Tungt lass och lång väg

Den senaste tiden har det dykt upp många frågor och kommentarer här på bloggen i stil med “Glöm inte att det här gäller män också”. Det kan handla om våldtäkter, ätstörningar, eller, vilket aktualiserades i och med den här helt fruktansvärt usla artikeln i DN, våld i nära relationer. Kommentatorn vill påminna mig om att de brott och problem jag ofta beskriver som typiskt att kvinnor drabbas av, faktiskt också drabbar män.

I sak är det naturligtvis rätt. Den händer att män utsätts för sexuellt våld, drabbas av ätstörningar, eller misshandlas av sin kvinnliga partner. När det sker är det naturligtvis en lika stor individuell, mänsklig tragedi som det är för en kvinna i samma situation. Dessutom kan våra föreställningar om vem som är ett typiskt offer göra det jättesvårt att få hjälp, vilket flera föräldrar vars tonårspojkar har drabbats av ätstörningar har vittnat om i mail till mig de senaste veckorna.

Att jag ofta skriver om kvinnor i de här sammanhangen betyder absolut inte att jag inte bryr mig om manliga utsatta. Det beror på att det ofta handlar om olika problem, och att man genom att dra dem över en kam riskerar att inte lösa varken det ena eller det andra.

Vi kan ta DN-artikeln som exempel. Där står det alltså i ingressen att män utsätts lika ofta för våld i relationer som kvinnor. Den som inte orkar ta sig igenom hela artikeln kan alltså lämnas med uppfattningen att det nu finns forskning som visar att våld i nära relationer inte har något med kön att göra. Det är ett individuellt problem.

Om man läser hela artikeln framträder dock en helt annan bild. Det visar sig nämligen att de män som blir utsatta för fysiskt våld är de som själva slår. Kvinnorna i studien anger att de har slagit i självförsvar, medan merparten av männen har gjort det för att de är sårade eller kränkta. Plötsligt framträder en väldigt tydlig bild: Ett par bråkar. Mannen slår. Kvinnan slår tillbaka för att försvara sig. Ganska självklart, egentligen.

Jag är ju själv akademiker med en fäbless för statistik. Jag älskar att räkna på saker. Men i det ingår också att man förhåller sig väldigt kritisk till siffror, och framför allt: först använder man siffror för att förstå VAD som händer. Men det är inte forskning i sig. Först när vi tar reda på VARFÖR det händer blir det intressant.

Och det är just här mitt eviga tjatande om kön kommer in. Jag tror nämligen att våra könsroller ofta ger helt olika svar på frågan VARFÖR ett visst problem uppstår. Varför män och kvinnor slår. Varför män och kvinnor våldtas. Varför män och kvinnor svälter sig själva. Och det är först när vi börjar förstå varför något händer, som vi kan börja lösa problemen.

Jämställdhet, kön och genus är inte på något sätt en kvinnofråga. Det är en mänsklig fråga som rör alla precis lika mycket. Jag skriver mycket från ett kvinnoperspektiv för att jag själv är kvinna och det ligger mig närmast till hands. Det finns andra skribenter, främst män, som skriver om de problem som patriarkatet skapar för män. Vi vill precis samma sak. Vi hjälps bara åt att dra, för det är ett tungt lass och en lång väg.

 

  • mel

    Jag blir så himla glad av att läsa din blogg! Så glad över att en så vettig person får och tar plats såhär på internet, i akademin och kan vara levnadsglad och bry sig om miljön och framtiden utan att behöva vara och bete sig helt uppoffrande. Att du delar med dig av tankar men inte sprider dåligt samvete. Tack för att du är så klok!