Historiens effektivaste recept för att klara av elände

  • 5 min

Ryan Holidays bok Hindret är vägen är en av de bästa sammanfattningarna och moderniseringarna vi läst om hur forna tiders tänkare, under betydligt svårare omständigheter, såg på hur kriser och motgångar skulle hanteras mentalt. Filosoferna må vara borta sen länge, men deras strategier för att stå ut har inte åldrats ett smack. De är dagsaktuella och fullt applicerbara på vårt liv idag, vilket Holiday också visar. Vi bjuder på hans förord, där bokens idéer presenteras.

En kväll år 170, i sitt tält vid fronten i striderna mot germanerna, satte sig det romerska imperiets kejsare Marcus Aurelius för att skriva. Det kan också ha varit i gryningen i hans palats i Rom. Eller så såg han till att få en stund för sig själv under gladiatorspelen och struntade i blodbadet som utspelade sig på arenan nedanför honom i Colosseum. Exakt var han befann sig spelar ingen roll.
Poängen är att denna man, i dag känd som den sista av de fem goda kejsarna, satte sig för att skriva.
Inte för någon läsare eller i syfte att det skulle tryckas, utan det var för eget bruk, till honom själv. Och resultatet är utan tvekan ett av historiens effektivaste recept för att klara av allt elände man kan drabbas av här i livet. Ett recept på hur man kan utvecklas inte bara trots det som drabbar en, utan tack vare det.

ett av historiens effektivaste recept för att klara av allt elände man kan drabbas av här i livet

Det blev bara ett enda stycke, och det han skrev var knappast unikt. Nästan varenda tanke kunde i en eller annan form spåras tillbaka till hans föregångare och idoler. Men med dessa fyrtioåtta glasklara ord sammanfattade och formulerade han en tidlös idé som ställde alla hans läromästare i skuggan: Krysippos, Zenon från Kition, Kleanthes, Ariston från Chios, Apollonios från Tyros, Junius Rusticus, Epiktetos, Seneca den yngre, Musonius.
För oss räcker det mer än väl.

För min vilja och mitt sinnelag finns det inga hinder, endast betingelser och ändrade uttrycksmedel. Förnuftet ombildar nämligen varje hinder för sin verksamhet till ett hjälpmedel.

Han avslutade med en sentens som blivit klassisk:

Sålunda blir det som förut hämmade handlingen nu främjande för den och vad som förut spärrade min väg visar mig nu vägen.

Marcus ord avslöjar hemligheten med att vända hindren uppochner. Att alltid agera med en ”backningsklausul” så att det ständigt finns en annan väg framåt. Så att bakslag och problem aldrig dyker upp oväntat och aldrig är oöverstigliga. På så vis kan man hämta kraft ur det som ställer sig i vägen.
Det finns inga tvivel om att Marcus Aurelius visste vad han talade om. Under hans mer än nitton år långa regeringsperiod upplevde han ett nästan konstant krigstillstånd, en fruktansvärd farsot, hustruns påstådda otrohet, ett kuppförsök av en nära allierad, ett evigt, slitsamt resande kors och tvärs över imperiet från Anatolien till Syrien, Egypten, Grekland och Österrike, en snabbt minskande statskassa, en inkompetent och girig styvbror och så vidare och så vidare.
Och det verkar som om han verkligen såg vart och ett av dessa hinder som en övning i olika dygder: tålamod, ödmjukhet, mod, uppfinningsrikedom, förnuft, rättvisa och kreativitet. Makten tycks aldrig ha stigit honom åt huvudet – inte heller all den stress och press han måste ha varit utsatt för. Han lät aldrig impulserna styra honom till överilade handlingar eller vredesutbrott, gav aldrig efter för hatet och bitterheten. Som essäisten Matthew Arnold visade år 1863 var Marcus en av världens mäktigaste män – och alla i hans närhet tycks ha varit ense om att han var sin ställning värdig.
Visdomen i detta korta stycke av Marcus Aurelius har förts vidare av män och kvinnor som levt efter samma devis. Faktum är att den löper som en tydlig tråd genom historien.
Från Romerska rikets nedgångsperiod kan man följa tankarna vidare via renässansens kreativa explosion till upplysningens genombrott. De syns tydligt i den amerikanska västerns pionjäranda, i nordstaternas ihärdighet under inbördeskriget och i den industriella revolutionens hastiga uppflammande. De manifesteras också i medborgarrättsrörelsens modiga ledare och de överlevande från Vietnams fångläger. Och i dag ingår de i arvsmassan hos Silicon Valleys entreprenörer.
Denna livsfilosofi har varit drivkraften för människor som befunnit sig i de mest utsatta ansvarspositionerna eller i djupaste elände. På slagfälten och i styrelserummen, åtskilda av sekler och oceaner, har människor med olika kön, klasstillhörighet, politiska mål och affärsintressen behövt möta hinder och kämpa för att övervinna dem – genom att lära sig hur man ställer problemen på huvudet.

