Terapi för nybörjare

Elin kommenterade häromdagen och frågade om jag inte kunde ge lite tips om terapi, hur man hittar rätt och så. Tänkte att det kanske är fler som är intresserade av det? Alla fall:

Jag har gått i terapi från och till sedan jag var 16. I början handlade det mest om stress och ätstörningar, och jag gick i vanlig psykodynamisk terapi (det som brukar kallas samtalsterapi). Jag har för mig att mina föräldrar hittade terapeuten genom att fråga runt bland vänner. Det hjälpte ofta för stunden, men ett par år senare var jag tillbaka. Slutade typ med att jag började tro att mitt liv var tvunget att vara så; vartannat år bra, vartannat dåligt.

När jag blev utbränd 2010 fick jag träffa en psykolog genom min byrås företagshälsovård som skickade mig vidare till en KBT-terapeut hon kände. Vi det laget var jag så trasig att jag inte brydde mig ett skvatt om var jag hamnade, så jag funderade inte så mycket på vad KBT var eller varför jag skulle testa det. Hur som helst: det var så jag träffade Charlotte, och sen dess har jag faktiskt liksom blivit bra. Steg för steg, år för år. Det känns helt sjukt men jag mår inte dåligt längre. När grejer bli jobbiga har jag lärt mig att hantera dem.

Det finns alltså många sorters terapeuter och psykologer och jag tror att vilken man behöver beror på vem man är och vad man behöver hjälp med. Och enda sättet man kan ta reda på det är nog att testa. Om man hittar rätt person ska man 1) se fram emot att träffa hen och 2) känna att man blir bättre rätt fort.

Så var det inte under mina första terapisvängar, och hade jag vetat att det var fel hade jag nog blivit bra mycket snabbare. Så precis som i vanliga vården: om det inte hjälper, gå vidare. Man har inte tid/råd att pausa livet så. Sen tar det så klart själva terapin tid, men man ska i alla fall känna skillnad, att grejer är på väg åt rätt håll, mer eller mindre på direkten.

Hur hittar man terapeuten då? De flesta jag känner har hittat sina via kompisar. Alltså, man frågar runt. Sen ringer man upp eller mailar och säger hej jag vill komma. Man kan också få kontakt via primärvården (alltså husläkaren) eller sin företagshälsovård. Men generellt tror jag man har störst chans att hitta rätt via sina kompisar, man är ju antagligen ganska lik dem och borde gilla den de gillar.

Att våga gå dit. Ja. Problemet är ju, som Lina Thomsgård brukar säga när hon talar för Rättis: om man påtalar problemet blir man ofta problemet. Så är det med terapi också: man känner sig aldrig så koko som när man är på väg till terapeuten. Men det är bara att bita ihop, veta att alla känner sig så, och att det kommer att bli lättare med tiden.

Det här med pengar. Det är skitdyrt att gå i terapi om man gör det privat. Tusen kronor per gång ungefär får man hosta upp. En gång i veckan. Så egentligen borde jag rätta svaret jag gav häromdagen på vad jag lägger mest pengar på förutom hyra. Det är inte resor eller mat, det är terapi. Och ja, jag fattar att alla inte har de pengarna, men många fler än vad de själva tror har de pengarna. Man får göra matlådor, låta bli att shoppa, låta bli att åka på semester. Det är värt varenda spänn, för det är verkligen skit samma hur många Thailandsresor man gör om man är miserabel så fort man kommer hem igen. När terapi funkar är det helt magiskt. Det känns som att man kommer ut ur en fängelsehåla och kan andas igen. Det är friheten man betalar för.

Så, det var mina tankar. Vet att det är många psykologer och folk som har egen terapierfarenhet som läser det här, ni får gärna kommentera och rätta/lägga till om ni tycker annorlunda. Och tipsa om namn, både er själva och folk ni känner!

 

  • Erika

    Hej!

    Bra att du tar upp detta. Jag är själv sjukskriven för utmattning och har genom vårdcentralen gått till en terapeut som jag kände efter första träffen passade mig bra. Hon satte fingret direkt på områden vi behöver jobba med och använder sig av KBT. Det dåliga är att vi bara har fem samtal och jag vet inte hur det kommer bli efter de är slut.

