Välkommen till den mörka sidan del 2: Att krascha

Fyra år. Så länge kunde jag jobba innan kroppen sa stopp. Det är ganska lång tid. Det är såpass lång tid att man hinner glömma allt som var innan. Innan den där stressklumpen alltid satt i bröstet, innan man hade svårt att sova på nätterna och innan man självklart tackade ja till allt människor bad en att göra.

Jag har fortfarande inget riktigt bra ord på det som hände. Gå in i väggen säger väl ingen längre. Utmattningsdepression är den kliniska diagnosen, men det kan man ju inte heller säga. Hur mår du? Jo tack, jag är utmattningsdeprimerad. Funkar ej. Så jag brukar säga att jag kraschade, för det var precis så det kändes. Jag körde fort, jäkligt fort, och så plötsligt pang bom, utan att jag hann väja eller ens uppfatta det, fanns ett stup där och det åkte jag rakt ut för.

Rent praktiskt var det vinter 2010 och jag kunde inte sluta gråta. Allt kändes övermäktigt, från att borsta tänderna till att laga middag. Men jag kunde jobba. På jobbet mådde jag bra. Där var jag trygg. Utanför jobbet var det däremot katastrof. Jag kände mig fången i min egen kropp. Låg och sparkade på sängen. Jag ville inte dö, men jag vet att jag väldigt ofta tittade ut över balkongräcket och tänkte att jag borde hoppa. Bara för att ha någonstans att ta vägen.

Det läskiga med stress är att hjärnan slutar fungera logiskt. Alla som jobbar för mycket säger alltid att de inte jobbar för mycket. Det är inte jobbet som är problemet, det är ALLT annat. Familjen, vännerna, hemmet. Att vem som helst utanför kan se att så inte är fallet spelar ingen roll. Man kommer alltid att säga NEJ herregud, det är ingen fara. Man ser ner på folk som är stressade. Man känner sig hårdast och viktigast i världen.

Hybrisen tror jag i efterhand är den tydligaste varningsklockan. Att man börjar känna sig helt nödvändig. Man börjar tänka att man är den enda som kan fixa de här grejerna. Ingen annan är duktig nog, ingen annan har tillräcklig koll. Och man börjar tycka att det är viktigt. Inte på ett rimligt sätt, som att jobbet är viktigt för att man ska få lön och kunna sätta mat på bordet, utan man börjar tycka att det är viktigt PÅ RIKTIGT. Att det är helt rimligt att prioritera ner exempelvis relationer och hälsa för att få till den där annonsen. Inte bara rimligt, utan påbjudet. Utan att någon egentligen har bett om det har hjärnan helt själv ställt upp en helt egen värld där saker och ting funkar på sitt eget sätt.

Så. Om du på senaste tiden har känt dig så. Att världen cirkulerar kring dig. Att jobbet är det enda i ditt liv som fungerar. Att boka en tvättid är en oövervinnerlig arbetsuppgift men att du gärna tackar ja till ett frukostmöte klockan 06.00. Då har jag några tips.

1. Tro inte att någon annan vet hur mycket du jobbar. Jag trodde länge att någon annan skulle stoppa mig när det blev för mycket. Så är det inte. Alla är alldeles för upptagna med sig själva för att lägga märke till att du drar heldagar på kontoret fyra helger i rad. De förväntar sig att du ska säga ifrån om du har för mycket att göra. Tog mig fyra år att fatta det.

2. DU SLUTAR JOBBA KLOCKAN FEM. Jo, så är det. Om du har kontorstider är arbetsdagen slut då och du ska gå hem. Framför allt om du har ett kreativt yrke behöver du fylla på med andra intryck för att fortsätta vara bra. Att stanna längre än till fem, utom i undantagsfall, betyder att antingen du eller din arbetsgivare har felprioriterat. Det är inget nobelt över det, bara lite oproffsigt. Och i längden gör det dig sämre på ditt jobb att du sitter och stirrar in i en skärm varenda kväll.

3. Tro inte på vad andra säger om hur mycket de jobbar. Att skryta om hur upptagna vi är är vår tids vanligaste samtalsämne. Men precis som tonåringar skrävlar med sina hångelerfarenheter är det mesta inte sant. De flesta jobbar inte särskilt mycket och hårt och så ska det också vara. Det är superkorkat att tävla med arbetstimmar (snarare än produktion). Så oroa dig inte. Du är inte lat bara för att nån gammal bekant du springer på säger att hon jobbar 80 timmar i veckan för att det är 1) sannolikt lögn och 2) om sant, jävligt dumt.