Ska vi låta oss hejdas av hindren som kommer i vår väg, eller ska vi ta oss vidare, över och förbi dem?

Det som förenar alla dessa människor är just den kampen. Oavsett om de varit medvetna om det eller inte har de ingått i en uråldrig tradition som hjälpt dem finna vägen genom ett oändligt landskap av möjligheter och svårigheter, misslyckade försök och triumfer.
Det är vår uppgift att föra denna tradition vidare. Den är vår födslorätt. Vad vi än ställs inför har vi ett val: Ska vi låta oss hejdas av hindren som kommer i vår väg, eller ska vi ta oss vidare, över och förbi dem?
Även den som inte är kejsare möter hela tiden prövningar. Världen frågar: Är du värdig? Kan du ta dig förbi det som ofrånkomligen ställer sig i vägen för dig? Kan du utstå det med högburet huvud?
Många människor har besvarat denna fråga med ett ja. Och ett fåtal har visat att de inte bara har det som krävs – varje sådan utmaning får dem dessutom att växa och frodas. Utmaningen gör dem till bättre människor än de skulle ha varit om de aldrig hade råkat ut för motgångar.
Nu är det din tur att se om du är en av dem, om du vill ansluta dig till denna skara.
Den här boken är din vägvisare.

Ofta är det nog rädsla som hindrar oss från att vara mer ”why not”

