Tribal Workers

I lördags hade jag några av mina finaste vänner på middag. Kristoffer har jag inte träffat på drygt två år. Han bor i Barcelona och tiden för tio år sedan när vi drack kaffe och gjorde matteläxor tillsammans många timmar varje dag känns väldigt avlägsen.

Hur som helst, trots att vi har helt olika jobb i helt olika länder och rätt olika typer av vänner kom vi ganska snabbt fram till att alla vi känner ställer sig precis samma fråga:

Med det jag kan, borde jag verkligen jobba med det jag gör?

En artikel i Financial Times är inne lite på samma grej. De kallar fenomenet Tribal Workers (dessa amerikanska begrepp. Vet inte om jag ska älska dem eller bli irriterad): människor i 30-årsåldern som är högutbildade, välavlönade och egentligen inte beroende av något alls. De flyttar runt och hör hemma lite överallt och har ofta familj i ett land, jobb i ett annat och sin partner i ett tredje. De har alla möjligheter och blir därför blir det härdsmälta. När man kan göra vad man vill blir nämligen frågan om vilja helt övermäktig.

Det intressanta som FT-artikeln missar tycker jag dock är att när man pratar med människor som lever det här livet, är det inte en kris som handlar om dem själva i första hand. Det handlar mycket oftare om ett moraliskt dilemma: om jag har så här mycket kapacitet och så här mycket tid och så här mycket pengar, borde jag inte göra något för alla dem som har det sämre? Är det okej att jag jobbar en massa timmar med ett jobb som visserligen är utmanande och intressant för mig, men som kanske inte egentligen gör livet bättre för någon annan?

Och svaret på frågan är ganska ofta NEJ, det är inte okej. Hur kul man än har blir man väldigt snabbt rastlös när man inte hittar den större meningen med det man lägger ner större delen av sin vakna tid på. Den där meningen tror jag kan vara helt olika för olika människor, men den är nästan aldrig att tjäna pengar.

Intressant att tänka på.