4. Det är det roliga som är problemet. Man kraschar inte av tråkiga arbetsuppgifter. De är man bra på att ducka för och göra lite halvhjärtat. Det är när allt man erbjuds känns svinkul och jätteviktigt som man hamnar i riskzonen. Det är då det är omöjligt att säga det omtalade NEJ:et. Om du ska kunna ha ett fungerande yrkesliv måste du säga nej även till sånt som du nästan börjar gråta för att du missar. För mig hjälper det att sätta upp tydliga regler. Max en lunch i veckan. Max ett extra copyuppdrag åt gången. En kvart på att svara på bloggmail om dagen. Om något mer kommer in tänker jag inte ens tanken. Det är superjobbigt. Men nödvändigt.

5. Ta hjälp. Jag tog till slut ett sista djupt andetag och berättade för min chef hur jag mådde. Fick omedelbart hjälp från med allt från mediciner till terapi till omstrukturering av min roll. Några månader senare började livet bli normalt igen. Hade jag gjort det tidigare hade jag kanske inte missat så mycket tid som jag faktiskt gjorde.

Och framför allt: Acceptera när andra säger nej. Tjata inte. Det är inte säkert att det är dryghet som gör att de säger att de inte kan ta det där mötet, inte den här veckan, och inte någonsin. Det kan också vara så att de, hur glada de än verkar, har stått med överkroppen ganska långt lutad över balkongräcket den senaste veckan.

 

  • Sandra

    Tack för att du skriver om detta.

  • Anders K

    Yep. I know that feeling.

  • Hondjur

    En viktig taneställare för många – Och jag gillar speciellt punkt 1.

    Något så många har så lätt för att glömma!

    Den enda som tackar dig i slutändan är Du!

    Ett bra inlägg!

  • Martin

    Hm, ja, ok, ja och ja. Och bra!

    Behöver nog läsa den här posten ett par ggr i månaden för att påminna mig, så lätt att uppslukas i någon fånig uthållighetstävling som betyder ingenting.

    Bra föreläsning för Posten DR akademinen idag 😉 Bra tips!

  • Sanna Lilie

    Bra! Heja dig Nina! Jag och Pernilla Alexandersson skrev en om bok om detta, den heter Brinntid.

  • Anjo

    Utmärkt krönika. Väldigt kloka tankar. Känner igen mig i en hel del av de tecknen du hade för några år sedan. Jag var där också, på många sätt och vis. Punkt 2 är oerhört viktig att komma ihåg – och glöms tyvärr bort då och då.

  • Pallmall

    Fan va bra Nina! Kan man anta att du är klar med reklambranschen om sisådär 2-4 år?

  • Elna

    Grymt! Tack för att du lyfter fram det här!

  • Anna

    Gud vad bra! Härliga tips som jag verkligen ska ta till mig så jag inte kraschar! Tack för att du delar med dig :) Och den här veckan ska jag inte jobba över en minut! 😉

  • Thomas

    Väldigt bra skrivet, Nina! Ett annat boktips på ämnet, som tar upp det som en del av att driva ett företag, är Rework. Rekommenderas! http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0091929784

  • Kikki

    Tack! Tack! Tack! Det här hade jag behövt för många år sedan.

  • Katrine

    Du sätter ord på något otroligt viktigt. Himla bra skrivet!

  • AnnKi Bryhn Jansson

    Nina! Jag vill bara hålla med: Tack för att du skriver om detta.

    Vill bara hoppas att dina råd verkligen blir en norm! Jag vill tro på det.

    Kära hälsningar från AnnKi.

  • Anton

    Fantastiskt väl formulerat och så sant. Tack för att du skrev detta. Har själv kraschat och det är inget jag önskar någon. Jag har dessutom varit på väg en andra gång och jag känner att jag konstant måste fundera på trovärdigheten i mina “måsten” för att inte falla tillbaka.

  • Anna

    skitbra text, mailade direkt till två polare och delade på fb. tyvärr tycker många att det är så himla ballt och hippt att jobba jämt att man nästan skäms när man ställe in saker. känner igen mig i mycket!

  • Håkan

    SÅ bra skrivet och så sant! Jag har varit nästan därframme själv, men drog i handbromsen och har börjat säga nej i mycket större utsträckning. Eller nästan, jag har haft en mindre stroke och efter det så blir det klart vad som är viktigt i livet! Om den berodde på stress är det ingen som vet idag, kanske…

    Så mina nej gäller även “roligheter” på fritiden, bara för att få kunna känna att jag kan göra det jag vill för stunden! Arbetsdagarna är inrutade i möten och tider att passa, så min första fråga om en tid på fritid är vad ger det mig och de mina.

