över steken i stället för potatisen.

de proteinsugna kannibalkollegerna flåsar dem i nacken

Därmed var Simpsons föraning bekräftad. Mormonvårtbitaren var inte bara hungrig, utan den hade ett särskilt sug efter protein. Och vilken är den mest välsmakande proteinkällan i en svärm vårtbitare? Just det: grannen. Därför frossade insekterna så gärna på varandra.

För insektsforskaren tonade sakta men säkert helhetsbilden fram: Mormonvårtbitarna sluter sig samman i stora grupper, vilket ger dem ett visst skydd mot fiender (som å sin sida inte har något emot en kravlande proteinkaka). Med sin förkärlek för protein kastar de sig först i massor över proteinkällorna i närmiljön tills de uttömt dem helt. Sedan börjar den stora vandringen i en desperat jakt efter mer protein. Det som driver insekterna framåt är inte bara proteinkällan som hägrar i fjärran, utan också de proteinsugna kannibalkollegerna som flåsar dem i nacken. På olika sätt är således begäret efter protein själva motorn i massförflyttningen.

Insektsforskaren Simpson hade å ena sidan gjort en synnerligen märklig, för att inte säga makaber upptäckt. Å den andra visar det sig att mormonvårtbitaren inte är så exotisk som den verkar, åtminstone vad gäller dess ihållande aptit på protein. Gräver man djupare i litteraturen märker man snart att många djur beter sig på liknande sätt. Kort och gott kan man tala om en artövergripande, närapå universell ”proteineffekt”. Denna kan en smula tillspetsat beskrivas så här: Ett djur söker inte blint efter energi, det vill säga rena kalorier. Tvärtom är det hungrigt och söker efter föda ända tills dess specifika proteinbehov är fyllt.

I vår kost ingår tre ämnen som ger oss energi och kalorier: kolhydrater, fetter och protein. Egentligen borde man dessutom räkna med alkohol som också levererar energi – andra ämnen som vatten, salt och vitaminer är visserligen nödvändiga för överlevnad, men innehåller inga kalorier som kan förbrännas. Särskilt kolhydraterna men också många fetter fungerar i första hand som energileverantörer. (Längre fram ska vi se att det är något mer invecklat för vissa fetter.)

den som under en längre tid avstår från protein dör helt enkelt

Proteiner är däremot ett egendomligt specialfall. Visserligen är även de energibärare men används i första hand till att bygga upp kroppen, vilket omfattar allt från muskelvävnad till immunsystemet. Det förklarar ena sidan av proteineffekten: det absoluta begäret efter detta mycket speciella byggmaterial (den som under en längre tid avstår från protein dör helt enkelt). För att beskriva det med hjälp av en bild: När man bygger ett hus behövs så klart energi till maskinerna, det vill säga elektricitet. I princip kan man elda med träbjälkarna till taket eller med parkettgolvet och använda värmen till energi, vilket förstås inte skulle vara särskilt ekonomiskt eftersom byggmaterialen också behövs som strukturelement i huset man bygger. Proteiner är kroppens strukturelement. Utan detta fundamentala material kan ingen kropp byggas upp och underhållas (i denna förenklade bild motsvarar kolhydrater och fetter ungefär två utbytbara elkällor). Ett visst minimum av protein är således livsviktigt. Det är den ena sidan av saken.

Och så kommer den andra sidan. Hos proteinerna gäller nämligen också det omvända förhållandet, vilket ger dem en särställning: Så snart ett djur har tillgodosett sitt proteinbehov slutar det vanligen äta, något som långt ifrån alltid är fallet med kolhydrater och fetter. Det är alltså mycket lättare att sätta i sig för mycket av kolhydrater och fetter. För att på nytt använda en bild: När det finns tillräckligt med byggmaterial är det ingen vits med att proppa igen byggplatsen med ännu mer material. Däremot kan man så gott som aldrig få för mycket el.

