Välkommen till den mörka sidan del 2: Att krascha

Fyra år. Så länge kunde jag jobba innan kroppen sa stopp. Det är ganska lång tid. Det är såpass lång tid att man hinner glömma allt som var innan. Innan den där stressklumpen alltid satt i bröstet, innan man hade svårt att sova på nätterna och innan man självklart tackade ja till allt människor bad en att göra.

Jag har fortfarande inget riktigt bra ord på det som hände. Gå in i väggen säger väl ingen längre. Utmattningsdepression är den kliniska diagnosen, men det kan man ju inte heller säga. Hur mår du? Jo tack, jag är utmattningsdeprimerad. Funkar ej. Så jag brukar säga att jag kraschade, för det var precis så det kändes. Jag körde fort, jäkligt fort, och så plötsligt pang bom, utan att jag hann väja eller ens uppfatta det, fanns ett stup där och det åkte jag rakt ut för.

Rent praktiskt var det vinter 2010 och jag kunde inte sluta gråta. Allt kändes övermäktigt, från att borsta tänderna till att laga middag. Men jag kunde jobba. På jobbet mådde jag bra. Där var jag trygg. Utanför jobbet var det däremot katastrof. Jag kände mig fången i min egen kropp. Låg och sparkade på sängen. Jag ville inte dö, men jag vet att jag väldigt ofta tittade ut över balkongräcket och tänkte att jag borde hoppa. Bara för att ha någonstans att ta vägen.

Det läskiga med stress är att hjärnan slutar fungera logiskt. Alla som jobbar för mycket säger alltid att de inte jobbar för mycket. Det är inte jobbet som är problemet, det är ALLT annat. Familjen, vännerna, hemmet. Att vem som helst utanför kan se att så inte är fallet spelar ingen roll. Man kommer alltid att säga NEJ herregud, det är ingen fara. Man ser ner på folk som är stressade. Man känner sig hårdast och viktigast i världen.

Hybrisen tror jag i efterhand är den tydligaste varningsklockan. Att man börjar känna sig helt nödvändig. Man börjar tänka att man är den enda som kan fixa de här grejerna. Ingen annan är duktig nog, ingen annan har tillräcklig koll. Och man börjar tycka att det är viktigt. Inte på ett rimligt sätt, som att jobbet är viktigt för att man ska få lön och kunna sätta mat på bordet, utan man börjar tycka att det är viktigt PÅ RIKTIGT. Att det är helt rimligt att prioritera ner exempelvis relationer och hälsa för att få till den där annonsen. Inte bara rimligt, utan påbjudet. Utan att någon egentligen har bett om det har hjärnan helt själv ställt upp en helt egen värld där saker och ting funkar på sitt eget sätt.

Så. Om du på senaste tiden har känt dig så. Att världen cirkulerar kring dig. Att jobbet är det enda i ditt liv som fungerar. Att boka en tvättid är en oövervinnerlig arbetsuppgift men att du gärna tackar ja till ett frukostmöte klockan 06.00. Då har jag några tips.

1. Tro inte att någon annan vet hur mycket du jobbar. Jag trodde länge att någon annan skulle stoppa mig när det blev för mycket. Så är det inte. Alla är alldeles för upptagna med sig själva för att lägga märke till att du drar heldagar på kontoret fyra helger i rad. De förväntar sig att du ska säga ifrån om du har för mycket att göra. Tog mig fyra år att fatta det.

2. DU SLUTAR JOBBA KLOCKAN FEM. Jo, så är det. Om du har kontorstider är arbetsdagen slut då och du ska gå hem. Framför allt om du har ett kreativt yrke behöver du fylla på med andra intryck för att fortsätta vara bra. Att stanna längre än till fem, utom i undantagsfall, betyder att antingen du eller din arbetsgivare har felprioriterat. Det är inget nobelt över det, bara lite oproffsigt. Och i längden gör det dig sämre på ditt jobb att du sitter och stirrar in i en skärm varenda kväll.

3. Tro inte på vad andra säger om hur mycket de jobbar. Att skryta om hur upptagna vi är är vår tids vanligaste samtalsämne. Men precis som tonåringar skrävlar med sina hångelerfarenheter är det mesta inte sant. De flesta jobbar inte särskilt mycket och hårt och så ska det också vara. Det är superkorkat att tävla med arbetstimmar (snarare än produktion). Så oroa dig inte. Du är inte lat bara för att nån gammal bekant du springer på säger att hon jobbar 80 timmar i veckan för att det är 1) sannolikt lögn och 2) om sant, jävligt dumt.

4. Det är det roliga som är problemet. Man kraschar inte av tråkiga arbetsuppgifter. De är man bra på att ducka för och göra lite halvhjärtat. Det är när allt man erbjuds känns svinkul och jätteviktigt som man hamnar i riskzonen. Det är då det är omöjligt att säga det omtalade NEJ:et. Om du ska kunna ha ett fungerande yrkesliv måste du säga nej även till sånt som du nästan börjar gråta för att du missar. För mig hjälper det att sätta upp tydliga regler. Max en lunch i veckan. Max ett extra copyuppdrag åt gången. En kvart på att svara på bloggmail om dagen. Om något mer kommer in tänker jag inte ens tanken. Det är superjobbigt. Men nödvändigt.

5. Ta hjälp. Jag tog till slut ett sista djupt andetag och berättade för min chef hur jag mådde. Fick omedelbart hjälp från med allt från mediciner till terapi till omstrukturering av min roll. Några månader senare började livet bli normalt igen. Hade jag gjort det tidigare hade jag kanske inte missat så mycket tid som jag faktiskt gjorde.

Och framför allt: Acceptera när andra säger nej. Tjata inte. Det är inte säkert att det är dryghet som gör att de säger att de inte kan ta det där mötet, inte den här veckan, och inte någonsin. Det kan också vara så att de, hur glada de än verkar, har stått med överkroppen ganska långt lutad över balkongräcket den senaste veckan.