  • 6 min
Under ett helt år kastade sig Maria Eriksson, författaren till Delad: Min berättelse om tillit, teknik och att hyra ut sin toalett, ut i delningsekonomin – för att arbeta friare, dela sitt liv med främlingar och tänja på sina egna gränser. Nu plötsligt har ord som ”gigjobb”, ”samvaro” och ”äventyr” fått andra betydelser. Vi ställde några frågor om vilka lärdomar hennes unika experiment kan ge oss under brinnande corona-kris.
I din bok använder du appar och delningsekonomi dels för att försörja dig, men framför allt för att möta nya människor öga mot öga. Just nu när det är oklokt att träffa alltför många främlingar, men har du några tips för att connecta med andra digitalt?
Det är ju ändå otroligt coolt hur digitala verktyg kan hjälpa oss att ha kontakt med andra i den här situationen, hur det digitala kan göra oss mer sociala. Min mamma, som är 70+, sitter hemma nu och en kväll fixade jag en matkasse till henne med lite fredagsmys, och så köpte jag samma mat till mig och min sambo. Sedan körde vi videosamtal med henne, och det blev nästan lika bra som att äta middag ihop IRL, just eftersom vi också åt samma mat. Annars har vi mycket kontakt med min sambos familj och våra vänner i Argentina som inte får gå ut. Och de blir ju på ett sätt lika nära nu, som de vi känner här i Sverige, när geografiska avstånd plötsligt spelar mindre roll. Så det kan ju vara ett tips att ta tillfället i akt att höra av sig till vänner som bor någon annanstans och som man träffar sällan. Vi hade faktiskt AW med några kompisar i Malmö häromdagen, som vi inte sett på flera år, men nu äntligen blev det av. Många har ju lite mer tid nu också. Kanske finns det någon som du alltid velat få kontakt med? Passa på att ta chansen nu!
Du gjorde ditt experiment efter Sveriges senaste splittrande nationella diskussion, den så kallade flyktingkrisen. Nu stängs gränser världen över medan Sverige bygger sin strategi på tillit till experter och medmänniskor. Ser du några paralleller eller tydliga skillnader? Tror du att tillit mellan främlingar kommer att öka eller minska efter detta?
Ja, jag ser tydliga paralleller i hur det som händer nu bidrar till en polarisering i den politiska debatten. På nationell nivå har de politiska aktörerna varit relativt samstämmiga, än så länge, men bland olika debattörer ser jag tydliga skillnader i hur man förhåller sig till Sveriges krisstrategi, som delvis tar sig uttryck i hårda ord och känsloyttringar. Dessutom finns det såklart en koppling till just en ökad nationalism och en fara för att vi börjar betrakta omvärlden som något främmande och farligt. För mig som vill se en öppen värld där människor kan röra sig över gränser, oavsett om det handlar om migration eller resande, finns det mycket att oroas av, nu likväl som då. Samtidigt finns det, precis som under flyktingkrisen, otroligt fina initiativ i civilsamhället där många privatpersoner hjälper varandra på olika sätt. Där människor till exempel, apropå tillit, går och handlar åt främlingar och litar på att de ska få betalt. Det skulle ju inte gå att isolera äldre om det inte fanns så många som ställer upp med praktisk hjälp. Så det finns verkligen många positiva berättelser och jag hoppas förstås att det är de som kommer att göra bestående förändring. Det gäller att titta åt rätt håll bara.
Många branscher befinner sig i gungning just nu, och allt fler måste se sig om efter nya arbetsmöjligheter. Hur ser du att delningsekonomin och gigjobben påverkas av världsläget? Är det nu man ska satsa på gigekonomin eller är det bäst att söka sig tillbaka till traditionella heltidsjobb?
Vi ser ju idag många som varslas även från heltidsjobb, så ett sådant är ju ingen garanti för att men sitter säkert i en osäker tid. Tvärtom tror jag ibland att det kan innebära en falsk trygghet. Men jag skulle inte heller rekommendera någon att säga upp sig i dagsläget för att satsa på gig-jobbande. Däremot har ju olika leveranstjänster av exempelvis mat fått ett väldigt uppsving nu så det är ju en del av gigekonomin som växer. Framför allt tror jag att det är viktigt att dra lärdomar på lite längre sikt: arbetsmarknaden förändras snabbt, gamla jobb försvinner, nya tillkommer och ibland uppstår kriser som nu. För att hantera detta, både som samhälle och som individ, måste man vara flexibel och beredd att lära sig nya saker, helt enkelt vara beredd på förändring. Där tror jag att en ”gig-jobbarmentalitet” kan vara väldigt värdefull. En annan aspekt av det är ju att inte lägga alla ägg i samma korg; har jag en arbetsgivare står hela min försörjning och faller med att jag får behålla jobbet där. Om jag däremot har många olika uppdragsgivare, och kanske olika färdigheter – oavsett om det är som konsult, gig-jobbare eller något annat – så är chansen större att något av de jobben klarar sig igenom krisen. För egen del brukar till exempel en del av mina intäkter bestå i att hyra ut rum via Airbnb, den verksamheten ligger ju helt nere nu, men tack vare att jag också har uppdrag som skribent så kan jag försörja mig.
Sist men inte minst: under ditt år i delningsekonomin anammade du en ny attityd – att istället för att alltid ifrågasätta och tänka ”yes, but…” börja ställa frågan ”why not?” Har du något tips till de som efter två månader av hemmajobb mest fastnat i soffan, för att kunna få in lite ”why not” i vardagen? 
Jag tror verkligen att de där perioderna när det händer lite mindre i våra liv kan vara otroligt värdefulla för att få nya kreativa idéer om vad man vill göra. Det kanske kan leda till en förändring längre fram. Så till att börja med skulle jag nog rekommendera att ta en paus från TV-serier och digitala AW:s en kväll och bara ta en promenad istället. Eller vad som helst som gör att tankarna kan löpa lite mer fritt. Åtminstone för mig brukar det vara tillfällen då jag blir mer medveten om vad det är jag tycker är viktigt och vad jag skulle vilja göra mer av. Lite tid för introspektion, helt enkelt. Kanske ger det idéer hur jag skulle vilja förändra något som jag inte trivs med i mitt liv? Sedan kan man ju utnyttja den tid man kanske sparar in nu på olika aktiviteter som annars brukar finnas i vardagen till något som man velat göra länge. Lära sig ett nytt språk eller laga ny mat eller vad det kan vara. Sedan tror jag att sådana här tillfällen när vi ruskas om av omständigheterna också kan ge perspektiv på saker. Ofta är det nog rädsla som hindrar oss från att vara mer ”why not”, men vad är det värsta som kan hända? Vill du färga håret grönt, eller skaffa en hund eller säga upp vänskapen med en person – ja, det kanske inte är så farligt om man jämför med mycket annat här i världen. Testa!

Sockerkringlor – ett smakprov ur Offerträdet

  • 3 min

Detta är berättelsen Sockerkringlor av Per Faxneld. Den är publicerad i boken Offerträdet.

 

Sockerkringlor

När Anna-Karin Marhage fick sin första månadsrening drabbades hon av underliga drömmar. De återkom med blodet varje månad. Hon drömde om hur hon gick baklänges in genom dörrarna till en stor bondgård. Där inne satt storfar i ett högsäte och hon neg och hälsade på honom med vänster hand. Hon bjöds att sitta till bords med honom och en grupp flickor i hennes egen ålder. De erbjöds förtäring och Anna-Karin fick travar med sockerkringlor på ett fat av silver. Sådana var det bästa hon visste. Men mot måltidens slut förvandlades kringlorna till ormar. De av flickorna som skrek när födans sanna natur visade sig pryglade storfar med en piska av sammanflätade ormar. Behärskade man sig fick man ett gyllene armband av storfar i form av en orm. Anna-Karin var alltid bland de som istället fick smaka piskan.

Anna-Karins föräldrar var förmögna och ägde mycket skog. Augustidagen år 1899 då hon fyllde sexton år kom en förnäm herre till gården och ville köpa en del av skogen till ett frikostigt pris. Med sig hade han två flickor i hennes ålder, som han presenterade som sina döttrar. Trots det var de inte det minsta lika honom. Han var svartskäggig och de var ljushåriga. Besökarna tog alla i familjen i handen. När det var Anna-Karins tur överraskades hon stort då de bjöd henne vänster hand istället för höger. Mannens kalla handslag ingöt en rysning i henne och hon rös igen då hon fick se att flickornas handleder pryddes av armband i form av ormar. Hon hade aldrig delat med sig av sina drömmar till någon, av rädsla för att uppfattas som förryckt. Det var knappast ett bättre tillfälle att dryfta saken nu.

Efter en stel och tyst middag drog sig hennes far och den främmande herrn tillbaka till ett bakre rum för att tala affärer. Modern försökte konversera hans döttrar, men de förblev föga talföra. Hon berättade om Anna-Karins planer på att bli sköterska, utan något vidare gensvar. Anna-Karin ömsom svettades, ömsom huttrade av kalla ilningar längs ryggen då hon såg på dem. Då far kom tillbaka strålade hans ansikte av förnöjsamhet. »Kära dotter», sade han, »jag har ordnat inackordering åt dig i Sundsvall så att du kan läsa till sköterska som du så enträget bönfallit mig om.» Glädjen han väntat sig uteblev. »Nej, nej, nej», skrek hon till svar och grep en eldgaffel från eldstaden för att värja sig med. Det blev ett förfärligt uppträde. Hennes hysteriska gråt, våldsamma försök att angripa gästerna och osammanhängande yrande om drömmar övertygade snart föräldrarna om att hon blivit galen. De lindade henne hårt i lakan så att hon inte kunde röra sig och bäddade ned henne.

Det dagades och hennes far steg in med allvarlig min. Fadern förklarade att besökaren var läkare på en klinik för mentalt ansatta. Han hade fått veta att skog vore en god placering för en större summa pengar som han ärvt och därför kommit till dem. Efter gårdagen hade han erbjudit sig att ta sig an Anna-Karin som patient istället för som inackorderad i hemmet. Hon skulle få åtfölja honom och hans båda döttrar tillbaka till kliniken nu med en gång. Anna-Karin sade på nytt att hon sett mannen i sina drömmar, men far ville inte lyssna. Han försökte lugna henne med att han försäkrats att maten på kliniken var utmärkt. »Man får till och med sockerkringlor ibland», sade han tröstande.

 

– Per Faxneld

Kvantdatorbyggande författare tipsar om kvantfyisk HBO-serie

  • 5 min

I ett mejl häromdagen nämnde författaren och fysikern Göran Johansson, aktuell som en av upphovsmännen bakom nya boken Kvantfysiken och livet, lite i förbifarten att han sett en ny tv-serie på HBO med en ”mycket vacker” kvantdator och ”en hel del scener med kvantfysik-snack som är bra påläst”.

Göran Johansson arbetar till vardags i ett miljardprojekt för att bygga en svensk kvantdator på Chalmers i Göteborg. Det var givetvis omöjligt att motstå att be Göran skriva en recension av serien till förlagets webbsida.

Tänk vilken lyx: en fascinerande tv-serie tar slut och en intressant och bildande bok tar vid och fördjupar

Men är det inte helt hål i huvudet av en förläggare att be författaren tipsa om en tv-serie, undrar kanske vän av ordning? Nja, tvärtom säger jag. Även den mest bokälskande förlagsperson tittar ju på tv – liksom garanterat både författare och de flesta vetgiriga bokläsare. Så vad kan väl vara bättre än att få en författare att koppla ihop det ena mediet med det andra? Tänk vilken lyx: en fascinerande tv-serie tar slut och en intressant och bildande bok tar vid och fördjupar.

Så, läs och inspireras av Görans recension. Och missa inte att fördjupa er i den märkvärdiga kvantfysiken och dess betydelse för allt levande på jorden.

Mattias Pettersson, förläggande redaktör


Du kan köpa Kvantfysiken och livet i din lokala bokhandel, i nätbokhandeln eller på Volante shop


27/3–2020

DEVS – en sci fi-thriller i tech-miljö med mycket realistisk kvantfysik

 

Jag har fastnat för serien DEVS som nu strömmas på HBO Nordic. Nya avsnitt släpps på torsdagar och gårdagens avsnitt är nummer fem av åtta. Miljön är San Francisco Bay Area, där high-tech-företaget Amaya dominerar eftersom dess hippieliknande grundare Forest byggde bättre kvantbitar än någon annan(!). Miljöerna är mycket vackra och handlingen går förhållandevis långsamt framåt, förutom i de mer våldsamma scenerna som effektivt skapar ett hotfullt driv som i den bästa spionthriller.

