Vad fan är det värt egentligen?

Så förra veckan hände det till slut. Jag slog för första gången i mitt liv 9-1-1 på mobilen, med högt dunkande hjärta och skakande händer. What’s the address? frågade den till skillnad från mig kolugna kvinnan i andra änden. We’ll send a patrol right away. 

Jag och Anton satt i vårt rum på ett motell i Santa Barbara och kollade på Duck Dynasty när vi hörde ljuden. Först trodde vi att det var någon annans tv, det tror man ju alltid först, det kan inte vara på riktigt ju. Men det tog bara några sekunder att fatta ett så var det inte. Det var inte på tv det dunkade högt i väggen, flera gånger, och en kvinna skrek let me go let me go. Vi gick ut, mötte en annan hotellgäst på parkeringen som också hört. Insåg att ljuden kom från ett rum flera dörrar från vår. Höga ljud. Flera skrik. Och vi insåg att vi måste göra något, men det här är USA och här har alla skjutvapen, framför allt de våldsamma, och vi bryr oss, men inte så mycket att vi vågar knacka på. Så jag ringer polisen, och väntar. De längsta fem minuterna i mitt liv, innan ljuden upphör och hon kommer ut på parkeringen tillsammans med killen.

Hon är kanske 18. Full, storgråtande, med korta jeansshorts och linne fast det är mitt i november och en Coach-väska som hon säkert har sparat rätt länge för att kunna köpa. Killen går iväg en bit och en annan tjej dyker upp, uppenbarligen en kompis. Polisen är där innan jag hinner börja prata med dem, men de står precis utanför vårt rum så jag hör allt hon hulkar fram.  Att det bara är ett vanligt relationship drama, de ska inte ska lägga sig i. Att han inte har gjort något fel. Och sen, när polisen går några steg bort, till kompisen: att de är underage och polisen kommer att berätta för deras föräldrar. Hur pinsamt det är. Att hon måste bort, men absolut inte vill åka hem. Hon kommer att framstå som en idiot. Någon halvtimme senare är alla borta. Jag misstänker att polisen har skjutsat hem dem i alla fall. Och jag ligger vaken i timmar och känner igen mig själv och alla 18-åringar jag någonsin har känt.

Det gör mig så otroligt ont att den här tjejen, som just har varit med om det kanske läskigaste i hela sitt ganska så korta liv, inte gråter över smärtan eller rädslan. Hon gråter över skammen.

Hon har säkert stuckit iväg fast föräldrarna sagt att hon inte fick, med en kille hon inte riktigt kände. Druckit för mycket och klätt på sig för lite. Velat för mycket. Hoppats att något skulle hända. Precis som alla andra 18-åringar. Och ändå. Ändå är det viktigaste att föräldrarna inte får reda på det. Att de inte får veta att någon har gjort henne illa, för när det händer är det hon som har gjort bort sig och hon vill säkert visa att hon är vuxen och ansvarstagande. Precis som alla andra 18-åringar.

Vi som inte slår kan inte stoppa våldet. Det kan bara den som misshandlar göra. Men vi kan försöka se till att när det går illa så finns vi där. Vi kan visa att det aldrig är ens fel om någon annan slår. Vi kan fokusera på hur den som utsatts mår, mer än på vad som ledde fram till händelsen. För våld är nästan aldrig logiskt. Man kan stå stupfull och skrika förolämpningar och knuffa på folk mitt på gatan, och det enda som händer är att någon lugnar ner en och skickar hem en i en taxi. Man kan vara spiknykter och hamna i en diskussion om vilken restaurang man ska gå till samma kväll, och 30 sekunder senare se honom sparka in vindrutan på en bil.

Genom offren kan vi inte stoppa något. Bara hjälpa till att läka såren som uppstår. Och en viktig början är att se till att våra tonåringar inte skäms när de blir illa behandlade. För om man inte ens kan åka hem när något hemskt har hänt, vad fan är då hemmet värt egentligen?