Urspråk, Babels torn och utomjordingar

  • 5 min

Tanken på ett urspråk är fantasieggande. Tänk om det i människans barndom bara fanns ett språk? Om människan uppstod på ett enda ställe och spred sig därifrån utöver världen skulle det kanske inte vara helt omöjligt. Uppenbarligen har människor i alla tider funderat över att man talar olika språk, språks likheter och skillnader och varför man inte talar samma språk. En en ”lösning” på problemet blev den bibliska myten om Babels torn som orsak till språkförbistringen.

Ett intressant konstgjort språk är protoindoeuropeiskan som i någon form förmodligen talades på de pontisk-kaspiska stäpperna för sisådär 5 000-6 000 år sedan. Det har man inom den jämförande språkvetenskapen hävdat länge, men nu verkar det har bekräftats också i genetiska studier som nyligen publicerats. Hur pass säkert genetiska studier nu kan säga något om vilket språk gamla kvarlevor pratat när de levde.

De indoeuropeiska språken har ju än så länge haft en fantastisk framgång och verkligen erövrat världen. Man räknar med att det talas över 400 indoeuropeiska språk.

Den stora språkfamiljen ”upptäcktes” när man såg likheter mellan sanskrit och latin och grekiska i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet när man upptäckte påfallande likheter mellan många vitt skilda språk.

Svenska – Tyska – Engelska – Iriska – Latin – Grekiska – Sanskrit – Persiska

Broder – Bruder – Brother – Bráthair – Frater – Phrater – Bhratar – Beradar

Namn – Name – Name – Ainm – Nomen – Ónoma – Naman – Nam

Genom att jämföra hur de fonetiska förändringar bland de indoeuropeiska språken förhöll sig till varandra kunde man slå fast lagar om hur dessa förändringar gick till och så att säga utveckla språken bakåt – till protoindoeuropeiskan. Ett slags konstgjort urspråk. Alla indoeuropeiska språks moder. Det måste ju vara språket innan Babels torn? Åtminstone före byggande av lokalt indoeuropeiskt Babels torn. Tanken svindlar och sätter fantasin i rörelse!

Även om tanken triggar fantasin är inte nu inte protoindoeuropeiskan, eller PIE som de förkortas, direkt ett språk som man lajvar på i skogen om helgerna. Nej, det pratas väl inte alls på PIE, och det är väl knappt någon som skriver prosa på detta språk (?) PIE är mest en torr vetenskaplig hypotes.

Den mest kända texten på PIE är, också den första texten på språket, från 1868 och kallas Schleichers fabel. August Scheichers text ”Fåret och hästarna” — Avis akvāsas ka – är bara några meningar lång och har i sin ursprungliga version stora likheter med sanskrit, men under 150 år har fabel kommit i nya versioner efterhand som forskning kring PIE har gjort nya rön.

I Ridley Scotts film Prometheus (2012), en slags prequel to Alien, kan man höra androiden David läsa Schleichers fabel när han lär sig PIE som en förberedels för att om möjligt kommunicera med varelser som verkar ha besökt jorden för tusentals år sedan. Senare i filmen får han användning av sina kunskaper när han talar ett slags PIE med en urgammal rymdvarelse. Tydligen fanns det mer av detta talade språk utvecklat av den engelske lingvisten Anil Biltoo, men det klipptes bort. PIE får i filmen symbolisera ett språk som har kommit till människan från utomjordiska varelser som besökt jorden i förhistorisk tid.

I en annan klassisk film, Luc Bessons Det femte elementet (1997) leker man med ett liknande tema. Det femte elementet, med smeknamnet Leeloo, talar det gudomliga språket som ”talades över hela universum före tiden var tiden.” Alltså ett slags urspråk för universum. På jorden är det få som talar detta interplanetariska lingua franca, men en order av ”väktare” har lärt sig språket i generationer för att vara beredda på att tala med rymdvarelser om de skulle landa någon gång i framtiden. Luc Besson utgår förstås inte från PIE, utan språket verkar ha utvecklats av honom och skådespelerskan Milla Jovovich.

I Disneyfilmen Atlantis (2001) finns det en hel del talad och skriven atlantiska, ett språk som skapats av Marc Okrand. Beställningen från Disney var att det skulle vara ”alla språks moder.” Så Okrand konstruerade atlantiskan med protoindoeuropeiskan som bas för inspirationen, men använde även till exempel protosinotibetanska, hebreiska, arabiska och indianspråk för att plocka rotord för att simulera ett verkligt urspråk för hela världen. Marc Okrand är ju lingvist, och mannen bakom klingonska, så språket är välgjort och det finns en tanke bakom. Jag har funderat på hur atlantiskan skulle tolkas och uppfattas om man lät en intet ont anande språkhistoriker studera det. Skulle vederbörande tro att man verkligen hittat ett urspråk eller skulle atlantiskan genomskådas? Man kanske skulle testa att gräva ner en lertavla med atlantiska någonstans vid de pontisk-kaspiska stäpperna?

I Tolkiens språkvärld finns också idén om urspråket tydligt. Det finns dels det upphöjda språk som de gudomliga valar talar, och dels det ursprungliga alvspråket, quendian, som är grunden för de många alviska språken. Tolkien, som ju var språkprofessor, hade sannolikt PIE i bakhuvudet när han slog fast regler för hur olika alvspråk utvecklats ljudmässig över tiden. Alviska lingvister kan i dag använda det för att rekonstruera hur ett ord som saknas i quenya borde ha sett ut om det finns i till exempel sindarin.

Fortsätter de indoeuropeiska språken sin framgångsrika spridning några århundraden till kanske vi är tillbaka i en situation som liknar den som rådde före Babel torn. Då kanske vi alla återigen pratar ett och samma språk igen. Sannolikt är det då indoeuropeiskt.

*

Foto “IE countries”. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons