Vem är jag?

På senaste tiden har jag hamnat i ett par diskussioner om reklam och moral. Det kan handla om huruvida man som student kan tänka sig att göra ett projektarbete med Swedish Match, eller om man som reklambyrå bör tacka nej till att ha en politiskt parti som kund.

I nästan alla såna diskussioner är det ett argument som dyker upp snabbt som blixten. Oftast uttalat av den som sitter på den formella makten, typ VD:n eller den kursansvariga. Det lyder: Vem är JAG att avgöra vad som är rätt och fel? 

Jag har två stora problem med det svaret. Först och främst för att det antyder att den som säger det är lite bättre än andra. Lite mer ödmjuk, lite klokare än dem som kommer här och förhäver sig med en ÅSIKT. När påståendet i själva verket oftast används precis tvärtom: för att kunna vända kappan efter vinden. För att skjuta ifrån sig ansvar i knepiga frågor och istället låta den som vågar stå upp för sina åsikter ta hela risken och den eventuella smällen.

För det andra är det faktiskt helt orimligt. Jag säger inte att moral är enkelt. Jag säger inte att den inte kan vara olika från gång till gång, utvecklas över tid, omvärderas, eller vara omöjlig att leva upp till. Men om inte ens man själv kan bestämma vad man tror på, just här och nu, vem ska då göra det? Staten? Kyrkan? Byäldsten? Den som skriker högst?

Jag vill understryka att jag inte tar ställning i sakfrågorna här. Det finns ett antal rimliga argument både för och emot de två exempel på dilemman jag tog här uppe. Men att påstå att man själv inte är rätt person att avgöra sin egen moraliska gräns, det är inte ett av dem. Att retoriskt fråga Vem är jag att… visar inte på ödmjukhet. Det visar på feghet och kanske lite allmänt dålig koll. För om man minns sin historia från exempelvis högstadiet, och vad som hände i exempelvis Tyskland på 30-talet och Sovjetunionen på 50-talet när lite för många började tänka att inte var väl dom rätt person att komma här och moralisera, då framstår ett sånt förhållningssätt som ganska dumt.

  • malina.

    Jättebra skrivet! Läser dina genomtänkta inlägg med stor behållning. Tack för att du vågar stå för dina åsikter i olika frågor, det uppmuntrar andra att våga göra detsamma.

  • Fanny

    Hej Nina, det är första gången jag kommenterar här så först: jag tycker du verkar vara en så himla geniperson! Och jag håller verkligen, verkligen med dig om den här problematiken. Blev så jävla trött och irriterad på han David i Guldäggspoddens världsförbättraravsnitt att jag kände att far åt helvete reklambranschen, jag tänker inte alls försöka jobba med dig. Det var deppigt.

  • Lisa

    Att de här personerna vänder sig till dig beror väl också på din position som expert på området? Jag ser inget problem med att rådfråga den kunnige, och tycker att din historiska jämförelse haltar något.

    Betänk att frågan gällde liv eller död inom sjukvården. Är det då inte bra att rådfråga läkaren först?

    • Elin

      Problematiken var inte att någon rådfrågade en kunnig person, utan svaret som vissa så kallat kunniga ger?

  • Föredetta Berghselev

    Många byråer väljer bort att jobba med till exempel tobaksbolag av moraliska skäl. Och eftersom skolan är en övning inför arbetslivet tycker jag att man ska göra samma val där. Självklart ska man ge eleverna svåra utmaningar, men att hjälpa till att sälja produkter som man inte kan stå för är inte ett bra sätt att spendera sin tid.

  • Bella

    Väldigt bra sagt, blir enormt uppretad av folk som väljer att skjuta ifran sig ansvar samtidigt som de pa nagot vis anklagar en för att vilja spela gud. Det handlar inte om det, utan att som i alla livets lägen lyssna pa sin magkänsla och inre moraliska kompass – känns detta okej att göra?

  • Kajsa

    Låter som du lyssnat på Guldäggspodden avsnitt Världsförbättrarna. Har du inte hört det så lyssna på det.

  • Elin

    Bra inlägg! Det är många som skjuter sådant åt sidan. Men kan detta vara en generationsfråga…? Tror det är mer en del av vår generation (80-talisterna) att reflektera mer så här. Vi vill inte bara ha ett jobb vi går till, inte heller bara tjäna pengar, det ska handla om något “vi kan stå för” också. Det är väl ett av “vår generations” kännetecken. Vi vill ha hjärtat med också. Det ska kännas bra i maggropen. Jobbet är inte allt, osv.

    (vilket jag tycker är fint)