Välkommen till festen

Nu har det gått ett drygt halvår sedan jag fyllde 30, och de flesta av mina kompisar har joinat mig. Anton fyllde 35 i juli och några veckor innan det var jag på mitt livs första 40-årsfest. Jag tycker alltså att jag börjar kunna uttala mig hyfsat säkert om hur det är att vara i min ålder. Och min slutsats är att hela idén om 30-årskris är idiotisk. Snarare borde folk brista ut i ännu mer rungande GRATTIS. För om 20-nånting var fördrinken, är 30 helt klart festen.

De jag känner som inte har skaffat barn går ut lika mycket efter 30 som innan. Skillnaden är att utgång nu inte innebär två öl på billigaste haket. Det är snarare en god middag och så många glas vin, drinkar och shots man har lust med, inte råd med. Man kan ta taxi dit man vill, och dessutom komma in. Om man som 20-åring var tvungen att hoppas att nån vakt skulle känna igen en, är sannolikheten mycket större efter 30 att du faktiskt känner dem som har klubben.

Att vara hemma hos folk är en annan sak som har förbättrats med ungefär 500%. Många har diskmaskin nuförtiden. Ofta flera rum. De kan laga mat till sina kompisar som inte är hämtpizza. Och om en granne kommer och klagar på ljudnivån blir de alldeles förlägna när de inser att det är VUXNA människor som firar en födelsedag, inte ungdomar som kaosar runt, och lommar hem igen.

Allt det här beror naturligtvis på den största skillnaden mellan 20 och 30: pengarna. De flesta av mina kompisar har hittat ungefär vad de vill ägna sig åt och tillbringat kanske 10 år med att bli bra på det. Man tjänar alltså mer och jobbar mindre. Folk har gjort sig av med vidriga chefer och oklara arbetsuppgifter. Några har bytt bana och börjat plugga igen, det de gillar den här gången. Andra har startat eget, blivit chefer eller partners. Oavsett vad är det inga problem att ses för ett glas vin klockan halv sex. Folk över 30 fastnar inte på jobbet som de som är 22 gör.

En av anledningarna till det är så klart att många har ett privatliv som de faktiskt gillar. Oavsett om man är singel eller ihop är det mycket mindre drama. Jag tror inte att jag har sett ett sms analyseras på typ två år. De flesta har kommit fram till ungefär hur de gillar att leva, och så gör de det. Hittar de nån som gillar samma blir det kul, för då kommer en annan VÄLDIGT bra del av 30+ livet: bröllopen.

Att gå på bröllop är bland det roligaste som finns. Om kärlek för 10 år sedan mest handlade om hångel och trasiga hjärtan så är det motsatsen nu. Folk ställer sig inför alla de känner och berättar hur mycket de älskar varandra. Det är så enkelt, tryggt och fint. Ändå (har jag fått förklarat för mig) är det ingenting mot hur kär man blir första gången man får en bebis. Vilket folk också får, hela tiden. Hela den här processen underlättas så klart av att ens vänner har gått igenom samma utveckling, och är fett mycket roligare, smartare och snällare nu än för 10 år sedan. Man kan få hjälp med typ vad som helst. Alla har både tid och lust att göra allt från att låna ut en bil till att åka på semester till Italien till att ligga och dega i en soffa en hel dag.

Till alla er som är i 20-årsåldern vill jag alltså säga: det du gör nu är bara uppvärmningen. Du kommer att bli mer och mer bakis med åren, men inget av det roliga tar slut. Istället blir du bättre och bättre på att vara du. Vilket, inser man till slut, är det enda man kan vara. Glad fredag!

***vissa blev väldigt arga på det här inlägget eftersom det jag skriver om är en privilegierad tillvaro. Och det VET jag ju, och det vet jag att ni vet att jag vet. Därför skriver jag “mina kompisar”, inte “alla människor i Sverige”. Men jag tycker att min upplevelse av något kan vara kul att berätta om även om den inte är representativ för alla (vilket ju inga personliga upplevelser är). Vissa saker i inlägget gäller i första hand välutbildade människor i storstan, men de flesta är inte kopplade till varken pengar eller geografi. Mina kompisar som lever andra typer av liv är också i de flesta fall gladare och peppigare nu än när de var 20. Det var bara det jag ville förmedla på ett lite informellt sätt. Oj jävlar vilken lång disclaimer detta blev. Men jag vill ju inte att folk ska bli arga/ledsna när jag bara försöker muntra upp lite.***

  • Sandra

    Tack för ett fint inlägg!

  • Frida

    AARRGH vad glad jag blir av det här inlägget! Det låter som en vacker dröm.

  • Marie

    Vilken underbart bra start jag fick på den här dagen! Bra skrivit, håller med dig till 100! Ha en fin dag! =)

  • Fröken Cocco Sohl

    Ahhh tack! Precis vad jag behövde läsa idag :)

  • Stina

    tack för det mest provocerande och verklighetsfrånvända jag läst! nästan någonsin! du brukar ju skriva en hel del om privilegier, vad hände?