  • Nathalie

    Min make har det problemet, och han verkar inte inse det. Jag tippar på att han är någonstans i stadiet “ingen kan göra det här bättre än jag”. Han kan inte gå till sin chef eftersom vi bor i Polen och här fungerar det inte på samma sätt som i Sverige. Jag klarar inte av att sitta och vänta på att han ska gå i väggen/krascha, men samtidigt lyssnar han inte på mig. Vet inte vad jag ska göra faktiskt..

  • Håkan N.

    Oj.. Vilken otroligt bra artikel.. Synd bara att jag inte fick möjlighet att läsa den 2004.. Den hade kunnat besparat mig många års elände..

  • Anna

    Känns igen!

  • Karin

    Mycket bra skrivet! Tack för att du delar! Bra tankeställare till alla, speciellt till de som ligger i riskzonen

  • Fd. sjukskriven

    Känner igen mig så mycket. Önskade mig en bilolycka till sist. Hade ingen aning om hur jag skulle få ekorrhjulet att sluta snurra. När jag vaknade upp på sjukhuset var jag lycklig och ville inte åka hem. Trots att jag hamnat på fel avdelning och blev felbehandlad var allt bättre än att åka hem och börja jobba igen. Sen blev jag frilans, säger nej till lite allt möjligt som jag inte känner för men har hellre ekonomisk ångest än ångest att inte räcka till för att jag inte duger. För det har jag visat för mig själv redan att jag gör.

    • fd. sjukskriven

      Glömde att lägga till att man bränner ut många reserver i kroppen när man blir utbränd och att man gör klokt i att undersöka vad i kroppen som tagit mest stryk (finns utredare som man kan leta upp). Ofta kan man få problem med livslusten (och andra lustar) för att kroppen inte orkar mer, även om man är fysiskt frisk från symptomen, så behöver kroppen ofta hjälp med tillskott för att komma igen och tillbaka till nivån man var på innan.

  • Tina

    Grattis till bra chef. Själv fick jag ett agerande från min chef som kändes både kränkande och nedvärderande och förlorade min dåvarande tjänst. Så mycket att det kändes helt omöjligt att gå tillbaka till företaget och valde att bli arbetssökande.

  • rakel

    Skönt att det finns fler! Att jag inte är ensam. Tack för dina ord!!

  • Camilla

    Bra skrivet! Synd bara att jag inte fick din text tryckt i ansiktet på mig för drygt tio år sedan. Det hade kunnat bespara mig många års tomt stirrande in i väggen. MEN det finns en annan väg, bortom stressen och bortom ekorrhjulet, och med facit i hand hade jag kanske aldrig hittat den om jag fortsatt sväva på gränsen istället för att krascha. För till sist handlar ju alltihop om att lista ut vad det egentligen är man vill göra med sitt liv, djupt där inne, innerst inne i hjärtat.

  • Anonym

    Det var PRECIS så här jag kände mig när jag brakade in i väggen. Eller fick min utmattningsdepression. Så nu väljer jag att säga nej. Till sånt som inte får mig att må bra eller som kroppen inte orkar. Tro fan att det är jobbigt. Men så otroligt nödvändigt. Tack för din krönika.

  • T

    Jaa det är tråkigt att det ska hända så många av oss. Dåliga chefer. Svårt att säga nej. Dåliga direktiv. Och allt ska man fixa på nolltid. Önskar att världen såg ut annorlunda. Att folk stängde av sina mobiler och annat och verkligen bara VAR. Jag kraschade 2005 och fortfarande känner jag att livet inte är som det var innan. Jag var stark. trodde jag. Nu är jag stresskänslig och… svag?. Orkar rätt mycket men blir så arg på chefer som kräver för mycket. Det borde inte vara så. Men det är det. Och antagligen kommer jag att fortsätta jobba med mig själv tills jag går i pension. Och det trodde man ju inte men en sån här kraschning sätter spår lång tid framåt. För mig, om jag ska må riktigt bra, så måste jag ut i naturen, andas, blicka långt bort. Men jag kanske kommer dit så småningom om x antal år. Längtar..

  • Anna-Liisa

    Något som alla borde läsa å reflektera om livet.

    Bra inlägg Tack ska tag till mig detta!!!

  • Benny Ristretto

    Tack Nina! Idag går jag hem klockan fem.

