Vem är jag?

På senaste tiden har jag hamnat i ett par diskussioner om reklam och moral. Det kan handla om huruvida man som student kan tänka sig att göra ett projektarbete med Swedish Match, eller om man som reklambyrå bör tacka nej till att ha en politiskt parti som kund.

I nästan alla såna diskussioner är det ett argument som dyker upp snabbt som blixten. Oftast uttalat av den som sitter på den formella makten, typ VD:n eller den kursansvariga. Det lyder: Vem är JAG att avgöra vad som är rätt och fel? 

Jag har två stora problem med det svaret. Först och främst för att det antyder att den som säger det är lite bättre än andra. Lite mer ödmjuk, lite klokare än dem som kommer här och förhäver sig med en ÅSIKT. När påståendet i själva verket oftast används precis tvärtom: för att kunna vända kappan efter vinden. För att skjuta ifrån sig ansvar i knepiga frågor och istället låta den som vågar stå upp för sina åsikter ta hela risken och den eventuella smällen.

För det andra är det faktiskt helt orimligt. Jag säger inte att moral är enkelt. Jag säger inte att den inte kan vara olika från gång till gång, utvecklas över tid, omvärderas, eller vara omöjlig att leva upp till. Men om inte ens man själv kan bestämma vad man tror på, just här och nu, vem ska då göra det? Staten? Kyrkan? Byäldsten? Den som skriker högst?

Jag vill understryka att jag inte tar ställning i sakfrågorna här. Det finns ett antal rimliga argument både för och emot de två exempel på dilemman jag tog här uppe. Men att påstå att man själv inte är rätt person att avgöra sin egen moraliska gräns, det är inte ett av dem. Att retoriskt fråga Vem är jag att… visar inte på ödmjukhet. Det visar på feghet och kanske lite allmänt dålig koll. För om man minns sin historia från exempelvis högstadiet, och vad som hände i exempelvis Tyskland på 30-talet och Sovjetunionen på 50-talet när lite för många började tänka att inte var väl dom rätt person att komma här och moralisera, då framstår ett sånt förhållningssätt som ganska dumt.