  • jenny

    tack för att du botat min åldersnoja!

  • Frida

    Jag förstår att det här inlägget skall ses som en pepp till oss som fyllt trettio. Visa bitar lyckas med det, men mycket känns som om det kanske passar just på ditt yrkesval och din livsstil i Stockholm Nina. Var det tänkt som ett inlägg som ska provocera?

    Allt det du skriver förutsätter att man har 1. Akademisk utbildning 2. Kapital(Lägenhet, bröllop, semestrar….).

    • Nina Åkestam

      Nej, det var som en pepp till dem som är yngre och kämpar på och tycker att livet är skit ibland. Absolut inte för att provocera. Jag vet att jag är privilegierad och skriver mycket om det, men det betyder inte att jag inte också måste kunna skriva saker som handlar om annat. Fattar så klart att det här inte gäller alla alltid, men det gäller vissa, och det gäller mig, och det är allt jag gör anspråk på. Och med tanke på hur mycket fina mail och glada kommentarer jag har fått idag tror jag att många ändå känner igen sig, men tweakar så klart.

  • Ida

    Hahahaha imorse tänkte jag “När min kompis kommer ska jag gå igenom vad den där killen skrivit till mig så vi får analysera det lite”. Sen läste jag din text och kände mig träffad av biten om att analysera sms. Jag är 28. Det innebär att det nu redan är för sent för mig att uppnå biten om att inte ha gjort detta på två år när jag fyller 30 haha:)

    • Nina Åkestam

      Haha, kan ju vara ett tidsfördriv iofs :)

  • Gilda Radner

    Hade jag läst det här inlägget när jag var tjugo hade jag blivit tokpepp. Hade jag läst det när jag var trettio hade jag velat hoppa från Eiffeltornet.

    • L

      :) Älskar i vanliga fall det mesta du, Nina, skriver (så tack!), men det här känns kanske lite onyanserat… Att många har en 30-årskris är väl just för att de INTE har uppnått allt det där? Att man kanske just i denna ålder inte har ett förhållande – alla andra gifter sig och man själv är rädd för att tiden rinner iväg och man kanske aldrig kommer att få uppleva kärleken till ett barn? Att man kanske inte har den ekonomiska stabilitet man önskar, och det, om man inte ska begränsa sitt umgänge till att bara hänga med folk som är tio år yngre, är ett långt större problem än det var i 20-årsåldern om man inte har råd med middagarna, finvinet, taxin etc… När bröllopen bara innebär att man känner sig mer ensam och även innebär stora kostnader man inte har råd med…

  • Annika

    TAck snälla för precis vad jag behövde höra! Allt känns så himla värt stöket som 20+ nu! Geni <3

  • Emilia

    Hej Nina, håller tyvärr med några av de mindre positiva kommentarerna. Detta är rätt psykande att läsa för den som om ett par år är 30, har valt en lång utbildning och således nyss blivit klar, dock inte alls vet om det är rätt och nu ska försöka hitta jobb, för den vars långa förhållandet tog slut för 2 år sen, vännerna känns lite för få och är inte längre så sugna på att gå ut. Alla andra är i par, vissa har fått bra jobb, vissa fortfarande vilsna. Eller har sugiga doktorandinkomster (och inga lukrativa extraknäck). Men förstår att det låter fint för de tjugoåringar som förhoppningsvis kommer att ha det just så.

  • Tom Croker

    Mmmm….. En Champagnesocialist i sin prydno, och de stackars devota beundrarna som inte fattat att hon snart säljer på dem Com Hem-abonnemang och SMS-lån.

    Så hon kan, dra iväg till NYC över helgen, klimatkompenserat förståss….

    *en tuss eller tre på Riche ikväll?*

  • Chest Rockwell

    Inlägget är förstås skrivet i all välmening, men det skulle vara intressant att veta hur många procent av Sveriges 30-åringar som är inbjudna till “festen”.

  • Sara

    Oj. Det här var så världsfrånvänt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Disclaimern ger jag inte mycket för, texten uppfattar jag som mestadels generaliserande.

    Mvh,

    En som är 30 sedan i januari, jobbar ofta senare än till kl 17:30, saknar diskmaskin, inte känner någon som bedriver klubb, bor i en 1,5:a (har väl därmed inte ‘flera rum’), har vänner som vill/behöver analysera sms, har vänner som fått missfall (apropå det här med att folk skulle få barn “hela tiden”).

    PS. Är dock nöjd ändå och har inte känt av någon 30-årskris.

  • Elin

    Så provocerande och världsfrånvänt,

    Får så mycket vatten på min kvarn ang den inskränkta reklamvärlden.

    Mvh 32-åring som efter åtta års studier varken har diskmaskin, bostadsrätt eller kompisar som har råd att festa och äta ute varannan dag.

    Hoppas att du i dina intressen och ditt yrke du tar lärdom istället för att bortförklara dig och klamra dig fast vid hur ditt liv ser ut.

  • Fredrik

    Nina.

