We Were Here

Såg den här fenomenalt välgjorda och sorgliga filmen häromdagen.

We Were Here handlar om när AIDS kom till San Fransisco. Hur stan var innan. Hur den var efter. Och hur de som överlevde har det nu.

Man blir helt förkrossad. Förkrossad över bilder på tusentusentusentals unga, glada människor som dog. Förkrossad över att behöva lyssna på någon som berättar hur han förlorade sitt livs stora kärlek och sin bästa vän med bara två veckors mellanrum, bara för att sedan behöva genomlida samma sak igen några år senare. Förkrossad över hur världen hade kunnat vara om de människorna fått leva. För det hade varit annorlunda. Det blir alltid annorlunda när människor som skiter i vad andra tycker och gör det de själva älskar får leva längre än till 27 års ålder.

Men allra mest förkrossad blir jag ändå över att se så förbaskat mycket kärlek, och veta att fortfarande, på min TV och i min tidning och på samma internet där jag skriver det här, finns det människor som har problem med det. Och inte bara problem som i ett trångsynt “jag gillar inte folk som är annorlunda än jag”-vis, utan problem på ett mycket, mycket allvarligare plan. I det Ukraina där vi just nu spelar fotbolls-EM håller en lag på att röstas igenom som gör det förbjudet för homosexuella att visa sin kärlek på offentlig plats. (Källa: All Out, där du också kan skriva på en namninsamling för att få europeiska politiker från andra länder att ta sig samman och göra nåt.)

VAD I HELVETE ÄR DET? Och hur kan det pågå utan att fler blir helt jäkla rosenrasande? Jag försöker vara tolerant inför det mesta, men när det gäller homofobi har jag fasen ingen stubin alls. För det inte finns inget relativt. Det är ingen “komplex fråga”. Man kan inte ens komma dragande med ekonomiska argument om man skulle vilja det (och det säger en del, eftersom politiker i allmänhet behandlar ekonomiska argument på samma nyanserade sätt som spanska inkvisitionen hanterade Bibeln). Det enda det är är ett enormt slöseri med tid och ett fruktansvärt angrepp på människors fri- och rättigheter som borde anses vara det lägsta en demokratiskt sinnad människa kan ägna sig åt.

Med det sagt: Se filmen. Skriv på namninsamlingen. Och be alla som på allvar menar att kärlek mellan människor någonsin kan vara ett problem att fara åt det helvete de så gärna själva åberopar.

  • Annikan

    “Det blir alltid annorlunda när människor som skiter i vad andra tycker och gör det de själva älskar får leva längre än till 27 års ålder.” Tack för den meningen som satt så bra rätt i hjärtat så här på morgonkvisten. Bra skrivet, heja du. Du kom igen snabbt från sommartorkan. Fortsätt!

  • Robert

    Tack Nina för en mycket välskriven och fin bloggpost. Filmen griper tag i en på djupet. Jag är från den generationen och minns mycket väl hur det var på den tiden. Rädslan och okunskapen som skapade ett plågsamt utanförskap för de som behövde närhet, stöd och kärlek mest. Keep up the good work!