    Tidigare har jag gått till tre olika psykologer eller samtalsterapeuter ingen av dem har jag varit riktigt nöjd med. Visst har jag fått prata om mina “problem” men inte så mycket om hur jag ska kunna hantera dem. Men jag tycker ändå det har varit värt vartenda öre för jag har fått många insikter och börjat bearbeta gammalt groll från förr.

    Nu ska jag fokusera på att bli bra igen och förhoppningsvis kunna gå tillbaka till jobbet. Sen är jag rätt säker på att jag kommer gå hos en terapeut i olika perioder i livet. För det är det värt.

  • Josefin

    Hej!

    Tack för att du tar upp detta ämne – så viktigt.

    Jag har blivit läkt och bättre genom terapi och har precis som du beskriver dragit ner på semesterresor och shopping. Allt värt vart enda öre.

    Även jag och min man går i parterapi det är fantastiskt, och gör hela skillnaden. Har utvecklat vår snart trettonåriga relation och gett den hopp när vi var som längst ifrån varandra.

    Jag kan med värme rekommendera Psykologhuset i Malmö

    /Josefin

  • A

    Hej Nina! Jag har läst din blogg i snart ett år och tycker du verkar som en sån himla klok och bra person.

    Jag är 18 år och tog studenten för en månad sen, från en samhäll/media-profil (jag har haft så så kul under mina år). När mina andra vänner är fyllda av studentoptimism och njuter av sommaren i samband med att de jobbar blev jag tvungen att säga upp mig från mitt sommarvikariat på ett äldreboende. Jag kan egentligen inte förklara varför, men under våren har jag varit under enorm stress. Likaså mina tjejkompisar när vi i februari fick deala med att en tjej i vårt tjejgäng gick bort av plötslig sjukdom. Hon gick i vår klass och det tog givetvis hårt på oss alla.

    I samma veva blev jag tillsammans med killen jag varit kär i under hela gymnaasiet, det va som att jag äntligen vågade släppa in honom. Vi är ännu tillsammans och jag tänker ju att det borde vara fantastiskt och vara mig på något sätt. Men bara någon dag efter studenten var det som jag föll/kraschade – lord knows att något var det. Jag kunde inte sluta gråta och mina första jobbdagar kändes övermäktiga. Jag grät när jag skulle dit, jag grät när jag var ledig och jag grät när jag kom hem.

    Det hela ledde till beslutet att jag sa upp mig. Jag kunde inte kändes det som. Men samtidigt känns det som om jag förstört hela min framtid pga detta lilla snedsteg. Jag har alltid haft skyhöga krav på mig själv och gick ut med högsta betyg och stipendie och lovord om hur mycket jag har framför mig. Men det är som att jag aldrig kan ta till mig det där och klappa mig själv på axeln? Istället ser jag bara det jag inte åstadkommit; inte har jag körkort, inte orkar jag jobba när alla andra gör det, inte har jag några konkreta drömmar och visioner. Jag ser hur andra tjänar pengar medan jag i stort sätt lever på mitt sista studiebidrag och utan andra pengar påväg in.

    Allt det här leder till enorma ångestkänslor och situationen känns ohanterlig. Jag klarar knappt av att finnas till och har mörka tankar som äter upp mig. Jag har sökt kontakt med vårdcentralen och ska om någon vecka söka hjälp för att få en samtalskontakt eller så. Få ventilera med någon men är samtidigt rädd att jag inte ska bli tagen på allvar..

    Jag vet ju att det inte ska vara så jävla jävla svårt och vara 18 år gammal. Jag önskar liksom att jag inte la sånt jävla krokben på mig själv hela tiden. Men stressen och ångesten står mig upp i halsen och jag känner hur det liksom påverkar alla mina relationer, med familj, vänner och pojkvän.

    Hur vet jag att det löser sig för mig, hur vet jag att jag får jobb i höst, hur vet jag om jag kommer hantera att mina vänner åker till Asien men att jag inte kan följa med? Hur vet jag att saker blir bättre? För just nu känns det verkligen verkligen inte så.

