Som om det skulle vara jobbigare att vara med människor än utan dem

En del jag kommer i kontakt med verkar ha inställningen:
”om jag bara kunde, skulle jag också göra som du.”

”Men det kan du ju,” brukar jag tänka då.
Jag tror att de flesta av oss kan förändra våra liv mer än vad vi tror, frågan är väl om vi vill.

Utled på jobbmingel och sin tomma lägenhet kastar sig Maria Eriksson in i den unga delningsekonomin under ett helt år, med målet att dela ägodelar, kunskap, sällskap, ja hela sitt liv med människor hon inte känner. I boken Delad: Min berättelse om tillit, teknik och att hyra ut sin toalett berättar hon om absurda och underbara möten under året – som med de chokladälskande akrobaterna från USA, den franske nudisten och den ridande trappern vid Dalälven – men delar (no pun intended) också med sig av sina slutsatser om tillit, ägandeskap och de digitala möjligheterna till nya sociala strukturer.

Framför allt vill hon visa att det finns andra sätt än de etablerade att leva ett fullödigt liv, utan att avsäga sig sin ekonomiska självständighet. Frågan är om vi vill.

Rädsla är vanligt. Jag märker det i kommentarerna jag får från människor om saker jag gör:
Är det inte farligt?
Liftade du verkligen?
Använd inte hörlurar utomhus på kvällen, det signalerar att du är ett lätt byte!
Ta inte emot manliga Airbnb-gäster!
Men jag vill inte gå runt hela livet och vara rädd.

I sitt experiment möter Maria motgångar och prövningar, men kanske mest förvånande är omvärldens reaktioner. Den rädsla för förändring, osäkerhet och möten med främlingar Maria stöter på känns oproportionerlig. Är svenskarna verkligen trygghetsknarkare? Varför är det så svårt att bryta sig ur gamla mönster, även om en större frihet, ja ett större välbefinnande, finns som så nära räckhåll?

Visst finns det dagar när jag vaknar upp och oroar mig över hur pengarna ska räcka, och framför allt för vad jag ska leva på nästa månad. Men de dagar är fler när jag känner en frihet över att inte behöva så mycket.

Är det något Maria Erikssons bok visar oss är det att motsatsförhållandet mellan frihet och oberoende å ena sidan, och mänsklig närhet och solidaritet å den andra, är falskt. Att luta sig mot sina medmänniskor och att själv stötta dem, till exempel genom Internet of Things där vi kan få tillgång till varandras ägodelar, är en förutsättning för frihet – och frihet från rigida samhällsstrukturer ger oss möjlighet att finnas där för människorna i vår närhet, oavsett om vi känner dem sedan innan eller ej.

En fråga jag får ofta är om det inte är jobbigt att ha folk runt omkring sig hela tiden. Det korta svaret är nej. Många gånger genom livet har jag känt mig ensam och därför uppskattar jag verkligen sällskapet nu. Det som är lite intressant är att jag sällan fick frågan ”är det inte jobbigt att vara ensam så mycket?” på den tiden jag var det. Som om det skulle vara jobbigare att vara med människor än utan dem.