We need to be grateful for what we have but dissatisfied with the status quo. This dissatisfaction spurs the charge for change. We must keep going.

“The goal is to work toward a world where those social norms no longer exist. If more children see fathers at school pickups and mothers who are busy at jobs, both girls and boys will envision more options for themselves. Expectations will not be set by gender but by personal passion, talents, and interests.”

Häromveckan läste jag Sheryl Sandbergs (COO på Facebook) bok Lean In. Ni vet, den som det har skrivits om en massa på sistone och som handlar om hur man som kvinna kan göra karriär och hur man som man (eller kvinna) i någon slags beslutsfattande position kan se till att jämställdheten i ens organisation blir bättre.

Du som har bråttom och inte orkar läsa mer kan nöja dig med det här: LÄS DEN. GÖR DET NU. Man kan köpa den på Amazon här. 

Och för dig som har lite mer tid kommer här en förklaring: Jag har jättesvårt för amerikansk managementlitteratur. Den brukar vara pladdrig och självgod, och egentligen inte säga något obekvämt alls. Så är inte den här boken. Sandberg använder F-ordet rikligt och backar inte en sekund från påståendet att kvinnor är förbaskat illa behandlade i arbetslivet, att det sällan är deras eget fel och att det faktiskt får vara nog nu. Hon berättar personligt, och roligt, sin egen historia om framgångar och misstag. Jag satt med anteckningsblocket i högsta hugg hela tiden och skrev ner tips jag kommer använda.

Men gladast av allt blev jag över insikten om att Sandberg kontinuerligt vägrar att göra jämställdhet till en kvinnofråga. Redan i inledning tydliggör hon att den här boken inte vänder sig till unga kvinnor, utan minst lika mycket till unga män, äldre kvinnor och äldre män. Om vi ska nå jämställdhet måste alla förstå hur strukturer fungerar och jobba på att förändra dem. Därför finns det kapitel som handlar om att välja rätt parter (där Sandberg bland annat citerar Elisabeth Moss Kanter, som på frågan om vad män kan göra för att se till att få fram fler kvinnliga ledare svarade: Ta hand om tvätten.) blandat med kapitel om hur föreläsare bör fördela frågan i klassrum och idéer om hur man som kvinna bör bete sig i en löneförhandling (stött på forskning).

Men det är två frågor som jag inte kan sluta tänka på. För det första: det är uppenbart att kvinnor och män (socialt eller biologiskt betingat, spelar ingen roll just nu) beter sig olika, och att de flesta organisationer är skapade av och för män, och att det därför uppstår ett glapp där kvinnor hela tiden stöter på snubbeltrådar. Men är det verkligen kvinnorna som ska slå sig fria från sina kvinnobojor och anpassa sig till organisationerna? Vore det kanske inte minst lika bra om organisationerna anpassade sig till kvinnorna? Om man exempelvis funderade på andra sätt att organisera sig, att strukturera arbetet osv? För mig låter det som ett ännu bättre sätt att ta tillvara på alla olikheter som människor besitter.

Och för det andra (jobbig grej men): vad är poängen med det hela? Sandberg skriver flera hundra sidor om hur man kan lyckas på jobbet, men nästan ingenting om varför man ska lyckas på jobbet. Mellan raderna anar jag att hon tycker att hennes jobb är skitkul, att det är därför hon vill hålla på med det. Men det är inte uttalat, och hon pratar ingenting om alternativa anledningar till att jobba. För mig har det alltid varit det allra viktigaste: känner jag inte att det jag gör är meningsfullt kan jag inte, hur många goda råd jag än får, göra ett bra jobb. För det kan väl inte bara handla om en amerikaniserad version av arbetslinjen?

Med det sagt: Det här är en svinbra bok som alla borde läsa. Om inte annat för att få plocka med sig lite historielektioner och briljanta citat som det här.