    /Benny

  • Lena

    Tydligen är det här ett större problem för män än för kvinnor. Män tenderar att “härda” ut längre än vad som är hälsosamt.

  • Nicole

    Helt fantastiskt skrivet, du har beskrivit mitt liv och min vardag i ett nötskal. Tack för hjälpen.

  • Helena

    När jag var inlagd på Danderyd utan att riktigt förstå varför, kunde inte sluta svara på mejl i mobilen i sjuksängen och trycket över bröstet bara blev tyngre och tyngre började ett ljus gå upp för mig. Synd att jag behövde nosa på den berömda väggen bara…

  • Malin L

    En bra beskrivning hur det kan vara för en del av oss. Några upplever det på andra sätt. Jag håller dock inte med om att man inte kan gå i väggen av tråkiga arbetsuppgifter. Har själv provat. Är man en sjukt plikttrogen, se-mig-suktande varelse, med överkänslighetssyndrom som hamnat på en arbetsplats med konstant överbelastning och totalt döva chefer, är det fullt möjligt. Har varit inne en tredje vända i väggen, på en annan arbetsplats (eller den andra blev aldrig utläkt för att vara korrekt, men det tyckte FK, och arbetsgivaren sa upp mig). Jag önskar att det fanns mer förståelse och att prestige, pluspoäng och pressat schema fick sättas i sitt rätta ljus, där det inte gnistrar och glammar om det!

  • camilla geijer

    fantastiskt bra skrivet och viktigt! framförallt i en bransch där allt mycket borde att planerats och strukturerats i tid. detta borde alla läsa

    kunder, arbetsgivare, anställda och freelansare!

  • Marie

    tack nina, bra text! Jag känner att jag börjar närma mig det du upplevde, men jag vågar inte säga nej för jag känner att min chef skulle tycka att jag inte var tillräckligt bra då osv. Och eftersom jag- som så många andra i vår ålder- bara har mindre än ett års kontrakt så vågar jag inte riskera att inte uppfattas som ambitiös osv eftersom jag då kanske inte blir förlängd på jobbet, och jag vill verkligen inte bli arbetslös.

  • Ella

    Tack Nina för at du satte ord på det jag vet många känner och tänker dagligen, inkl. mig själv!

  • Roger

    Jag fick ont i benen också.

    Vilket drog ner mig enorm.

    Nu 3 år senare är jag nära att bli normal igen.

    Det är energin som tar slut.

    Det är som ett glas med energi som behöver energi för att skapa ny energi.

    Bränner man allt finns det ingen energi att bygga ny energi av.

    /Roger

    • Roger

      Glömde säga att det som hjälper är

      Naturläkemedel .Melissa heter en bra medicin.

      Magnesium är bra.

  • Andreas

    Tack. Varit där och vet hur det är. Underskatta inte din privata tid för återhämtning.

  • Petronella

    Att det finns så många av oss… När man ligger där fastklistard i den berömda väggen (eller sängen på psyket) känner man sig så jävla värdelös och ensam. Tänker att sånt här händer inte coola, smarta, RIKTIGA människor utan bara mig. Tack Nina, för att en intelligent och fokuserad människa skriver om det här.

  • Kjell

    Bra skrivet Nina.

  • Freddan

    Så bra! Jag tror minsann att jag ställer om min arbetsdag redan nu. Idag och för alltid. Och den kund som inte följer mig i detta resonemang får skylla sig själv och stå stilla kvar. Ensam. Tack Nina!

  • Anna

    Jag har själv varit utbränd i 1,5 år. Känner igen mycket av det du skriver!

    Jättebra att du delat med dig av de goda råden:)

  • Kristina

    Tack för en av de bästa texterna har jag läst inom ämnet. Ärligt, rakt och framförallt väldigt träffande. Har skickat den till mina vänner och kollegor och skrämmande många svarade med att de kände igen sig. Tack igen.

  • Anna

    Tror att den som bör tackas här är Ninas chef! Fantastiskt att fånga upp en medarbetare som är på väg ner på det sättet. Önskar att mina chefer var lika lyhörda och agerande…Har sett alldeles för många av mina kollegors fall.

    Väldigt bra skriven och tänkvärd krönika, Nina!