    Tack (och förlåt!). <3

    • Ingrid

      Jag känner igen mig oerhört i din historia Lise. Jag har gått igenom en liknande situation som du går igenom nu. Det kommer gå över och det är jättebra att du söker hjälp. Självklart kommer du kunna få jobb senare. Det är viktigt att du står på dig och berättar hur pass dåligt du mår och att det är på allvar så att även vården tar dig på allvar.

      Det blir bättre! Jag har nu drömmar om framtiden, har också kunnat resa och fått jobb senare trots att jag sa upp mig sommaren efter studenten. Du får gärna skriva till mig på Ingrid punkt ardelius at gmail punkt com Jag vill gärna stödja dig, lyssna på hur du mår och berätta om hur jag hade det efter studenten och hur jag tog mig upp igen.

      <3 från en 21-åring

    • Ingrid

      Fick för mig att du hette Lise menar A så klart! Stor kram

    • Sarah

      Jag känner också igen mig i din historia. Jag tog studenten förra året och kände så enormt stor press hela tiden. Nu är det lite bättre men jag är fortfarande stressad över hur allting ska bli och om jag gör rätt val. Det är himla svårt att vara ung och det måste man komma ihåg! Det är nog jättebra att du får gå och prata med någon, tror de flesta hade behövt det :) allting kommer ordna sig ska du se!

  • Lise

    Hej! Det tog ungefär 8-9 år innan jag hittade rätt, men nu går jag i DBT och det funkar skitbra! Precis som du säger så märker en att det blir bättre, och en vill gå dit. (Inte alltid, men för det mesta i alla fall.) Jag går inte privat, och de där pengarna skulle nog skapa stor ångest hos mig. Men vad som än funkar är ju grejen, för att må psykiskt dåligt är fan det värsta som finns.

  • Emma

    Ett tips om man ändå inte har råd att gå i terapi privat är att söka terapi via universitetets mottagning. Det finns i Stockholm och i andra städer som har psykologutbildning tror jag.

    Man får då gå hos en student som inte är helt färdig med sin utbildning, men till ett ganska lågt pris. Den man går hos har en handledare och det är väldigt seriöst från början till slut, så jag tycker inte man behöver oroa sig för att det inte ska vara tillräckligt bra. Då hänger det nog mer på vem man hamnar hos och om man passar ihop.

    Jag gick själv i terapi för ett par år sedan via Stockholms universitet och tror jag betalade 150 kr per gång. Hade turen och fick komma till en kvinna som egentligen redan var färdigutbildad psykolog och som hade jobbat som det i flera år, men som nu vidareutbildade sig inom KBT. Vi funkade så himla bra ihop och jag fick verkligen ut så mycket av det. För mig var KBT den rätta formen, det kräver en hel del av en själv under själva terapin (kanske andra former också gör, men jag har bara erfarenhet av KBT), jag hade uppgifter att göra inför varje träff, men det gav verkligen massor, jag lärde mig hantera jobbiga situationer och ångest och fick med mig olika ”verktyg” som jag kunnat använda mig av även efter att jag slutade gå hos henne.

    Har även kompisar som har gått via universitet i Stockholm och som är nöjda!

    Enda nackdelen är att det kan vara lite väntetid från det att man ringer till dess att man får börja. Jag fick vänta några månader. Så är det väldigt akut bör man nog söka sig någon annanstans. Men annars kan jag varmt rekommendera att gå via psykologutbildningen på Universitetet i Stockholm.

  • Bia

    Bara en kommentar om “Om man hittar rätt person ska man 1) se fram emot att träffa hen” – så är det inte för mig. Det beror kanske på vad det är för issues man jobbar med. Jag går i KBT och har ångest varje gång jag “måste” gå till terapeuten. Varje vecka när jag går dit är det som att terapeuten sticker en gaffel i hjärtat och vrider om. Hon vet EXAKT vad jag mår dåligt av. Och det är därför jag går dit. För att hon ser igenom min hårda mur som jag byggt upp av decennier av undvikande.

    • Moa

      Håller med där Bia! Det man undvikit så länge kan i början vara jobbigt att konfronteras med och kan göra att även KBT ger motstånd. Tack för att du skriver om psykoterapi på ett så bra sätt Nina!

  • Mary

    Jättebra tips! Jag har också testat en rad olika personer och former och jag håller verkligen med dig om att det ska kännas rätt. Personkemi är väldigt viktigt. Tror också en kombination av samtalsterapi/kbt kan vara bra. KBT är väldigt målinriktat (typ om man har en fobi eller så) medan samtalsterapi/psykodynamisk terapi är mer “frigörande” som du beskriver. Jag fick kontakt med min nuvarande genom tips och genom en vanlig vårdinrättning, alltså inget privat. Ett litet tips är att för att få en remiss genom vårdcentral eller liknande så krävs det att man har rätt grava problem. De skickar ingen remiss för någon liten grej som inte hindrar en i livet i stort… Det är min erfarenhet i alla fall. I annat fall får man bre på och överdriva lite, kan hjälpa. Annars är privat ett dyrt men säkert bra alternativ för den som har råd/tar sig råd. Allt handlar ju till sist och syvende om prioriteringar, som du så klokt säger Nina!

  • Elin

    Åh tack Nina för att du tog upp detta! Och tack för dina tips!

    Är det någon som kan tipsa om någon bra terapeut i Stockholmsområdet? Gärna inriktad på kbt. Ingen av mina kompisar går i terapi (vad jag vet) så jag kan inte fråga dom om tips.

  • Anna

    Hej! Jag tycker också, liksom Erika ovan, att det är jättebra att du skriver om det här. Jag tog steget att sluta mitt jobb för ett par år sedan då jag kände att jag bara inte skulle orkat komma tillbaka efter semestern. Tyvärr så mår jag fortfarande dåligt och har svårt att klara av vanliga vardagssysslor, allt som kräver planerande och organisation, osv. Jag har prövat flera olika slags terapier, och hoppas fortfarande hitta rätt – hittills har de jag träffat inte alls förstått hur jag verligen mått, och lyckades bara göra det hela värre…

    Jag skulle uppskatta om du, Nina, eller någon annan som läser detta, kunde skriva lite om kbt-böcker som kan hjälpa en… Det känns som ett bra första steg för mig… Undrar också om du vet ifall det finns terapeuter som kan ge råd via telefon – skulle iaf passa mig betydligt bättre… Hmmm… hur lång tid tar det egentligen att bli bra igen? För mig så mår jag bra så länge jag vilar, men så snart jag försöker jobba eller bara styra upp något hemma, så åker jag dit igen… och det verkar nästan som om det blir värre…

    • Linn

      Kolla upp Maria Farms bok KBT-akuten. Den är handfast och bra enligt rekommendationer jag fått.

      Eftersom du mår så dåligt skulle jag verkligen råda dig att söka hjälp via vårdcentralen, men tills du gjort det så finns iaf några böcker som är lättillgängliga.

      Maria har skrivit fler böcker, bl.a. Fri från ångest, oro och fobier, som finns i pocket.

  • M

    Till alla er som mår dåligt: ge inte upp utan fortsätt att söka hjälp! Jag har gått i KBT totalt tre gånger och jag tror att man kan behöva flera doser av terapi, framförallt för att komma tillrätta med saker som malt i en under längre perioder. Jag har haft förmånen att få gå genom jobbets försäkring och första gången fattade jag inte förrän efteråt att jag och terapeuten inte klickade som man skulle. Det var först andra gången när jag fick gå till Ulrica på KBT-Gruppen i Stockholm som allt föll på plats. Vill ni ha en bra, empatisk och fantastiskt jordnära psykolog så försök att få tid till henne! Jag har också gått i internet-KBT via Karolinska Institutet. Jag deltog i en studie om hälsoångest men man kan även få hjälp med andra typer av ångest och då genom sin vårdcentral eller elektroniskt via Mina Vårdkontakter. Jag önskar att vi var bättre på att prata psykisk ohälsa i samhället för det behövs så lite för att man ska bryta ihop totalt. Olika ångestsymptom är många gånger förvillande lika rent fysiska symptom och är fruktansvärt att hantera själv. Man behöver få hjälp.

  • L

    Tack för ett bra inlägg! Kan verkligen rekommendera att söka samtalskontakt/terapi hos Alltgar. Där finns en mycket bra terapeut med KBT inriktning. Har själv blivit hjälpt och mår bra, efter många kontakter inom landstinget, var det samtalen hos henne det som hjälpte mig.

  • April

    Hej! Skulle verkligen behöva tips på en bra KBT-psykolog gärna med ACT-inriktning i Göteborg. Har gått i KBT tidigare genom vårdcentralen men det var bara stressande och kände mig som boskap. Måste hitta någon som man kan prata lite med också.

    Någon?

    • j

      jeremy ray på göteborgs psykologcentrum är verkligen bra och smart! han jobbar med kbt och använder sig mycket av act. har gått hoss honom i ett år. innan jag kom till honom hann jag gå till en handfull andra och jag kände att de kunde vara väldigt fyrkantiga i sin kbtinriktning. varje samtal kändes mer som en föreläsning på whiteboardtavlan och det gavs inte utrymme för bara ett samtal mellan två personer. ibland behöver man ju bara prata. inte bara försöka trycka in allt i kbtmallar. jeremy hittade en så fin balans i det där.

  • Terapeuten
  • Elvira

    Hej!

    Bra tips kommer här för fattiga unga vuxna!!

    Stockholms stadsmission har ett terapicenter för unga vuxna och varje besök kostar 75:-. Många som inte har mycket pengar (studenter t.ex) mår ju ofta riktigt dåligt av stress och allmänna livskval och behöver verkligen den hjälpen. Väntelistan är lång men har man väl tilldelats en terapeut (och trivs) får man gå så länge man behöver. Det finns ingen tidsgräns.

    Jag tycker själv det är fantastiskt, har nu gått ett halvår, en gång i veckan och känner att det är min räddning. Äntligen kan jag slappna av och låta samtalen ta den vändning de måste få ta och låta det ta tid. Jag måste inte rusa igenom ångesten på fem besök och sen förväntas klara mig själv.

    Jag fastnade först för din blogg just eftersom du är så öppen med dina egna problem… Så tycker också att det är hur bra som helst att du skriver om och belyser ämnet!

    Tack!

  • Sara

    Hej Nina!

    Jag hittade precis din blogg, vad skönt det är varje gång jag läser, pratar eller hör om någon med liknande erfarenheter! Fast jag hade “tvärtom”, först gick jag i KBT (via vårdcentralen, valde ej själv) och sen en annan. Men det med KBT funkade inte alls för mig. Jag fick dessutom bara 8 samtal där, sen var det slut. Då hittade jag via nätet en annan terapeut (www.fenixterapi.se), som både fokuserade på hur jag skulle hantera ångesten när den kom och prata om vad som orsakade den, hur det påverkat mitt liv och annat gammalt. Mycket om att lära känna och känna igen mina signalen i kroppen också, som jag alltid struntat i och klampat på vilket satt mig i besvärliga situationer. Jag vet inte vilken metod det var hon använde, men det funkade på mig. Det var inte som KBT’n tidigare, men vissa sådana inslag ändå. Fast kanske är det som en hel del av er skrivit mest personkemin som spelar roll, för hon förstod mig verkligen. Och “pressade” lagom mycket, inte för mycket och inte för lite.

    Det där med pengar spelar så klart också roll. Det finns kanske för många möjlighet att dra ner på “lyx” som resor, shopping osv men jag var student när jag gick i terapin så jag hade inte de marginalerna. Men mina föräldrar betalade, det är jag verkligen tacksam för! Sen är det ju så klart inte alla som har föräldrar som har råd med att punga ut med så mycket pengar heller.

  • Alexander Larsson

    Hej Nina, tänkte skriva en kommentar, jag med.

    Jag blev utbränd på ett tidigare jobb 2006 och gick

    sedan i terapi under några år och blev verkligen av

    med rätt så mycket pengar, men som du säger: det

    är värt varenda öre! Självklart borde man fundera

    på andra alternativ om man är student, att betala

    500-1000 kr per samtal är verkligen rejält mycket. Tror det

    var också någon i den här tråden som rekommenerade

    stadsmission. Jag har också hört att de är bra.

    Förresten, jag gick för det mesta till de här psykologerna: http://www.psykologa.se/

    Ha det så bra och tack för blogginlägget! Alexander