Tankar från en familjeagnostiker

Träffar på en gammal bekant på stan. Vi har inte setts på evigheter, men vi har varann på Facebook, så man vet ju lite grann. Hon välkomnar mig hem. Jag frågar hur det är med barnen. Hon berättar lite och frågar hur det är för mig, har jag någon pojkvän eller så? Nej, säger jag. Kanske ser jag inte tillräckligt ledsen ut över det.

För då händer det. Jag får jag för första gången känna att jag är en barnlös kvinna. Jag ser i hennes blick att hon tycker synd om mig. Hon tycker att jag inte har fattat grejen. Att jag på något vis inte riktigt begriper hur man lever.

Kommer att tänka på det när jag läser Dilsa Demirbag-Stens krönika om ateism. Så här skriver hon:

“Som ateist möter man ofta religiösa människor som lägger huvudet på sned och förklarar att världen inte bara består av det vi kan se eller ta på, att allt är mycket mer komplicerat än vad vi ateister tror och att livet har dimensioner som inte går att avläsa i tabeller. Många troende ser helt enkelt inte ateister som lika hela människor som de själva.”

Det är inte speciellt långsökt att byta ut ateist mot barnlös/barnfri/whatshimmacallit. Folk som har barn tycker väldigt ofta synd om folk som inte har barn. De som vill ha barn men inte kan, dem är det riktigt synd om. De andra, de som liksom jag frivilligt har lyckats leva hela 28 år utan att föröka sig, är helt enkelt lite tröga.

Men jag fattar. Jag tror faktiskt att jag gör det. Jag tror att det är grymt att ha barn och det är mycket möjligt att jag någon dag kommer att skaffa det. (OBS jag har faktiskt i bästa fall 10 år på mig, det är liksom inte helt kört än) Men. Det är också grymt att vara jag. Det är kul att kunna ägna flera timmar om dagen åt att läsa och diskutera intressanta grejer av och med smarta människor. Det är kul att flytta runt i världen, att kunna bli kompisförälskad i en ny person, att dricka vin hela nätterna, att kunna äta gurka eller smågodis till middag, att kunna ha tre jobb man gillar och ändå har tid över för att kolla på film och läsa böcker.

Jag visste inte hur jag skulle svara min bekanta utan att bli elak. Hur förklarar man att man är helt ointresserad av att gå upp klockan sex i en förortsvilla, byta blöjor, kolla på Bamse, steka köttbullar, tvätta kräkströjor och schemalägga hela sitt liv utan att det låter otrevligt? Så jag säger bara nej, inte än, jag trivs bra som det är. Och hon fortsätter att se ledsen ut.

Inser att jag nog kommer att få repetera den interaktionen väldigt många gånger de närmsta åren. Buuuuuuuu.

  • Fredrik

    Det är väl bra att du vet att du inte är mogen att skaffa familj och vill vara fri och att ingen är beroende av dig… Själv är jag 42, gift och vi har precis fått vårt första barn.

    Jag tycker det är helt underbart att jag och min fru är beroende av varandra och planerar tiden så att VI kan ha så mycket tid som möjligt för varandra. Nu har vi fått en alldeles underbar flicka som vi ska ge de bästa möjligheter att bli en bra människa.

    • L

      Fast det där var en pyttelien referens till vad Nina skriver om. Att välja att inte skaffa barn betyder inte att man saknar någon sorts “mogenhet” , det känns som en ännu en “omedveten tycka synd om” mening som barnägare gärna lägger till med. Också detta med att ingen är beroende av Nina? För att hon inte har barn? Jaha, nog för att jag visste att samhället blivit rätt individualistiskt, men hade missat att barn och man/maka är den enda giltiga familjen. =)

  • J

    Du ska inte behöva förklara dig eller förtydliga att du har det kanon ändå. Och det hjälper oftast inte heller, det finns människor som bestämt sig att hur de lever är det enda sättet att vara lycklig. Och det är därför de oftast inte ställer några följdfrågor efter “har du…?” utan bara lägger huvudet på sned, de är inte så nyfikna på något annat än svaret på just sin har-du-fråga? Så jag har slutat svara på några andra frågor än de rent konkreta jag får, jag svarar inte på vad jag ser i deras ögon. Beklagande “du ska se att det ordnar sig” svarar jag bara “Tack, det vet jag att det gör” på. Det hjälper inte omvärlden att förstå men sålänge inte viljan att förstå finns så känns det meningslöst att lägga energi där, i just den här frågan iallafall. Och det känns mycket bättre att gå ifrån de där mötena utan att ha behövt förklara min tillvaro eller låtit någon annan muntligt nedvärdera den när jag i själva verket är ganska nöjd med den. Alla gör sin resa på sitt sätt och den får se ut precis hur som helst. Ibland önskar jag att den här empatin man får ta emot som singel och barnlös kunde användas till något riktigt stället. Typ fem kronor till Läkare utan gränser varje gång någon tycker synd om mig eller nåt..

  • Lisa

    Det går inte riktigt att sätta sig in i varandras liv som förälder/barnfri. Det som är tråkigt är när man som jag, som är småbarnsförälder, möts av ett outtalat förakt för att man är just detta, och därmed också har ett så fattigt liv (enligt den barnfria). Lika tråkigt är det förstås att som barnfri mötas av samma förakt från en förälder, att man skulle ha ett fattigt liv för att man INTE har barn. Respektera varandra, helt enkelt. Som vanligt.

    • Sofia

      Tack! Precis exakt så känner jag också. Jag har en 7-månaders bebis som är världens härligaste (som var både högst välkommen och planerad när han kom), men jag blir i alla fall megaavis när jag läser om intelektuell stimulans och vindränkta nätter. Är det inte ok att snegla lite avundsjukt åt båda håll?

  • Oansvarig

    Men om du någon dag skaffar barn så sluta för allt i världen inte med att:

    – Läsa och diskutera intressanta saker i timmar

    – Flytta runt i världen

    – Bli kompisförälskad i nya personer

    – Dricka vin hela nätterna

    – Äta gurka och smågodis till middag (nåja … )

    – Jobba på tre intressanta jobb och se på film och läsa böcker

    Du som försöker vara normfri i övrigt behöver ju inte falla in i medelklass-svensson-normen för hur man ska leva som familj. Allt det du nämnde går att kombinera med barn. Om du vill.

    mvh

    Lycklig tvåbarnsförälder. Tillika frilansande, lagom kontinental-alkad utlandssvensk. Med välfylld bokhylla och hela hårddisken full med bra filmer och serier.

    • Ännu en oansvarig småbarnsförälder

      JA! Precis så.

      Klart att man prioriterar barnen och ser till att dom har det bra. Men det finns fortfarande ett val på hur man vill leva sitt liv och det mesta är just normer. En del andra föräldrar blir dock skogstokiga när man säger det. Tror inte att de vill erkänna att det är dom själva och inte barnen som begränsar deras liv.

  • Tove

    Fortsätt trivas med livet som du har det, det är inget måste på att skaffa barn.

    Har man barn får man kanske (obs kanske) tillbringa åratals vaknätter och hjärtslitarresor till sjukhus med telningarna – eller så slipper man det och får ungar som sover gott och på sin höjd är snuviga då och då.

    Grejen är att gilla läget och älska det man har.

    Själva fick vi barn när jag var 39, (utmärkt ålder faktiskt), blir det så blir det sa vi, inshalla. Det blev bra.

    Jag förstår inte varför det skall vara sån hysteri kring barnafödande nuförtiden. Många unga föräldrar verkar tappa all sans och måtta vad gäller sina små underverk, allt blir så jobbigt och besvärligt.

    Lycka till med det du företar dig oavsett om du vill ha barn eller ej – det bestämmer bara du.

  • Chelsea Girl

    Bra skrivet av dig. Jag är 41 år och är självvalt barnfri och upplevs förmodligen som väldigt provocernade gentemot de personerna som är exakt som den tjejen som du beskriver i ditt inlägg.

    “Men du vet inte hur det äääääär för du har ju inga baaaaarn”… eller.. “Vaaaarför ska ni ha så stor våning för, ni har ju inga baaaaarn”… eller “Klart att ni har råd och tid att resa för ni har ju inga baaaaaaarn” etc etc bla bla bla

    Det kan ju faktiskt vara så att man inte kan få barn men tillhör den typen av person som inte vill prata om detta. För att provocera lite extra så kan man då dra till med “Nä fy fan tack o lov, jag tycker inte om barn”… eller… till den mamma som alltid gnäller att hon aldrig har egen tid… “Men varför skaffade du ungarna då?”

    Det jag menar, tänk om alla kunde respektera andras livsval och ideal. Tänk om man skulle säga till den mamma som man vet har dålig ekonomi och ett dåligt förhållande. “Jag inte förstååå hur man kan skaffa baaaarn när man inte har några pengar och har ett pissigt förhållande?”. Usch och fy så politiskt inkorrekt, eller hur?

  • Christian

    Det finns två stigman i Sverige: att låta bli att dricka när alla andra gör det och att inte vilja skaffa barn.

    • Barba

      Tre, att inte tycka om att resa.

  • Cecilia

    Stålsätt dig, det kommer att bli värre innan det blir bättre, men det blir bättre. Corinne Maier fick precis så mycket skit för sin bok som man kunde vänta sig (“40 skäl att inte skaffa barn”), men hon har hjäpt till att exponera mekanismerna. Och så finns ju Mias och Klaras klipp som säger allt:

    http://www.youtube.com/watch?v=w5yTT6GpFQ4

  • Belle

    Har inte alla 28-åringar sagt just det här, år ut och år in? Sen sitter de ändå där i sandlådan och mosar banan med munnen om några år.

  • marja

    Lugn, bara lugn, om ca fem år är det nog ingen som vågar fråga så rakt ut längre. Tror tyvärr inte att laddningen bara ligger i dina barnafödande vänners fråga, men lika mycket i din reaktion på den. Tråkigt att barn / inte barn ska vara så laddat. Som om livet bara handlade om det.

  • Maja

    Jag tycker att det låter som om du tycker rätt synd om din kompis också? Att det finns ett minst lika stort dömande i att tänka att barnlivet är att vara intresserad av att gå upp klockan sex i en förortsvilla, byta blöjor, kolla på Bamse, steka köttbullar, tvätta kräkströjor och schemalägga hela sitt liv?

    • Nina Åkestam

      Du missuppfattar mitt retoriska grepp tror jag. Jag menar att det alltid lyfts fram hur fantastiskt det är med barn, och det är klart att de positiva sidorna av ett fenomen alltid trumfar de negativa sidorna med ett annat (som barnlös då, att man är ensam/saknar mening med livet). Jag ville vända på det. Tycker absolut inte synd om folk med barn, finns ju inget som så många önskar och älskar så mycket!

    • Maja

      Då missuppfattade jag som sagt retoriken, kanske för att jag inte riktigt känner igen mig i beskrivningen i din kommentar. Jag tycker snarare att det är ett himla tjat om hur jobbigt det är att ha barn. Du och jag har olika utgångspunkter i ämnet rent barnmässigt (jag är förälder till en tvååring, i övrigt skulle jag gissa att vi lever rätt lika), och det är väl som Sofia här uppe säger – man sneglar alltid avundsjukt åt det andra hållet, och ibland gör väl den avundsjukan att man försöker motivera sitt eget val genom att döma andra.

  • esteterier

    Känner igen mig P R E C I S . Har inte så många vänner som skaffat barn än, men den där bekanta som redan har två ungar gör precis sådär. Varje gång vi ses. Ugh.

  • J

    Att ha småbarn är ju en väldigt stressig och speciell livssituation ofta. Jag har själv två. Är doktorand. Har inte slutat resa eller tänka. Står alltså med en fot i båda världar. Om jag skulle uttrycka ngt slags missnöje med att vänner ej skaffar barn (jag är ett år yngre än du och har ett års längre utb så du kanske kan tänka dig hur långt ifrån de flesta av mina exklasskompisar är från att köra in på småbarnsspåret) så skulle det vara för att det ofta är så otroligt ensamt att ha småbarn. Man har inte alltid föräldrar som kan hjälpa att barnvakta. Och har båda föräldrarna krävande jobb så har man kanske en timme per dag max när man får jobb- barnfri tid. Så, man vill ju att ens kompisar ska skaffa barn så att man hinner träffas!

    Men när de skaffar barn fem år senare har det hunnit hända så mkt i deras liv att man bara är en avlägsen bekant och de enda man har att umgås med är dean träffat via föräldragrupper och där kan man ju hamna med vem som helst och förväntas bli bästisar bara för att man har barn.

    Eller ja, det kanske är det som din bekanta är rädd för? Om inte annat kanske du kan se det så: att hen bara gärna skulle vilja umgås mer med dig men att det inte finns ngn tid. Om inte du också har barn då för då finns helt plötsligt massa luckor. 9 på lördagsmorgnar etc.

    Och sedan så går vi nog runt ganska mycket som nyfrälsta. För det är ju kärleken till barnen som gör att vi orkar allt. Och vi kan ju såklart inte förstå hur någon skulle vilja missa den! (Men själv nöjer jag mig med att säga sådant till min man för jag fattar ju hur jävig, inåtvänd och orättvis den bedömningen är).