Vita kränkta borgare och annat som ej är så kul

Jag har länge tampats med att skriva in mig själv på den politiska höger-vänster-skalan. Kanske beror det på att jag genom åren har glidit fram och tillbaka, kanske att jag känner en massa vettiga människor i båda ändarna och ännu fler i mitten, kanske att jag alltid har tyckt att det saknas en grön axel.

Och kanske är det därför jag nu, trots att jag för tillfället sitter säkert i någon slags vänster-låda, har så evinnerligt svårt för politiska utspel som handlar mer om att svartmåla motståndarna än om att föra fram det man själv tycker.

Den här typen av argument kommer i många former och från alla politiska håll, från FB-sidor som Alliansfritt Sverige till Nanna i-övrigt-alltid-genial Johanssons make-overs till MUF-are som kastar pil på bilder av Olof Palme. DOM ÄR DUMMA, DOM SKA BORT. Och det är så himla tröttsamt.

Jag fattar poängen i att använda humor som vapen. Grejen med humor är dock att den bör vara insiktsfull och framför allt rolig. Politisk satir bör slå an en nerv av något som är sant, något som får motståndaren att skruva på sig, inte något som är lätt att vifta bort som sandlådefasoner. Vita Kränkta Män gjorde det ofta bra. Många andra gör det alldeles för dåligt.

Man kan, och ska, kritisera sina meningsmotståndare. Men man bör göra det baserat på deras åsikter och argument. Om man på allvar är intresserad av att förändra världen måste man ju få fler folk med sig, inte emot sig. Och något säger mig att man inte lyckas med det genom att avbilda dem med gristryne.