Forest har mer pengar än han skulle kunna göra av med under flera livstider, men plågas svårt av sorg efter att ha förlorat sin fyraåriga dotter Amaya. Hon har fått ge namn till Forests företag och är dessutom som en 50 meter hög naturtrogen staty synlig från alla delar av företagets campus. Där arbetar Lily, en mycket begåvad matematiker med kryptografi som specialitet, och det är hon som börjar nysta i märkligheter kring företaget när hennes pojkvän och kollega Sergei försvinner.

ett tal som är så stort att det saknar betydelse

Utan att avslöja för mycket är en kvantdator central för handlingen. Förutom att den ger Forest en helt oförliknelig beräkningskraft, så är den också mycket estetisk i sin glaskub, som bara är den innersta av ett antal coola inneslutningar. På frågan hur många kvantbitar den har är svaret ”ett tal som är så stort att det saknar betydelse”. Det är många kvantbitar det.

För mig som jobbar med att bygga en supraledande kvantdator är det dessutom kul att DEVS version på många sätt är lik den uppställning vi jobbar med. Jag kan till exempel berätta att de tunna rören som bygger upp strukturen troligtvis är koaxialkablar för mikrovågor. Dock är det lite svårt att förstå hur den kan fungera i fullt dagsljus, eftersom detta vanligtvis skapar en mängd så kallade kvasipartiklar i supraledarna, vilket borde störa ut alla beräkningar. Men det är som sagt mycket snyggt!

i serien får vi en utmärkt föreläsning om dubbelspaltsexperiment av en kvinnlig version av Stephen Hawking

Det är dessutom väldigt kul att Lily redan i första avsnittet hamnar i en mycket initierad diskussion om hur Shors kvantalgoritm för att knäcka koder fungerar. Lite senare i serien får vi en utmärkt föreläsning om dubbelspaltsexperiment av en kvinnlig version av Stephen Hawking. Det verkar också som om olika tolkningar av kvantfysiken, som till exempel Köpenhamnstolkningen och många världar-tolkningen är centrala för seriens handling. Dessa tolkningar berör teman som spänner upp frågeställningar om huruvida världen är deterministisk och vad det gör för fria viljan.

Här är det ju dramaturgiskt spännande att ta upp kvantfysik och inte minst många världar-tolkningen. En personlig kommentar är ju att determinism och fri vilja är frågor som är långt större än kvantfysiken. Det verkar också som om Forests kvantdator är betydligt kraftfullare än något som vi någonsin kommer att kunna bygga, men det får väl anses tillåtet som dramaturgiskt grepp. Star Trek hade ju absolut inte varit lika spännande utan warp-drift och teleportering – två fenomen som ju också verkar svåra för oss att lösa rent teknisk den närmaste tiden.

en snygg thriller som tar upp kvantfysik på ett både aktuellt, initierat och tilltalande vis

Som sammanfattning kan jag rekommendera DEVS eftersom det är en snygg thriller med bra musik som dessutom tar upp kvantfysik på ett både aktuellt, initierat och tilltalande vis, åtminstone fram till avsnitt fem!

Göran Johansson

Professor i teoretisk och tillämpad kvantfysik vid Institutionen för Mikroteknologi och Nanovetenskap vid Chalmers, Göteborg. Avdelningschef för avdelningen för tillämpad kvantfysik och Co-Director för Chalmers Excellensinitiativ Nano.

 

Kvantfysiken och livet – våra innersta mekanismer och världarna omkring oss är skriven av professorerna Joar Svanvik, Göran Johansson, Ingemar Ernberg och Göran Wendin tillsammans med vetenskapsjournalisten Tomas Lindblad.

 

Sköldpaddorna och korallreven är antropocens tidiga offer

  • 4 min

Den ensamma sköldpaddan som simmar på omslaget till Elizabeth Kolberts bok Det sjätte utdöendet är en bild som skulle kunna vara lika ikonisk som den svältande isbjörnen på ett drivande isflak. Som symbol för antropocen och arternas död i människans tidsålder är sköldpaddan tyvärr en perfekt omslagsmodell. Nyheten om att havssköldpaddor förväxlar halvt nedbruten och algbemängd plast för mat träffade oss precis som ett knytnävsslag i magen. Och nyligen kunde vi läsa rapporter som pekade på att det snart bara kommer att födas havssköldpaddor av honkön och att arten helt enkelt riskerar att dö ut på grund av mansbrist. De allt högre temperaturerna i världshaven visar sig ha den oväntade effekten på äggen. Berättelsen om Elizabeth Kolberts möte med havssköldpaddan på One Tree Island nedan ger också bilden ett annat tydligt och förskräckande sammanhang – en snar framtid där korallreven och alla arter som är beroende av dem ser ut att bli ett av antropocens första stora offer: ”Reven kommer sannolikt att bli det första större ekosystem i den moderna epoken som dör ut ekologiskt.”

