Veckans ord: NAVE

För någon vecka sen hittade jag den här intressanta artikeln i DN. Den handlar om unga i Norge som naver, alltså går på bidrag fast de skulle kunna jobba.

”Vad är mer naturligt än att vänta på bättre tider när vi lever i ett välfärdssamhälle och möjligheten finns där”, skriver Vegard Skjervheim angående sina tre år som navere. Jens Littorin som har skrivit artikeln om Skjervheim är snabb med att lägga ut det moraliska rättesnöret i frågan, genom formuleringar som “nave kan ses som ett sjukdomssymptom i välfärdsstaten”. Han får stöd av de flesta som intervjuas i artikeln. Att gå på bidrag om man kan jobba är förkastligt.

Jag tycker att fallet Norge är intressant. Här finns ett land med exceptionellt bra ekonomi, med väldigt speciella förutsättningar: det är inte arbete som har gjort Norge rikt. Det är olja.

Jag är helt med på det omoraliska i att inte arbeta om man därmed belastar andra människor. Att min granne försörjer mig om jag är sjuk är helt fantastiskt, om hon tvingas göra det för att jag inte har lust att gå till jobbet är mindre fantastiskt. Det verkar lagstiftarna i Norge också tycka; NAV är ett bidrag som behovsprövas och människor som Skjervheim kan då sägas ha lurat systemet på något sätt. Det tycker jag inte heller är okej.

Men frågan är om den typen av lagar egentligen är rimliga för ett land som Norge. De behöver ju inte jobba. Oljan jobbar åt dem. De kan bygga en solidarisk välfärdsstat ändå. Naturligtvis finns det fortfarande vissa jobb som behöver göras; då är det rimligt att lönerna där blir så höga (eller jobben så intressanta) att människor vill göra dem trots att de kanske inte måste.

Jag har skrivit förut om det ologiska i att vi alltid utgår ifrån att effektiviseringar ska tas ut i mer pengar, inte i minskad arbetstid. Det moraliska i att jobba på, att försörja sig, är ett resultat av det fokuset på tillväxt. Om det är tillväxt som är det främsta målet, som kommer att göra alla lyckligare, då är det helt rimligt att resonera så. Då tar man ju bort potentiell lycka från andra om man inte jobbar. Det blir en plikt som inte bara handlar om vad individen själv tycker. Det här tänket har hängt med Norge in i oljeparadiset: rent moraliskt ska man BÅDE jobba heltid och lägga oljepengar på hög.

Men tänk om det inte är så enkelt? Tänk om folk blir gladare av att nave för lite mindre pengar, än att jobba för massor? Tänk om det är olika från person till person? Tänk om nave inte är ett sjukdomssymptom i välfärdsstaten, utan ett symptom på något friskt: ett samhälle där pengarna jobbar åt oss, och där folk har tid att tänka, hjälpa varandra, jobba för dem som inte har det lika bra ställt?

Bara en tanke.

  • Maria

    Jag har bott i Norge i lite mer än tolv år och jag är en av få svenskar i Oslo som INTE jobbar inom service- eller hälsosektorn. Det jag tycker att jag sett förändras bara under de år jag bott här är en attityd bland yngre om att man har rätt till ett högavlönat, intressant jobb omedelbart efter avslutad utbildning – ödmjukheten inför att “jobba sig uppåt” har liksom försvunnit. Det finns självklart studenter som väljer/måste jobba deltid i ett lågstatusyrke under studietiden och det är socialt accepterat, men att jobba heltid på McDonalds eller i kassan på Rimi är något väldigt många fnyser åt här – det skulle man aldrig nedlåta sig till att göra – då är det bättre “å nave” ett år, tills man fått tillbaka inspirationen för att kanske studera vidare eller för att ta sig i kragen och skriva på ett cv. Bland unga i Oslo (detta är givetvis en generalisering, självklart gäller inte detta alla) ser man ofta ned på unga från Sverige eller Polen, som kommer hit för att jobba och tjäna pengar. Jag har kallats för en hel del olika nedsättande uttryck pga att jag är svensk och en del av mina norska kompisar har fått kommentarer som “gud vad sött att ni har en egen partysvenske”.

    Det jag vill fram till med det här svamlet är att jag inte alls tror att unga som naver i Norge gör det på grund av att de kommit til insikten om att i Norge finns det så pass mycket oljepengar att man kan “ta tid för att tänka, hjälpa varandra, jobba för dem som inte har det lika bra ställt” utan snarare beror det på att man känner att man har RÄTT till något statusfyllt och välbetalt och om man inte enkelt kan uppnå det väljer man hellre att inte kämpa, eftersom man faktikt inte BEHÖVER kämpa. Det är som om hela välfärden bara har backfired.

    Det är det här som är ett problem i en välfärdsstat som Norge – det finns inte längre rum för att göra något som inte är statusbetingat eller väldigt välavlönat – då kommer folk per automatik att se ned på dig eller undra vad det är för fel på dig.