Välkommen till den mörka sidan

Jag är alltid lite kluven till att skriva om svåra, mörka saker. Eller, rättelse: jag är kluven till att skriva om svåra, mörka saker som rör mig själv. I för-skålen ligger naturligtvis att det är viktigt. Viktigt att prata om sånt som är jobbigt, inte bara på ett allmänt plan. Jag har själv blivit otroligt hjälpt av andra människor som skriver personligt, som Emelie när man får hjärtat krossat eller Clara när man är så jäkla arg på idioter eller förlorar någon som står en nära. För att man får lite nya perspektiv men också för att man känner lite mindre ensam och idiotisk om någon annan uppenbart inte helt tappad person känner ungefär samma sak.

I mot-skålen ligger min självbild. För när jag skriver om jobbiga grejer måste jag ju erkänna för mig själv att jag har varit med om dem. Och det gillar jag INTE. Jag ser på mig själv som en ganska glad prick. Pepp, liksom. Och engagerad. Det rimmar så himla illa, i alla fall i mitt eget huvud, men depressioner, ångest och stress.

Men. Kanske är det precis det som är poängen. Kanske är det därför ni ber mig skriva mer om sånt? För att ni vet att jag har haft min beskärda del av skit, och ändå inte är trasig. Livet är en förbaskad gråzon, helt enkelt. Och när man, som jag  just nu, har fötterna lite mer på det vita kan det vara bra att tänka på det svartare, om inte annat för att det kanske blir lite lättare nästa gång det händer då.

Därför kickar vi nu igång en temavecka. De närmsta dagarna kan man här låta sig inspireras av läsning inom så uppmuntrande områden som:

1. Ätstörningar

2. Att gå in i väggen

3. Vardagsångest

4. Terapi/KBT/ACT

Jag har ju skrivit om en del av det här och angränsande områden tidigare. Dom inläggen finns här för den som vill värma upp lite.

Om att äta anti-depressiva mediciner

Ett mail till mig själv som 17-åring

Om att finnas till för män 

Om att nästan förlora den man är kär i 

Om att gråta om man försöker prata

Om att tappa gnistan 

 

 

 

 

  • Johanna

    Nina, din blogg är så viktig och bra. Stort tack för all läsning!

  • Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok

    Tack för att du förvarnade lite. Inte för att jag inte vill läsa, men för att jag vill andas in djupt några gånger innan jag gör det.

  • Lovisa

    Vill bara passa på att säga att jag uppskattar din blogg enormt. Jag tycker den är vass och tänkvärd och den andas någon slags känsla av kraft – att du orkar engagera dig i alla de frågor du brinner för är verkligen fint. Men jag gillar också när man får vara med på att det inte kommer av sig självt, det tar på dina krafter att vilja inspirera. (Och att vara människa) Det får bloggen att bli ännu bättre tycker jag, eftersom det känns sant. Tack för allt!

  • Mathilda

    Hej. Jag är ganska ny på din blogg, kanske bara ett halvår. Läste nyss “Vi visste att den här dagen skulle komma” och håller med så många andra som kommenterar att du är så bra, osv (SÅKLART!? Tro inget annat).. Sen blev jag så full i skratt: Jag kommenterar inte så ofta, för att jag tänker att “äh, du/underbara clara/genusfotografen/någon annan bra bloggare kommer ändå inte orkar bry sig om vad jag skriver och tycker”, dvs jag förminskar mig själv.

    Det är så lätt att tro att ens förebilder är perfekta och lever de mest perfekta liv. Och sen, då och då, går det upp för en/mig att “oj då, hen är visst en helt vanlig människa. Med (hör och häpna!) tvivel på sig själv”. Vet inte riiiktigt var jag vill komma, men jag kände att min röst faktiskt också kan räknas, på det sätt att du kan få lite pepp och det gör ju faktiskt din dag/stund/minut lite bättre.

    Tack för en himla bra blogg!