Vad fan är det värt egentligen?

Så förra veckan hände det till slut. Jag slog för första gången i mitt liv 9-1-1 på mobilen, med högt dunkande hjärta och skakande händer. What’s the address? frågade den till skillnad från mig kolugna kvinnan i andra änden. We’ll send a patrol right away. 

Jag och Anton satt i vårt rum på ett motell i Santa Barbara och kollade på Duck Dynasty när vi hörde ljuden. Först trodde vi att det var någon annans tv, det tror man ju alltid först, det kan inte vara på riktigt ju. Men det tog bara några sekunder att fatta ett så var det inte. Det var inte på tv det dunkade högt i väggen, flera gånger, och en kvinna skrek let me go let me go. Vi gick ut, mötte en annan hotellgäst på parkeringen som också hört. Insåg att ljuden kom från ett rum flera dörrar från vår. Höga ljud. Flera skrik. Och vi insåg att vi måste göra något, men det här är USA och här har alla skjutvapen, framför allt de våldsamma, och vi bryr oss, men inte så mycket att vi vågar knacka på. Så jag ringer polisen, och väntar. De längsta fem minuterna i mitt liv, innan ljuden upphör och hon kommer ut på parkeringen tillsammans med killen.

Hon är kanske 18. Full, storgråtande, med korta jeansshorts och linne fast det är mitt i november och en Coach-väska som hon säkert har sparat rätt länge för att kunna köpa. Killen går iväg en bit och en annan tjej dyker upp, uppenbarligen en kompis. Polisen är där innan jag hinner börja prata med dem, men de står precis utanför vårt rum så jag hör allt hon hulkar fram.  Att det bara är ett vanligt relationship drama, de ska inte ska lägga sig i. Att han inte har gjort något fel. Och sen, när polisen går några steg bort, till kompisen: att de är underage och polisen kommer att berätta för deras föräldrar. Hur pinsamt det är. Att hon måste bort, men absolut inte vill åka hem. Hon kommer att framstå som en idiot. Någon halvtimme senare är alla borta. Jag misstänker att polisen har skjutsat hem dem i alla fall. Och jag ligger vaken i timmar och känner igen mig själv och alla 18-åringar jag någonsin har känt.

Det gör mig så otroligt ont att den här tjejen, som just har varit med om det kanske läskigaste i hela sitt ganska så korta liv, inte gråter över smärtan eller rädslan. Hon gråter över skammen.

Hon har säkert stuckit iväg fast föräldrarna sagt att hon inte fick, med en kille hon inte riktigt kände. Druckit för mycket och klätt på sig för lite. Velat för mycket. Hoppats att något skulle hända. Precis som alla andra 18-åringar. Och ändå. Ändå är det viktigaste att föräldrarna inte får reda på det. Att de inte får veta att någon har gjort henne illa, för när det händer är det hon som har gjort bort sig och hon vill säkert visa att hon är vuxen och ansvarstagande. Precis som alla andra 18-åringar.

Vi som inte slår kan inte stoppa våldet. Det kan bara den som misshandlar göra. Men vi kan försöka se till att när det går illa så finns vi där. Vi kan visa att det aldrig är ens fel om någon annan slår. Vi kan fokusera på hur den som utsatts mår, mer än på vad som ledde fram till händelsen. För våld är nästan aldrig logiskt. Man kan stå stupfull och skrika förolämpningar och knuffa på folk mitt på gatan, och det enda som händer är att någon lugnar ner en och skickar hem en i en taxi. Man kan vara spiknykter och hamna i en diskussion om vilken restaurang man ska gå till samma kväll, och 30 sekunder senare se honom sparka in vindrutan på en bil.

Genom offren kan vi inte stoppa något. Bara hjälpa till att läka såren som uppstår. Och en viktig början är att se till att våra tonåringar inte skäms när de blir illa behandlade. För om man inte ens kan åka hem när något hemskt har hänt, vad fan är då hemmet värt egentligen?

  • elise

    sjukt viktigt inlägg, är så glad att du tog upp även detta ämne. jäkla bra är vad du är!

  • Jessica

    fan va hemskt, jättebra text

  • Jennie

    väl skrivet!

  • Elena

    Oj, oj, oj, vad jag känner det igen. Och det stämmer, visst.

  • Johanna

    Hej Nina

    Du som skriver vettiga grejer om feminism och jämställdhet, har du sett dagens ledare i Sydsvenskan? Isf, undrar jag vad du tycker om artikeln. http://www.sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/bli-fattigpensionar-pa-47-minuter/#disqus_thread

    • Nina Åkestam

      Jag läste den igår och tyckte att den kändes ganska så himla oinsatt. Men får också känslan av att de skriver så med flit för att alla “rabiata feminister” ska gå i taket. Så jag vill inte ge dem det, känner jag.

  • elsa

    Detta är så himla viktigt. Påminner mig om när jag var 16-17 år och ihop med världens idiot. En kväll hade vi världens bråk, vilket resulterade i att han tog ett strypgrepp på mig och knuffade ner mig på sängen så jag slog i väggen bakom. Sen sprang han ut ur mitt hus, ut på gatan, och jag följde efter och grät och skrek och han knuffade mig igen, ner i snön. Det sistnämnda såg både min mamma (från fönstret) och min granne (som var ute med hunden). Och den starkaste känslan jag minns – näst efter den förblindande rädslan över att nu skulle han nog göra slut – var att jag skämdes över att de hade sett att han knuffade mig. För det var ju bara “ett dumt bråk”, han hade ju “inte gjort något fel egentligen, jag lovar, det var jag som provocerade honom”. Och jag berättade aldrig vad som hände på rummet. Jag blir så ledsen över att mitt sextonåriga jag inte trodde jag var värd bättre behandling än så. Att det var mitt fel.

  • Emma

    Väldigt bra skrivet!

  • Erika

    Det viktigaste tror jag, som tidigare utsatt, är att förändra bilden av vilka människor det är som utsätter andra för våld i nära relationer. Mitt ex var enligt alla runtomkring oss inte en sån som slår sin flickvän. Han hamnade bara i slagsmål med killar som inte visade honom respekt hette det. Ingen såg, våra gemensamma vänner förnekade trots att de såg delar av hans utbrott och mina blåmärken. När jag hade gjort slut bröt jag kontakten med alla gemensamma vänner, dels för att de fortsatte försvara honom och dels för att jag visste att han skulle försöka kontakta mig genom dem. Det tog två år innan han slutade höra av sig trots det. Hans svartsjuka och ilska samt alla bråk förklarades alltid med att han älskade mig så mycket och var livrädd för att förlora mig. Folk beundrade “passionen” i vårt förhållande. Jag var 16 när jag träffade honom och aldrig anade jag att han skulle förstöra mitt liv så. Tack för att du tar upp det här, det behöver synliggöras. Det behövs bättre insatser och mer hjälp, både till de som blir utsatta och till de som slår!

  • Petra

    Mycket bra inlägg, som så ofta.

    Men jag tänker också att ett inlägg för att lyfta upp Internationella Mans-dagen hade varit på sin plats denna dag. Du har förstås haft mycket i och med hemresa och så, men ändå. Nästa år kanske? Tror det är viktigt att vi som feminister också visar att vi tar mäns utsatthet på allvar.