  • Andreas Rönnqvist

    Som så många andra säger – tack. Är där själv med en ordentlig sjukskrivning i handen och insikten att “fan – det sket sig”. Men just som du skriver, att man behöver sluta tro att timmarna man lägger in, de syns inte av andra, de förstår inte, de stoppar dig inte. Och ffs – säg nej. Önskar bara att fler lärde sig det. Vackert ord det där “Nej”

  • A

    Tack, känner igen mig allt för mycket i detta. Men en fråga (till dig och till andra andra som kommenterat) Har ni kommit tillbaka helt? Känner ni att ni presterar lika bra som innan kraschen? Det är fyra år sen för mig, och trots att gjort både prat-grejer och medicin-grejer och bytt bana upplever jag det som att jag inte har samma arbetskapacitet som innan. (och det suger.)

    • Nina Åkestam

      Vad tråkigt att höra. Jag känner att jag faktiskt har bättre arbetskapacitet nu, just för att jag jobbar mindre. Alltså jag har hittat en mer rimlig nivå. Men det var nog mycket pga att jag direkt efter min krasch flyttade till New York där tempot är mycket lägre än i Sverige, i alla fall i min bransch. Så jag hade massor av tid att ha tråkigt.

    • Per T

      Tjena A, själv är jag inte tillbaka helt, trots att jag nog snarare hade en nära väggen-upplevelse snarare än totalkrasch.

      Tidigare kunde jag jobba 36-timmarspass, det funkar inte alls längre. Energin tar helt enkelt slut mycket tidigare.

      Förmågan att prioritera har skadats också, jag har svårare att sortera det jag behöver göra.

      Men för mig har det också kommit en hel del positiva förändringar. Jag uppskattar livet på ett annat sätt och kan se mig själv, mitt beteende och min situation klarare. Det innebär att jag blivit bättre på att fira segrarna och aktivt bestämma mig för hur mycket jag vill jobba. Till exempel.

      Slutligen: sedan årsskiftet har jag börjat träna dagligen, typ 10-45 min på gym/bad. Det är oerhört välgörande för mig mentalt.

  • David

    Kan bara instämma i alla tack. Var borta i många år. Inser att livet för alltid kommer vara annorlunda efter min utmattningsdepression, och även jag. Mest på gott som tur är. Men det är ett ärr i kroppen som jag inte önskar någon att behöva ha.

  • M

    Modigt! Klokt och bra! Vad fick dig att bestämma dig för att skriva om det?

    • Nina Åkestam

      Inget särskilt, utom att jag tycker att det är viktigt. Har skrivit om det många gånger förut men känns som att man behöver påminna sig själv och andra med jämna mellanrum. Men tycker faktiskt inte att det är modigt. finns absolut ingenting för mig att förlora på att skriva om det här. Bara tanken på att det kan vara så är i och för sig en bra anledning att göra det…

  • Johanna

    Skönt att man verkligen inte är ensam! Orka gråta mer..

  • Inti

    Tack!

  • Åsa

    Tack Nina för att du delar med dig! Värdefulla och tankvärda ord som får oss att tänka. Bra – mycket bra.

  • Björn Rietz

    Hej Nina, tur att du stannade upp. Motvilligt och skamset måste jag erkänna att jag under min tid som kreativ ledare/byråledare hade liten förståelse för dessa saker. Men så för fem år sedan mötte jag en äldre kvinna som berättade att hon innehaft en mycket hög position, varit chef över hundratals personer, betraktad av såväl andra som sig själv som synnerligen intellektuell samt begåvad med ett språk som imponerade vida. Just hennes verbala förmåga samt skrivarbegåvning hade varit omvittnade, nästan hennes signum bland såväl vänner som kollegor och chefer. Långsamt berättade hon hur hon strax efter ett lunchmöte satt sig på sitt tjänsterum för att läsa igenom ett PM och inte förstod ett ord, inte ett “och”, inte en stavelse. Bokstäverna var plötsligt inget mer än figurer framför henne. Det tog henne fyra år att lära sig läsa och skriva igen. Utmattningssyndrom, utbrändhet…

    När jag mötte henne gick vi på samma skrivarkurs. Hon skrev med större möda än någon annan. Men hennes noveller hade ett djup som ingen av oss andra ens kom i närheten av.

  • Surtruten

    Hej!

    Bra skrivet, har själv varit på väg men kom i tid till läkare.

    Det är precis så som Nina skriver, man upplever att jobbet är toppen och livet leker. Allt är roligt och allt vill man göra.

    I mitt fall trodde jag att jag hade en infektion i kroppen som inte ville ge med sig under flera månader. Jag försökte vila, åt Echinaguard, provade olika huskurer, mm. Inget hjälpte så till slut gick jag till företagsläkaren som direkt sa att jag var på väg in i väggen.