    Jag är inte så lättprovocerad men det här blev för mycket även för mig.

    Jag har följt din blogg text för text i bra precis ett år – med stor behållning.

    Ofta mycket initierat, klokt, tankeväckande, inspirerande och nyanserat. En viktig röst. Och bra skrivet.

    Började skava lite när jag läste boken (som jag plöjt två ggr) där avsaknaden av klassmedvetenhet smög sig på. Bl.a. att universitet är mer eller mindre ett självklart steg på den raka vägen, och att definitionen av “inga pengar” är rätt väsensskild från den jag har. För att inte prata om det skyddsnätverk och därmed förutsättning för momentum som långt från många kan umbära kraft att upprätta. Pga klasstillhörighet.

    En mer lämplig disclaimer för hela bloggen är att du tills vidare väljer att avstå från klassperspektivet trots att kärnämnet ironiskt nog är jämställdhet.

    Å andra sidan.

    Jag blev också lättad av ditt inlägg, som vittnar om att du är helt mänsklig, och inte är den overkligt empatiska och insiktsfulla övermänniska som jag idoliserat senaste året.

    För mig är du numer helt okej, med ett rätt vanligt men trist glapp i sladden som leder till verkligheten.

    Keep up the i övrigt good work, men problematisera klass mer eftersom det i alla högsta grad är en fråga om jämställdhet – och för att du har en stark röst, skarpa verktyg och allt mer makt.

    Mvh Fredrik

    34 år, man, vit, ogift, barnlös, akademiker, handlingskraftig, allmänt privilegierad, fina vänner och hel familj. Hyr i närförort.

  • John

    Jag fyller 30 nästa år och mitt liv är inte heller i närheten av det som Nina beskriver (jag är arbetslös, bor på ett ställe där jag inte vill bo, bland annat). Men är det inte en hel del rätt grova överreaktioner i kommentarsfältet just nu?

    Jisses. Allas liv och upplevelse av verkligheten ser olika ut. Det finns inte en enda sann och objektiv verklighet, det finns i praktiken lika många verkligheter som det finns människor. Bara för att en utsaga inte stämmer överens med din verklighet behöver inte det betyda att den är mindre sann. Tycker inte heller att Ninas text gör några större anspråk på att vara allmängiltig, utan i mina ögon framgår det ganska tydligt att den tar avstamp i egna erfarenheter.

    Som sagt kommer mitt liv vid 30 skilja sig ganska grovt från det Nina beskriver, och våra bakgrunder är väldigt olika (visserligen har vi båda pluggat rätt mycket, och vi är ungefär lika gamla, men på i stort sett alla andra kända punkter skiljer sig våra bakgrunder åt). Av det skälet finns det såklart bitar i texten som känns främmande för mig, och detaljer jag inte alls håller med om. Men det ser jag inte som ett skäl till att bli provocerad. Nina har precis lika stor rätt till sin verklighet och sina upplevelser som jag har till min verklighet och mina upplevelser. Och jag tolkar, som tidigare nämnt, texten som en personlig utsaga utifrån egna erfarenheter och/eller upplevelser, snarare än en allmängiltig redogörelse för hur det är att vara över 30.

    Däremot kan jag inte neka till att jag blir lite avis på det beskrivna livet. Så som det presenteras i inlägget låter det ju rätt gött alltså. Men därifrån är det, för min personliga del, en rätt bra bit till att bli provocerad.

    Min egen åldersnoja? Jo tack, det lever och frodas. Lite ångest över att inte alls vara där jag hade tänkt mig i livet blandat med rädsla för att ungdomens dekadens ska ta slut. Det sistnämnda har jag dock fruktat sen jag var 22-23 och insåg att jag var närmre 25 än 20…

    • fredrik

      Helt sant. Aningen överreaktion. För egen del ballade jag ur av besvikelse, och att det där med hur olika priviligierade vi är av arv/kontext rotade sig ungefär nånstans i lågstadiet.

      Så ja, min litenhet och oförmåga att härbergera avundsjuka kanske borde få en brottningsmatch till.

      Såklart unnar jag folk ett gött liv, och i Ninas fall har ju hon jobbat som fan för det, och verkar haft sin beskärda del av skit på vägen.

      Kvarstår dock vid att jag önskar att klass kunde få mer plats under rubriken jämställdhet, särskilt av den person som annars är så skarp, insiktsfull och nyanserad.

      Att erkänna sig privilegierad räcker inte.

    • Chest Rockwell

      Men det är ju just den allmängiltiga beskrivningen av hur det är att vara 30 som folk blir provocerade av.

  • Emelie

    Jag blev iaf jätteglad för det här inlägget, och känner redan som 27åring att fasen vad saker börjar falla på plats och bli bra!

  • Vendela

    Jag tycker att det var ett av dina bästa inlägg på länge! Mvh 24 år och pepp på framtiden!

  • Sofie

    “shit, just det, boende med bara ett rum, utan diskmaskin är också någonting att ha ångest över när man är trettio, förutom det att jag inte har partner, barn eller hunnit testa olika jobb”