Vänsterhänt

I fredags hade jag politikkväll med några kompisar. Vi hade alla per lottning tilldelats ett politiskt parti, fått en gäng ambitiösa frågor att besvara, och så år vi tacos och drack vin och presenterade svaren för varandra. Lite 70-tals-studiecirkel, mycket intressant. Och inte minst fick det oss alla att reflektera över inte bara vad vi röstar på, utan varför.

Ibland önskar jag att jag hade varit en sån där rekorderlig ungdomsförbunds-person som redan i fjortonårsåldern insåg att här finns det saker som inte står rätt till, och att det är bäst att vi gör någon åt det. Så var dock inte fallet. Jag var en bit över 20 innan jag ens fattade att politik var intressant, och betydligt äldre än så innan jag hittade min hemvist. Under de 10 år jag har haft rösträtt har mina valsedlar placerats hejvilt. Det enda jag visste från början var att jag var borgerlig, för det är man för det mesta i det område, de skolor och den miljö jag kommer ifrån. Eftersom de flesta jag träffade tänkte så, och de var vettiga, funderade jag inte så mycket mer på det.

Att jag nu kategoriserar mig själv som vänster är alltså inget som har kommit av sig självt. Det är något jag har läst, tittat och pratat mig till. Därför känner jag att jag bottnar i den uppfattningen. Jag tycker inte som jag gör för att någon har sagt till mig eller för att alla andra gör det. Och jag tycker inte att dom som tycker annorlunda är dumma i huvudet. Det är ett ganska bra utgångsläge, tror jag.

Många menar att höger och vänster handlar om stat vs kapital, eller offentligt vs privat. Jag tycker att det är lite för smalt definierat. Stat och kapital, offentligt och privat handlar ju om lösningar. För mig uppstår skillnaden tidigare, i själva problemformuleringen. Om man är vänster anser man att problem (och lösningar) uppstår på grund av strukturer. Om man är höger anser man att problem (och lösningar) uppstår på grund av individer. Sen får det konsekvenser i en massa olika frågor, där huruvida man tror på en stor eller en liten stat är en av dem.

När man ser på det så blir valet ganska enkelt för mig. Jag tror inte att två personer som är precis lika intelligenta och driftiga, men födda med helt olika ekonomiska förutsättningar, kommer att hamna på samma ställe i livet. Vi människor är för mycket flockdjur, vårt samhälle är för komplext. Vi gör som de omkring oss vill, inte som vi själva vill. Jag tror att kollektivet alltid är starkare än den individuella människan. (vilket de amerikanska studier bevisar som säger att den enskilt viktigaste faktorn för att förklara någons inkomstnivå är deras föräldrars inkomstnivå. Inte intelligens, utbildning, eller personlighet) Jag tror inte att kollektivet alltid har rätt, men jag tror att vi med gemensam kraft kan förändra så att kollektivet ger olika individer lite bättre förutsättningar att nå sin potential.

Så tänkte jag en dag för kanske fem år sedan. Och vips gick liberalen och blev vänster.

  • Bj

    Intressant. Det känns som att jag, som växte upp utan pengar, gjort samma resa fast tvärt om. Från jättevänster till lagomvänster. Är tämligen övertygad om att jag tänker stanna här. Nu till frågan; har du försökt/lyckats påverka din borgliga omgivning (läs: typ familj). Eller är du “det svarta vänsterfåret”?

  • Magnus

    Hej Nina, tack för ett intressant inlägg. För mig finns det en politisk – och mänsklig – kamp som är evig, men som vi i Sverige (och kanske i många andra delar av Västvärlden) inte verkar tro finns längre. Och det är kampen mellan de – få individer – som äger, har makt och har pengar och oss andra, den stora majoriteten, som inte äger, har makt och pengar. Och det är enligt mig på dessa få rika individers sida som borgarna och främst moderaterna står, egentligen. De vill gynna dessa, i samma anda som de amerikanska republikanerna vill gynna de rika, i övertygelsen om att när man gör det, så kommer deras välstånd sedan spilla över på oss övriga … en ideologi som, enligt mig, är en lika stor utopi som exempelvis kommunismen. Problemet är således att vi idag i Sverige har en stor grupp lönearbetande människor i medelklassen som inte inser att de är dagens variant av arbetare. Som tror att de är medlemmar i den borgerliga moderata klubben, bara för att de inte jobbar med kroppen, bara för att de tjänar mer än sina mor- och farföräldrar och för att de (ibland) har lite mer att säga till om på sin arbetsplats. Och om du frågar mig, så är detta orsaken till vänsterns och framförallt sossarnas vilsenhet de senaste åren.

  • PB

    Är det inte att göra det väldigt enkelt för sig att dela upp problem höger/vänster i struktur/individer? Hur definierar man ex den främsta drivande faktorn bakom mänskligt beteende, dvs “incitament” (en insikt som förenar såväl vänster: Marx/Lenin, som höger: Ben Franklin). Är inte det en struktur som påverkar individer?

  • Anna

    Hej Nina!

    Vilket jättebra inlägg! Så klart och tydligt formulerat. Jag har vuxit upp med en ensamstående mamma som gick med i miljöpartiet en vecka efter att det bildats typ. Och jag har nästan aldrig reflekterat över om jag kanske egentligen tycker att något annat parti är bättre.. För mig är det lika självklart att sympatisera med MP som att ha gran på julen. Det är så det är bara. Borde kanske ta mig en funderare.. Du är bästa bloggen!

  • Anton

    Jag tror det är bra för alla att kunna ifrågasätta sina egna åsikter och landa i en egen övertygelse.

  • Lotta

    Hej igen! Det skulle vara intellektuellt hederligt att härleda detta också: “Jag tror att kollektivet alltid är starkare än den individuella människan. (vilket de amerikanska studier bevisar som säger att den enskilt viktigaste faktorn för att förklara någons inkomstnivå är deras föräldrars inkomstnivå. Inte intelligens, utbildning, eller personlighet)”. Det är också lite intellektuellt ohederligt att inte problematisera intelligensbegreppet ytterligare. Det finns sannolikt en korrelation mellan föräldrars inkomstnivå-föräldrars intelligens-egen inkomstnivå-egen intelligens också. Vilka personlighetstester är det du syftar på? Jag visste inte att det fanns ett etablerat samband eller icke-samband mellan personlighet och inkomstnivå. Vad exakt är det man testar då, Big Five? Jag tycker också att det är väldigt kontroversiellt att sambandet mellan utbildning och inkomst är mindre, och det säger något om USAs utbildningssystem, och i förlängningen Sveriges, om du anser att detta även går att applicera på Sverige. Sen undrar jag hur du menar att fördelningspolitik skulle kunna ställa det här till rätta? Vänligen, Lotta