“When Gloria Steinem marched in the streets to fight for the opportunities that so many of us now take for granted, she quoted Susan B. Anthony, who marched in the streets before her and concluded, “Our job is not to make young women grateful. It is to make them ungrateful so they keep going.” The sentiment remains true today. We need to be grateful for what we have but dissatisfied with the status quo. This dissatisfaction spurs the charge for change. We must keep going.”

  • Ylva

    Angående “…de flesta organisationer är skapade av och för män…”. Jag tycker att problemet med manligt dominerade organisationer jag varit i inte är hur de organiserar arbetet utan att det premieras att vara man. Som kvinna sticker en ut, innan en ens har hunnit göra något och ens prestation bedöms mycket hårdare. Ens kompetens ses på med skepsis. Jag tycker inte att detta är ett exempel på hur arbetet är organiserat på ett formellt plan, utan ett tecken på informella sociala strukturer som gynnar män. Hur ser du på det? Känns det igen?

  • Mimmi

    Hej!

    Jag vet inte riktigt vad du syftade på med den andra frågan (vad poängen är med det hela), men jag läste den här artikeln (http://modernpsykologi.wordpress.com/2013/02/28/varfor-jobba/) tidigare idag och på grund av det så kopplade jag ihop det du skrev med den. Jag tycker att det är en väldigt intressant idé och något som jag aldrig riktigt ens funderat över.

  • Anna

    Kul att du skriver om den, såg på 60 minutes tror jag det var för ett tag sedan om boken, henne och livet med hennes make. Hon gav ett inte helt sympatiskt intryck tyvärr, men om hennes budskap är viktigt är det ointressant om hon är sympatisk eller hur. Reporten ställde en hel del hårda frågor till henne om klass/pengar och hon var inte riktigt hundra i de svaren tyvärr. Och som gift sedan många år känns det ju sådär att “välja rätt make”..

  • Frida

    Hej! Eminenta Nina, jag sitter i debatt med ett svensköverhuvud till mig som motsätter sig min åsikt om att använda sig av hens generella motsvarighet “en”, istället för “man”, som faktiskt syftar till att den generella skulle vara mannen. Inte könsneutralt alls. Hade så uppskattat din åsikt i detta!

    Önskar dig allt väl!

    • Nina Åkestam

      Klart att en ska använda en! Jag har börjat med det så smått, men eftersom jag använder så mycket opersonliga pronomen i blogginlägg är det en liten tröskel. Men snart kommer alla inlägg en kan läsa här nog att vara skrivna så!

    • som ett nyord för histoira

      Jag hakar upp mig på sådan användning av en, främst för att den känns så klumpig och inte minst engelskinfluerad (tänk plumpt och dåligt översatt). Måste i dagens läge pinsamt ofta tänka efter huruvida “ett vanligt använt en” ersatt man, helt enkelt för att många vänners språkbruk skiftat så snabbt. I viss mån förstår jag problematiken med man, men skulle istället föreslå att man läste Egalias döttrar och insåg hur långt från sitt ursprung ordet kommit, och självfallet reflektera dess bakgrund.

      Så min fråga är väl snarast vilka de främsta fördelarna med att slopa man som pronomen är? Har någon svårt att skilja pronomenet och substantivet åt, som jag nu kämpar med en, eller är det bara för att göra språket könsneutralt? För som jag nu snubblar i min läsning och hur illa en ännu klingar i mitt språköra, är tröskeln att själv ersätta man bra hög för att inte säga oöverstiglig.

  • Anna 2

    Läste en artikel om boken, http://pulse.me/s/koqNC, där författaren till artikeln tog upp en bra punkt om att männen ska ta ett steg tillbaka, och inte vi kvinnor ska försöka härma männen, vilket han tycker Sandberg missar i boken. Vad tycker du om det?

    • Nina Åkestam

      Det var precis det jag menade med att organisationerna ska anpassa sig till kvinnorna istället för tvärtom. Så håller med 100%!