Ämnesomsättningstekniskt hänger detta samman med att kroppen inte kan lagra överskottsprotein lika effektivt som kolhydrater och fetter. Dessa kan däremot lagras i särskilda former som glykogen (lagrade kolhydrater) och triglycerider (lagrade fetter). I vid bemärkelse skulle man kunna kalla våra muskler för lagringsformen av protein, men som bekant väntar vår hjärtmuskel inte på att ”förbrännas” för att förse oss med energi, även om detta kan inträffa i nödfall, det vill säga vid svält. Men i vanliga fall ”bränner” kroppen inte upp sina värdefulla muskler. I första hand används kolhydrat- och fettreserverna.

Har även vi människor ett specifikt proteinbegär som styr vår hunger och därmed vårt ätbeteende?

Kort sammanfattning: Hos många djur är proteintillförseln strängt reglerad. De vill varken äta för lite eller för mycket protein. De båda andra energileverantörerna – kolhydrater och fetter – är inte lika viktiga för att kontrollera ätande, alltså hungern. Naturligtvis spelar de också en roll, men de är underordnade proteineffekten. Denna förekommer i stora delar av djurvärlden och finns hos möss, råttor och spindlar, hos fiskar, fåglar, grisar och till och med hos icke-mänskliga primater som babianer och orangutanger. Och vem vet, kanske genomsyrar den också oss mänskliga primater? Har även vi människor ett specifikt proteinbegär som styr vår hunger och därmed vårt ätbeteende?

När de frågade sig detta hade Simpson och Raubenheimer redan varit verksamma vid Oxford University en längre tid. Där stötte forskarteamet en dag ihop med en klipsk zoologistuderande, Rachel Batley. Och här grep slumpen in. Batleys föräldrar hade det perfekta medlet för att komma underfund med hur det låg till med proteineffekten hos arten Homo sapiens: en alphydda i Schweiziska alperna.

Inte förrän vi mättat vår proteinhunger slutar vi äta

Buffén i alphyddan innehöll allt en hungrig person kunde önska sig – åtminstone de två första dagarna. Vid frukosten dukades det fram müsli och baguetter, det fanns croissanter, skinka, melon, plommon och flera andra frukter. Lunchen bjöd på allt från bröd med camembert till tonfisk, sallad och yoghurt. Inte heller vid middagen fattades något: Man kunde välja mellan fisk, kyckling, couscous, potatis och bönor, det fanns fläsk, ris och grönsaker i riklig mängd, och till efterrätt frestade bland annat en mandelkaka. Försökskaninerna – de var tio stycken, det var som sagt en första, liten studie – fick äta så mycket de ville. Men först måste de låta Rachel Batley väga portionerna och de fick inte byta med varandra. På så sätt hade Batley järnkoll på vem som åt hur mycket av vad.

På tredje och fjärde dagen började det egentliga experimentet. Deltagarna delades in i två grupper, den ”proteinrika” och den ”proteinfattiga”. Det betydde att det fanns två mycket olika buffébord under de båda dagarna. Bord 1 fick bara användas av den proteinrika gruppen, och där fanns kyckling, fläskfilé, skinka, lax och annan fisk, yoghurt, ost, mjölk och andra proteinhaltiga livsmedel. På bord 2 fanns ett proteinfattigt urval av croissanter, våfflor, pasta, potatis, couscous, frukt, grönsaker, apelsinjuice och vatten (vatten fanns alltid för alla). Än en gång fick alla äta tills de var mätta.

Till sist följde ytterligare två dagar med ett gemensamt bord, och alla fick som tidigare välja fritt från hela buffén. Därmed var datainsamlingen färdig.

När Simpson och Raubenheimer senare var på plats i Berlin för att utvärdera de forskningsdata som studenten Rachel Batley så noggrant hade protokollfört, kom det första experimentella belägget för att människor i viss utsträckning beter sig som migrerande mormonvårtbitare, även om de oftast är aningen mer civiliserade. Även vi styrs av den universella proteineffekten. Även vi äter tills vår proteinhunger är stillad.

