The Busy Trap

I NYT för nån vecka sedan skrevs ÄNTLIGEN en artikel om det jag stör mig kanske allra mest på med USA. Den hette The Busy Trap, och klädde elegant av det största självbedrägeriet i vår tid: att vi har så oerhört mycket att göra.

Jag minns det som att det fanns samma tendenser i Sverige, men här i New York är det extremt: fråga hur någon mår, och de kommer garanterat att svara I’m sooo busy. Allt annat vore konstigt.

Det artikelförfattaren så bra beskriver är ju dock att det inte är ensamstående föräldrar som busspendlar mellan två minimilön-jobb som beklagar sig över hur upptagna de är. Det är ett typiskt självpåtaget problem för medelklassen i storstan. På fullt allvar: är man 30 år, singel och jobbar på reklambyrå/i modebranschen, har man inte så himla mycket att göra. I alla fall inte så himla mycket som man MÅSTE göra.

Det ar det som är det största problemet med folk som klagar på att de är så himla upptagna: de söker sympati för en situation som de helt och hållet har valt. Och sympatisökandet handlar minst lika mycket om kokettera med sin viktighet. Det ar inte bara ett mycket tråkigt samtalsämne, det är taskigt mot alla de människor som faktiskt inte kan välja. Som inte kan dra på en långlunch när det passar, eller sitta och beklaga sig över en middag med sina vänner. Inte för att det inte är okej att gnälla ibland. Klart att alla måste få ha sina dåliga dagar. Det dumma blir när människor som har det bra inte förstår det själva.

Grejen är att jag tror att det här hänger ihop. Man gör sig upptagen för att slippa tänka. För i samma sekund man inser att man tillhör en grupp som ar priviligerad i både tid och pengar, måste man börja ta ansvar. Då måste man reflektera över varför man tillbringar kvällarna på jobbet istället för med något som är intressant/viktigt/hjälper någon annan.

Jag är själv väldigt oupptagen, och har gjort det till en princip (tillsamman med Sandra) att dels behålla det så, dels vara noga med att uppskatta det. Jag jobbar till klockan sex, fem dagar i veckan. Jag ägnar 5-10 timmar i veckan åt bloggen, och kanske 5 till åt Miljöpartiet. Det innebär att jag har 113 timmars fritid, varje vecka. Räkna in en god natts sömn varje dag sa ar det 60 timmar kvar.

Det är verkligen inte särskilt mycket nu.

  • felicia

    sjukt bra skrivet! räknar på mina timmar och visst fan har jag ju tid att träna och laga mat. ska sluta klaga. det svåra är väl att jag blir trött och less av mitt jobb (och att jobba överhuvudtaget), men det är ju en annan femma. tack för att du finns nina, jag tycker du är så himla smart och bra!

  • Linnea

    Tack, tack & tack för att detta skrivs.

  • Åsa

    bra skrivet! påminner mig om ett blogginlägg jag läste för ett par år sen http://trueslant.com/matttaibbi/2010/04/10/brooks-let-them-eat-work/

    utöver det här med att upptangenhet ses som ett bevis på hur viktig man är, kopplar jag det lite till idén om att man förtjänar sitt välstånd. jag jobbar ju så mycket hårdare än alla andra, ergo förtjänar jag att vara rik.

  • Krypet Edwall

    Word. Jag brukar kontra med: Du har ett val? För det är sällan de som verkligen har att måste-göra för att få ihop det etc som är “busy” eller huvva, pratar om “livspussel”. Sen är det ju iofs intressant att se på det sistnämnda utifrån ett klass å könsperspektiv.

  • Jana

    Ett stort leende på det! Fantastiskt härligt att kunna planera in aktiv ledighet.

  • Jennie

    Bra!

  • Therese

    Bra skrivit! Blev inspirerad och räknade hur många timmar fritid jag har/vecka och jag har ca 55 timmars fritid i veckan (där ett av de jobben jag lägger 5 timmar i veckan på fyller på min energi). Härligt att ha så mycket tid till att umgås med marsvinen, träna, laga mat, träffa vänner, handla, städa, tvätta och framförallt – vara spontan.