    Jag trodde inte alls på diagnosen, men han “tvångssjukskrv” mig och meddelade arbetsgivaren att jag inte skulle komma tillbaks till jobbet på en tid. För att bevisa för mig att jag var fysiskt frisk som en nötkärna tog han massor med prover och alla var bra. Ingen förhöjd sänka, bra blodvärden, ingen borelia, mm, mm.

    Efter bara tre veckor skulle jag tillbaks till jobbet på halvtid till att börja med. Allt kändes bra ända till jag såg huset jag arbetade i. Då kom ångesten över mig. Jag kämpade mig upp på mitt rum och kom med tiden sakta tillbaks till en mer normal arbetssituation.

    Sannolikt var det min chef som var huvudorsaken till hur jag mådde. Jag jobbbade inte mycket övertid, jag trivdes med mina arbetsuppgifter och med mina arbetskamrater och hade det också bra med familj och vänner.

    Jag hade många projekt på gång och en del annat internt arbete jag ansvarade för och behövde hjälp att prioritera utifrån företagets perspektiv. Den hjälpen fick jag inte av den som borde gjort denna prioritering. ALLT ÄR LIKA VIKTIGT var det svar jag fick av min chef när jag frågade vad jag skulle göra och vad jag borde hoppa över så länge. Jag jobbade vidare med allt så gott jag kunde…

    Problemet återkommer hela tiden när man talar med sådana som är/varit utbrända. Någon annan måste se dig och bromsa dig. Du klarar inte av att bromsa dig själv.

    Surtruten

  • robbin

    Tack, enormt bra råd. Välgenomtänkt.

  • Eva

    Det är svårt, det där att se vart man är på väg. Jag fick en gång för länge sedan pris för balans i livet på en arbetsplats. Detta för att jag var effektiv “trots” att jag ofta gick tidigt för att hinna med mina fritidsintressen. Jag är ganska säker på att jag var effektiv just på grund av denna prioritering. Tyvärr bibehöll jag inte den prioriteringen och är just nu inne i mitt livs första jobbrelaterade sjukskrivning. Det känns som om jag borde vetat bättre efter mer än 20 års arbetsliv men med nytt jobb, stort projekt, trasslig organisation och tre barn hemma blev det ingen tid över för vila och det första jag prioriterade bort var min egen återhämtningstid. Jag försökte stötta andra som behövde gå hem och önskade att någon skulle se mig. Självklart gjorde ingen det, jag blev istället avfärdad med “Vi är alla trötta” när jag försökte säga hur jag mådde. Efter kraschen har jag dock fått god hjälp och hyser gott hopp om att komma tillbaka, styrkt av detta. Men det kommer att ta tid. Med barn hemma och en väldigt trött hjärna får man dock lära sig att säga nej och hårdprioritera under sjukskrivningstiden. Inte så lätt ens där, jag är ju hemma och är “ledig” enligt vissa i omgivningen.

  • balkongräcket

    Med 7 högskolekurser i rullning, familje problem och sedan försöka skapa en fungerande hemma sits med sin sambo, samtidigt som bästa vänner sviker..

    Kändes riktigt skönt att läsa ditt inlägg nu på morgonen

    TACK !

  • Elis

    Hej Nina,

    Later ju helt fantastiskt att chefen/företaget hjälpte sa.

    Otroligt viktigt att som chef se när det börjar ga at det hallet för medarbetare, och inte bara vara glad för att slithästen som vanligt levererar sa himla bra.

    Bra skrivet tycker jag, och hoppas fler kan/vagar skriva om sina upplevelser gällande detta ämne,

  • Helena

    Det var det där med att vara anställd och ha kontorstider ja… Svårare att sätta gränser när man är egen företagare och ingen annan faktiskt kan göra dina arbetsuppgifter. Och man har varit utomlands en tid och har därför inte löngre nån SGI i Sverige trots hundratusentals kronor betalat i skatt tidigare år och därför inte kan bli sjukskriven etc. Vad fan gör man då

  • Matilde

    Det här var bara fantastiskt skrivet. Själv är jag väldigt ung och mår väldigt dåligt väldigt ofta. Vill helst inte ta mediciner, men det jag däremot vill är att se en mening med livet.

  • Per

    Riktigt tankeväckande inlägg som jag direkt kan relatera till. Jag är äntligen på väg uppåt efter att ha kraschat rätt ner i botten. Ju fler som skriver om hur de kraschat, desto mer uppmärksammat blir de.

