Why do you write strong women characters? Because you’re still asking me that question.

Det här talet av manusförfattaren Joss Whedon, där han förklarar varför många av hans huvudpersoner är kvinnor, har delats flitigt på senaste tiden. Om du inte har sett det redan, gör det. Det är jätteroligt.

Häromveckan fick jag en kommentar som undrade om jag inte tycker att jag låter som en upphakad skiva. Och det är ju sant. Det tycker jag absolut. Skulle man sammanfatta det mesta jag skriver skulle det antagligen bli ungefär så här: Kvinnor och män är lika mycket värda. Kvinnor och män är lika mycket värda. Kvinnor och män är lika mycket värda. Och så borde vi inte ta sönder planeten vi är helt beroende av. 

Jag vill inte skriva så. Jag vill att alla teman på den här bloggen ska vara helt ointressanta, ge noll delningar och kunna inledas med orden Idag tänkte jag att vi skulle ägna oss åt att slå in öppna dörrar. Men så är det inte. För dörren är inte öppen. Kommentaren om den upphakade skivan följdes av en annan som menade att jag har helt fel i det jag önskar och ber om (att kvinnor och män ska vara lika mycket värda). Det är fortfarande en åsikt som kan anses vara kontroversiell. Och den som är arg över sakernas tillstånd kan fortfarande anses besvärlig.

Så jag är ledsen, men ni som är uttråkade får helt enkelt hjälpa till så att saker går lite fortare. För tills det är lika självklart med jämställdhet som att jorden är rund. Tills det är lika kontroversiellt att komma ut som feminist som att komma ut med att man är för demokrati. Tills Joss aldrig mer får frågan om varför han skriver om kvinnliga huvudpersoner. Tills dess måste vi fortsätta.

  • Simon Berglind

    Känner du någonsin tyngd över motsättningarna i att vara en människorättskämpe samtidigt som du jobbar i den själlösa marknadsföringsbranschen?

    • Nina Åkestam

      Förstår inte riktigt frågan. Jag är doktorand. Forskar om hur samhället påverkas av reklam. Bytte ju från reklambranschen till det jag gör nu av exakt den anledningen du beskriver. Förklara gärna hur du menar!

  • A

    Hej Nina!

    Kul att i någon mån kunna inspirera till en krönika. Det var jag som skrev det där med skivan. Du har självklart rätt i att alla efter förmåga bör verka för att planeten förblir intakt och att varken kvinnor eller män, unga eller äldre särbehandlas för att de är just kvinnor eller män, unga eller äldre. Å andra sidan vore det så himla skoj om en krönika i landets största reklam- och marknadsföringstidning kunde hjälpa läsaren att höja blicken aningen, inte bara påminna om vilket kön vi tillhör. Kreativitet är ju så mycket större, sexigare och intressantare än ändlösa variationer på genustemat.

    Peace and love

    A

  • marire

    jeg er glad for at du fortsetter å skrive om dette!

  • Pingback: Hur kommer det sig att vi hela tiden får förklara feminismen? | Helen Alfvegren()

  • Matthias Beckman

    Att kokettera i en kommentarstråd:

    Jag trodde att talet skulle behandla ledordet “starka” som något redundant. Att Joss skulle tala sig varm om hur han skriver kvinnliga karaktärer, punkt. Och kanske, bara kanske, skulle hans tal nå crescendo i slutsatsen att det är människor. Men jag borde förstå bättre. Än Hollywood inte går i bräschen direkt. Shame on me. Och kanske är dikotomin än ett nödvändigt ont; ett verktyg för att belysa inlärda strukturer när de visar sitt fula tryne.

    Men jag hoppas verkligen slippa den snart.

    • Matthias Beckman

      * Än går inte Hollywood i bräschen.

      Skulle det naturligtvis vara.

  • Ylva

    Hej Nina! Vi är många som är tacksamma för den “upphakade skivan” ditt tålamod i de här frågorna är beundransvärt! Stor kram!