”One Tree kunde räknas som en öde ö om det inte vore för en liten forskningsstation driven av University of Sydney. Liksom nästan alla andra tog jag mig ut till ön från en annan något större ö omkring två mil bort. (Den ön kallas Heron Island, likaså ett vilseledande namn, då det inte finns några hägrar där.) När vi lade till – eller snarare ankrade, eftersom One Tree inte har någon hamn – såg vi en karettsköldpadda som hävde sig upp ur vattnet och upp på stranden. Hon var över en meter lång, med ett stort märke på skalet som var täckt av till synes uråldriga långhalsar. Nyheter sprider sig snabbt på en nästan öde ö, och snart hade hela den mänskliga befolkningen på One Tree – tolv personer, inklusive mig – kommit ut för att titta. Havssköldpaddor lägger vanligen sina ägg nattetid på sandstränder; detta var mitt på dagen och på vassa korallskärvor. Sköldpaddan försökte gräva ut ett hål med bakbenen. Efter stora ansträngningar hade hon fått fram en grund urgröpning. Vid det här laget blödde ena bakbenet. Hon hävde sig längre upp på stranden och försökte på nytt, med liknande resultat. Hon höll fortfarande på för fullt någon timme senare, när jag måste gå för att få mina säkerhetsinstruktioner av forskningsstationens chef, Russell Graham. Han varnade mig för att ta en simtur när tidvattnet var på väg ut, eftersom jag kunde ”svepas iväg till Fiji”. (Det var en replik som jag skulle få höra många gånger under min vistelse, även om det rådde viss oenighet i frågan om strömmen rörde sig mot eller snarare bort från Fiji.) När jag väl tagit till mig detta och andra nyttiga upplysningar – ett bett från en blåringad bläckfisk är vanligen dödligt; stinget av en stenfisk är inte dödligt, men så smärtsamt att man önskar att det var det – gick jag tillbaka för att se hur det gick för sköldpaddan. Tydligen hade hon gett upp och kravlat tillbaka ner i havet.

 

Korallernas sätt att förändra världen – med väldiga byggnadsprojekt som sträcker sig över flera generationer – skulle kunna liknas vid människors sätt att göra det, med följande avgörande skillnad. I stället för att driva bort andra varelser, fungerar korallerna som stöd för dem. Tusentals – kanske miljontals – arter har utvecklats så att de är beroende av korallrev, antingen direkt för skydd eller föda, eller indirekt genom att livnära sig på de arter som kommer dit för att söka skydd eller föda. Detta samevolutionära projekt har pågått under många geologiska epoker. Nu menar forskarna att det inte kommer att överleva antropocen. ”Reven kommer sannolikt att bli det första större ekosystem i den moderna epoken som dör ut ekologiskt” – så formulerades saken nyligen av tre brittiska forskare. Vissa menar att reven kommer att vara borta vid århundradets slut, andra ger dem ännu mindre tid. En uppsats publicerad i Nature av Ove Hoegh-Guldberg, den förre chefen för One Tree Islands forskningsstation, förutspådde att om nuvarande trender fortsätter, så kommer de som besöker Stora barriärrevet omkring 2050 att finna ’snabbt eroderande spillror av rev’.”

Texten är ett utdrag ur Det sjätte utdöendet av den Pulitzerprisbelönade journalisten Elizabeth Kolbert. Boken kommer ut i svensk översättning på Volante i mars 2020.