    Tyvärr borde även arbetsgivarna ta sig en funderare kring dina punkt 1-3 ovan. Åtminstone är min erfarenhet att det är något som ofta odlas i företagskulturen och som kan vara svårt att ta sig ur som anställd…

  • judy in brkln

    shit, nina! tag tid för återhämtning, och kanske du behöver se om om ditt liv/dina rutiner för att undvika nästa krash.

    själv är jag så glad att jag jobbar med barn, de lär mig att uppskatta rutiner.

    när de sover, sover jag. vi äter tillsammans. vi gör grejer tillsammans!

    kramar från ett soligt williamsburg i thanksgiving mood.

    ps jag tror att du är yogi- fortsätt så!

  • Marika King

    Ja jösses, tänk att vi bara blir fler och fler! Blev utbränd första gången 1998, jobbade som managementkonsult på McKinsey&Company. Låter iaf som om vissa företag blivit bättre på att hantera detta. Skrev en roman om mina erfarenheter som ung kvinnlig och sedermera utbränd konsult. Den heter Supernova, kanske skulle du gilla den – blev rätt omskriven när den kom ut. Styrkekramar till dig och alla er som delar med er av era erfarenheter.

  • Max

    Mycket bra skrivet.

    Bara en synpunkt. Det behöver inte vara så att man tycker jobbet är viktigast och att man prioriterar ner allt annat. Man kan krascha ändå. Jag fick tydliga utbrändhetssymptom nyligen på grund av att jag helt enkelt tagit på mig för mycket arbete och ansvar på jobbet parallellt med att mitt privatliv var rörigt. För mig var vägen ut att direkt prata med min chef (som du gjorde – väldigt viktigt att man gör detta omedelbums) samt att börja motionera ordentligt. Träning på hög puls förbränner stresshormoner och nollställer kroppen, så att man lättare återhämtar sig från allvarliga stressymptom.

    Men sedan när man börjar känna sig friskare är det ännu viktigare att man börjar arbeta med att bygga upp en sundare tillvaro. Att kunna ta på sig lagom med ansvar (säga nej oftare), att kunna gå hem klockan 17 (som du skriver), att prioritera relationer, intressen och nöjen också.

    För er som hamnar i den här fällan finns det alltså bra sätt att ta sig ur den direkt, men det är kritiskt att man tar tag i sin situation direkt och inte fortsätter köra på i 180 km/h. Då kan situationen bli betydligt värre och återhämtningen ta flera år.

    Det är inte värt det. Stressa mindre.

    Vill även slå ett varmt slag för mindfulnessträning.

  • Anne Liljeroth

    Tack för bra blogg! Läser det här med tårar i ögonen. Har varit där själv och din beskrivning är min beskrivning. http://www.anneliljeroth.com

  • Jenny

    Vad enkelt om det vore så där! Precis som du skriver i ditt nästa inlägg har fruktansvärt många med HR-ansvar i reklambranschen inte en aning om vad man pysslar med. Det finns så många som INTE får hjälp trots att de berättar hur de har det, som får 70-timmarsveckor med saker de hatar. För att personer runt omkring helt enkelt inte bryr sig om annat än sin egen vinning. Om allt bara handlade om att säga nej vore världen o branschen bra mkt enklare.

    Dock håller jag med om att det vore mycket enklare om det pratades mer om detta. O det känns som att vi är på väg ditåt?

  • Karin

    Stämmer så bra. Tyvärr vaknade jag för sent, allt ledde till skilsmässa.

    Nu nya utmaningar för att hitta vardagen med nya livssituationen.

  • Ellen

    Annars om man inte orkar med allt annat plus sin karriär så kan man göra som männen brukar göra: http://youtu.be/W9elSTNdVKM

  • Anders S

    En bra tankeställare om vart samhället är på väg. Det som våra fäder kämpat för att bygga upp under förra seklet, lediga lördagar, extra semesterveckor, arbetstrygghet, bostäder, framtidsvisioner mm Allt är ju på väg att raseras. Ungdomar som är sönderstressade redan i skolan. Arbetsgivare som förväntar sig att anställda ska hinna göra mer och mer. Och skulle de hinna så hittar de på mer arbetssysslor. Alla anställda ska veta att de är lätta att ersätta… då presterar de bättre. Alla vet dessutom att åker man ut i “det stora hålet”, som kallas arbetslöshet, så kan det innebära katastrofala följder på det personliga planet. Men det som skrämmer mig mest är att dagens ungdomar, mina barn, där inplanteras detta beteende tidigt. När man till exempel frågar om vi kan träffas nån dag och ta en fika… då åker agendan upp och de ger ett specifikt svar om dag och klockslag. :)

    PS. Har varit och touchat vid den berömda väggen för knappa tio år sen. Lärt mig att känna igen tecknen. Har även nyligen dragit på mig en stroke… så nu är jag tvungen att ta det lugnt. Och det tackar jag för. :)

  • Johan

    Been there seen it done it…

  • Christer Tornerup

    Detta berör mig så djupt av egen erfarenhet och jag tycker som Nina Åkestam att det är så viktigt att våga tala om.

