Till förhandlingsbordet

Det har hänt igen! På mitt inlägg om fulfeminism lämnades en kommentar som förtjänar ett jättelångt svar. Så här skrev signaturen Stefanie:

Jag har följt din blogg ett bra tag nu och håller med dig om det mesta. Men ibland kan jag bli rejält trött på det här genustjatet. Att tjäna mindre än dina manliga kollegor har inte med ditt kön utan med din förhandlingsförmåga att göra. Jag är kvinna, jag är copywriter, jag har varit med om samma saker som du, fast har varit 10 år längre i spelet. Under alla år i branschen har jag alltid tjänat mer än mina manliga kollegor. Med 28 år blev jag CD och ledde en grupp på 15 personer, de flesta män och äldre än mig. Och det var inte i jämställdhetens Mecka Sverige utan i feminismens U-land Tyskland. Varför skriver du på ett kontrakt med för låg lön? Vem stod och höll pistolen mot ditt huvudet? Du har tydligen vunnit en del awards, du är bra på det du gör – gå och jobba på en byrå som betalar dig därefter. Svårare än så är det inte.

Det här är en väldigt vanlig invändning mot genusteorier överlag, framför allt från människor som har en liberal politisk syn. Att det går dåligt för mig är mitt eget fel. Individen får det hen förtjänar, och får man mindre än någon annan beror det på att man inte har ansträngt sig tillräckligt.

Jag förstår resonemanget på micronivå. Jag är övertygad om att Stefanie är en bättre förhandlare än jag. Eftersom vi har bestämt att löner ska förhandlas individuellt i vår bransch, ska bra förhandlingsteknik belönas och det är helt korrekt att hon ska tjäna mer än jag, även om jag (teoretiskt) skulle vara bättre på själva jobbet.

Problemet är att när man lyfter upp resonemanget på en större nivå och börjar titta på mönster i samhället blir det ologiskt. Om ingenting handlar om vem man är, utan bara på hur bra man är i förhandlingar, och man antar att förhandlingskunskap är något man som individ kan påverka, borde inte män som grupp tjäna mer än kvinnor som grupp. Då borde det vara slumpmässigt vilket kön de skickligaste förhandlarna har. Det i sin tur skulle leda till att det fanns lika många Stefanie som Stefan ovanför mig i löneligan, och lika många Erik som Erika under mig. Så är det nu inte. Inte i reklambranschen, och inte någon annanstans heller.

En alternativ förklaring skulle vara att män som grupp helt enkelt är bättre förhandlare. Men då måste man ju börja fundera på om förhandling, på det sättet det sker nu, faktiskt är det rättvisaste sättet att sätta löner. Om det systematiskt överordnar en grupp och ger den de enorma fördelar det innebär att få mer betalt för samma jobb, är det då ett rimligt system? För jobbet i det här fallet är inte löneförhandling, det är att vara reklamkreatör. Det är sin kompetens på det området man främst borde belönas för.

Sen tror (hoppas?) jag att Stefanie inte på riktigt tror att vi i Sverige sätter löner medelst arkebusering. I mitt fall har min relativt lägre lön handlat om att jag helt enkelt inte visste vad mina kollegor tjänade förrän senare. Vi har en tradition av att man ska hålla käften om sin lön, vilket ger arbetsgivaren ett enormt informationsövertag i lönesamtalen. Det är bedrövligt, men så är det. Sen är ju löneprocessen komplex. Man kan trivas så bra på sin arbetsplats att man vill stanna ändå, fast man skulle kunna få mer betalt någon annanstans. Man kan få ett take-it-or-leave-it-erbjudande från arbetsgivaren som har ens visum i sin kontroll. Man kan gå på myten om sig själv som ”ung tjej” som borde vara glad att man över huvud taget har ett jobb.

Det finns inga enkla förklaringar till varför jag tjänade mindre än David, Sebbe, Fabian och Daniel. Men jag vill drista mig till att påstå att det inte var så enkelt som att de förhandlade bättre med snoppen.