[i]. Simpson et al. (2006), personlig kommunikation.

[ii]. Tillsammans med kollegan David Raubenheimer i: Simpson & Raubenheimer (2012).

 

De minimala förändringarna som ger maximala resultat

  • 2 min

Nu släpper Volante boken Mikrovanor av BJ Fogg, beteendevetaren som blivit en guru i Silicon Valley. Hans forskning har revolutionerat den digitala världen, men nu visar BJ Fogg hur de metoder han utvecklat också kan förändra ditt liv (från maratonlopp till att lära sig nya saker – eller, lätt paradoxalt, få ett mobiltelefonfriare liv). Här bjuder vi på ett utdrag ur förordet.

Många utgår från följande logik: om folk har rätt fakta kommer deras attityder förändras, vilket i sin tur förändrar deras beteenden. Detta felslut utgår från ett orsakssamband som inte finns. Många system och program – och välmenande yrkesmänniskor – försöker förändra folk genom upplysning. Det är därför föreläsare kan säga saker som: ”Om folk bara såg hela bilden skulle de förändras!”

Men det är bara att titta tillbaka på sin egen historia för att se att det ytterst sällan är fakta som styr vilka val man gör här i livet. Och så är det för alla människor.

bara tre saker kan åstadkomma varaktiga beteendeförändringar: drabbande livsinsikter, förändringar i närmiljön och beteendekonstruktion med hjälp av mikrovanor

Jag har forskat i hur vanor uppstår sedan 2009, och jag vill hävda att det bara finns tre saker som kan åstadkomma varaktiga beteendeförändringar: drabbande livsinsikter, förändringar i närmiljön och beteendekonstruktion med hjälp av mikrovanor. Att försöka bli frälst eller frälsa andra är svårt, förmodligen omöjligt. Det är bara att glömma för oss som inte har magiska krafter. Men den goda nyheten är att de två andra alternativen kan leda till varaktiga förändringar om vi följer rätt program, och med hjälp av mikrovanor kan vi använda oss av närmiljön och de små stegen så effektivt som möjligt.

Det bästa är att börja med att etablera positiva vanor, och det är genom pyttesmå positiva vanor som man kan komma åt de större vanemönstren. När du fått kläm på hur mikrovanor fungerar – och varför de fungerar – så kan du åstadkomma större förändringar. Du kan göra dig av med vanor du inte vill ha. Du kan jobba dig fram till stora livsmål, till exempel att springa maraton.

Stora, långsiktiga förändringar börjar i det lilla.

Jag ska visa vägen förbi alla hinder du kan tänkas stöta på.

Mikrovanor handlar i grund och botten om att välja ett beteende man vill ha och krympa det så mycket som möjligt. Sedan passar man in det i sin vardag på ett smidigt sätt och ser till att det får utrymme att breda ut sig. Stora, långsiktiga förändringar börjar i det lilla. Jag ska förklara varför.

Breven från Hertha – en unik samling inifrån Förintelsen

  • 4 min

Hösten 2020 är Ingrid Lomfors aktuell med Här bryr sig sommaren inte om oss – breven från Hertha 1939–44. Det är ett gripande stycke historia baserat på en unik samling brev skrivna av Hertha Josias till döttrarna, som kom till Sverige som judiska flyktingbarn. Kvar i Hamburg försöker Hertha upprätthålla rollen som mor på distans medan nazismens mörker sluter sig omkring henne och den judiska befolkningen. Här följer ett utdrag ur Ingrid Lomfors förord till boken.

En dag i oktober tog jag tåget till Long Island, strax utanför New York. Att stiga in hos Anne i hennes lilla lägenhet var som hamna i ett korsdrag mellan olika kulturella uttryck; ett italienskt efternamn på dörren, hennes svagt tyska brytning (samma förväxling av d och t som hos min mamma), en heminredning som gick i svensk allmogestil och en livsstil som var vanlig för amerikansk arbetarklass.

Anne var gift för andra gången. Nu med en katolsk italienare, därav det italienskt klingande efternamnet. Det tysk-judiska ville Anne inte kännas vid, det var hon med en gång tydlig med. (Hädanefter använder jag namnet Hannelore för tiden före och under kriget och Anne för tiden efter).

Jag framförde mina varmaste hälsningar från min mamma. De två ungdomsvännerna började genast att brevväxla. Många år senare noterade jag att de båda använde sina tysk-judiska tilltalsnamn Hannelore och Pnina.

Det tog ytterligare många besök hos Anne i New York innan jag kunde genomföra en kort bandad intervju med min medhavda kassettbandspelare. Då hade jag redan gjort intervjuer med flera före detta tysk-judiska flyktingbarn som var bosatta i USA, bland annat med Annes första make Kurt Elias i New Jersey, och med hennes lillasyster Inge i Chicago. Jag började lägga ett pussel. En livshistoria blev synlig. Och flera livsberättelser bredvid varandra bildade snart ett större mönster.

Skulden satt i vägen. De hade inte lyckats rädda sina föräldrar.

Först då förstod jag varför så många av de judiska flyktingbarn jag intervjuade menade att de inte hade något särskilt att berätta. Skulden satt i vägen. De hade inte lyckats rädda sina föräldrar. Att de döda inte kan tala fick Primo Levi – själv överlevare och skildrare av sina upplevelser – att en gång formulera tanken om Förintelsens verkliga offer: de som inte kan bära vittnesmål. Den insikten bär många av de överlevande med sig, och den skapade också en känsla av skuld.

– Har du fotografier på din mamma, frågade jag Anne vid ett av mina sista besök innan hemfärden till Sverige.

Anne försvann in i sovrummet och plockade fram ett kuvert med fotografier och en skokartong med brev. De hade följt med över Atlanten 1945, och därefter åkt in och ut ur olika byrålådor och garderober. Alltid samlade i en papplåda som väntade på att öppnas igen.

Det första brevet daterat i Hamburg den 28 april 1939. Det sista från koncentrationslägret Theresienstadt den 7 september 1944. Sedan upphörde kontakten.

Breven från Annes mamma Hertha Josias låg vikta i sina kuvert i kronologisk ordning. Jag räknade till ungefär 100 stycken. Det första daterat i Hamburg den 28 april 1939. Det sista från koncentrationslägret Theresienstadt den 7 september 1944. Sedan upphörde kontakten. Hon skrev följaktligen brev till sina döttrar utan avbrott i över fem års tid. Det är lång tid. Nästan genom hela kriget. Det måste därmed vara en av de längsta brevsamlingar som har bevarats från denna tid. En unik brevsamling.

– Tror du det finns intresse i Sverige för att läsa breven? frågade Anne.

Det blev ett långt och dröjande möte hos Anne på Long Island i New York. Jag stannade över natten och vi fortsatte prata även nästa dag.

– Tror du det finns intresse i Sverige för att läsa breven? frågade Anne.

– De kan mycket väl fylla ett tomrum, svarade jag.

Vi gjorde ett urval av breven och sedan tog vi bilen till ett tryckeri i närheten som hjälpte till att kopiera dem medan vi väntade. I den stunden bestämde vi att minnet av Hertha Josias skulle bevaras för framtida generationer. Det blev min uppgift. Ett förtroende och en gåva som jag fick med mig i resväskan hem till Sverige.

Ingrid Lomfors är historiker och chef för Forum för levande historia. Här bryr sig sommaren inte om oss – breven från Hertha 1939–44 är en nyutgåva av boken, som först gavs ut 1987. Den låter oss ta del av ett av många viktiga vittnesmål från Foch belyser drabbande och kunnigt hur den Förintelsen tog form i nazisternas Tyskland. Den berättar också om ett stycke svensk historia som fortfarande är märkligt oberättat. Boken var före sin tid när den först kom ut, nu är den viktigare än någonsin.