    Ingen av oss är vare sig stålmän eller stålkvinnor.

    Det finns ingen krage att lyfta sig i och vi är alla beroende av hur våra medmänniskor beter sig när vi ger signaler om att vi inte mår bra.

    I mitt eget fall så skickades det runt listor på en direkt uppmaning från den internationella reklambyråns HR ansvarige.

    En lista där mina s k arbetskolleger öppet kunde redovisa för ledningen om alla de brister som de upptäckt hos mig som person och min otillräcklighet som uppstod med anledning av en djup depression p g a min bipolära manodepressiva sjukdomstillstånd.

    I efterhand när listan var sammanställd och vackert signerad så ställdes jag personligen inför det i vissa avseendet raljerande och ”vrida om kniven ett litet jack till” men också en del objektiva sanningsenliga fakta som framkom i dokumentet.

    Detta i stället för att bara fråga mig face to face om hur jag mådde och om jag orkade med mitt arbete! Om detta är något som man som HR ansvarig finner är en lämplig åtgärd gentemot någon som inte längre visar sig klara av normen för det teamwork som man har som delaktig i olika arbetsgrupper så kanske man borde se över hela utbildningen för denna befattning?

    Jag lade min dator som arbetsverktyg ifrån mig och gick därifrån redan samma eftermiddag med en bitter avsmak för hur man behandlar sina kolleger och vilken feghet som råder i ett annars så för mig alltid i mina tidigare erfarenhetsbaserade ”högt i tak” bransch.

    Så även jag stod vid flertalet tillfällen lutad och vägde balansen och tankarna mellan överkroppen och den del av mig som höll mig kvar över trappräcket till det höga trapphusets avskymda del utanför dörren till min arbetsplats våningsplan som frilansande konsult på den stora fina internationella reklambyrån på Humlegårdsgatan där man gör internationell reklam för att locka konsumenter till att få just de produkter som gör livet så ljust och så meningsfullt att leva.

    Det var då jag beslutade mig för att aldrig mera sätta min fot på en arbetsplats igen för jag insåg där och då hur livsfarligt det är!

    Min familj och en professionell psykiatrisk vårdinrättning blev min räddning då så att jag i dag har slutat upp med att vara mitt arbete och i stället är mig själv och det är den jag är i medkänsla och kärlek till såväl mig själv som ett människobarn i tiden och till mina omgivande medmänniskor.

  • Sara Å

    “Jag ska bara…” Tack för den här texten! Jag ska göra mitt bästa för att inte vara bäst utan nöja mig med “good enough”. Men det är så svåååårt!

  • Christina

    Hej och tack för att du skriver om detta ämne Nina som så många är berörda av men som jag sällan eller aldrig hör någon prata om IRL Därför undrar jag om någon kan tipsa om ett internetforum för människor som kraschat och håller på att återhämta sig (tillhör den skaran)? En grupp på Facebook kanske?

  • Marta

    Återvänder till den här texten en gång i månaden. Grips alltid av samma känsla varje gång, nämligen “det där är ju jag!”. Dags att ta nästa steg nu.

  • Pingback: Sånt jag önskar att jag fattade när jag behövde fatta det. | frokendrivkraft()

  • Elin

    “Jag kände mig fången i min egen kropp. Låg och sparkade på sängen.

    Jag ville inte dö, men jag vet att jag väldigt ofta tittade ut över balkongräcket och tänkte att jag borde hoppa. Bara för att ha någonstans att ta vägen.”

    Jag brukar tänka på de orden ibland.

    Tack.

  • aml

    Tack. Väl formulerat. Är i samma läge. Det är ju “allt det roliga”, det som gör att man viftar så mycket på svansen så att svansen sen inte kan sluta vifta. Eller som sen börjar tok-vifta på 150% bara nåt är lite halvspännande. Och DÅ är det ett riktigt dilemma, för livet är fullt av sånt som inte är oenagagerande och neutralt tråkigt…

  • ayatali
  • ayatali
  • ayatali
  • ayatali
  • ayatali
  • ayatali
  • ayatali
  • Pingback: Stress – Maktsalongen()