Strl 40

Brita Zackari satte fingret på något väldigt bra i en blogginlägg häromveckan (läs hela inlägget här). Nämligen att om vi ska kunna få ett mer avslappnat förhållande till kvinnliga kroppar, måste vi kunna använda deskriptiva ord utan att utgå ifrån att det ligger en värdering kring allt hela himla tiden.

Jag är en stor tjej. Det har jag inte alltid varit. Eftersom jag gick i skolan med dem som var ett år äldre var jag bland de kortaste fram till högstadiet, och hade på något sätt tänkt att det skulle fortsätta vara så. Hur som helst tog den här gullighetsperioden snart slut. Under högstadiet växte jag en dec om året och stannade inte förrän måttstocken visade 1,80. Det förde även med sig stora fötter, stora händer och allt annat som krävs för att balansera den typen av längd.

Alltså har jag sedan cirka 1998 inte riktigt kunnat prata om min egen kropp på något bra sätt. Det är nämligen jättesvårt att säga saker som “jag har stora fötter” utan att, som Brita skriver, få en massa protester tillbaka. NEJ, det har du ju inte! Nej men du är inte så lång, eller man tänker inte på det i alla fall! Vilket väldigt tydligt berättar att det jag är, rent faktamässigt, är något dåligt. Att jag, bara genom att påpeka hur jag faktiskt ser ut, ägnar mig åt någon form av självhat. Så dåligt är det att inte komma i den minsta storleken på handskar.

För att vara tydlig: när jag säger att jag har storlek 40 och därför inte kan låna dina skor i storlek 37 är det fakta, inte självhat. Det är inte ens topp 100 på min problemlista. Stort är inte per definition fult eller dåligt. Det finns till och med människor (CHOCK!) som tycker att det är snyggt med längd. Och de som tycker tvärtom. Och för de flesta spelar det inte så himla stor roll, för annat är viktigare.

Därför tycker jag att vi kommer överens om att sluta lägga så jäkla mycket värdering i om någon är lång/kort/tjock/smal/storfotad/tunnhårig. Det behöver inte betyda så mycket mer än just det.

Nu pratar vi om något roligare!

  • Freedom

    En bra text. Stort är fint. Litet är fint. Kort är fint. Långt är fint. Glöm allt annat.

  • linnw

    Har aldrig läst din blogg innan men har precis beställt din bok (tack vara Sandra Beijers inlägg om den, väntar ivrigt) nu hamnade jag här och jag blev så glad av detta inlägg. Jag är också lång, 177 och längst av alla mina flickkompisar, alltid varit. De senaste åren har jag verkligen insett att jag har längdkomplex (är 25 år nu). Jag talar alltid om att jag vill hitta en lång man så jag får känna mig liten, väljer bort korta män utan att ens ge dem en chans. Böjer mina knän på foton så jag ska se jämnlång ut med alla andra, skulle aldrig köpa ett par klackar med mer än 8cm klack och ändå tycker jag även att 8cm är för högt och använder de sällan. Blev så glad av ditt inlägg, hoppas på att jag snart också “kommer över det” och kan känna mig stolt över min längd. Ville bara skriva Tack!

  • J

    storlek 41 här på 173 cm!

  • Lisa

    Kände igen mig jättemycket i det här inlägget! Jag har vart lång hela min uppväxt vilket jag fått höra såå mycket av. Hjärtat gör lite ont när jag tänker på mellanstadiejaget som bara ville vara liten som alla mina kompisar. Kortare, mindre, smalare. Det är så dumt att man ständigt idealiserar kring sånna saker. Men jag antar att det är föreställningen av en kvinna, liten och svag (utan att mena liten som ngt negativt). Längtar till den dagen då alla kroppsformer kommer accepteras.

    Har nog knappt aldrig kommenterat din blogg innan men läst den ganska länge nu. Vill bara säga att jag tycker du är så himla vettig och så bra på att uttrycka dig i skrift så det är inte klokt. Tack för en bra blogg :)

  • primros

    Åh vad jag kända igen mig. Men jag har tvärtom alltid varit jättekort. Nu är jag 26 år och 150 cm lång med mini petite fötter. Har alltid fått känna mig som ett barn. Folk ska berätta hur GULLIG liten jag är. ARGHGHG. Snälla people jag får höra att jag är kort 24/7, SLUTA har jag velat skrika in their faces. DÅ folk börjar prata med en bebisröst.. är där jag drar gränsen…

  • Emil

    Vad bra du är! Tänk vad bra det skulle vara om Kissies och Blondinbellas läsare kunde hamna här ibland och läsa det du skriver…

  • Lång Kommentar här…

    Intressant, min mamma har alltid varit väldigt bra på det här och jag har haft lite problem med det, för jag är ju som alla andra i detta samhälle. Jag är mullig, då beskriver min mamma mig som mullig. Men hon menar absolut inget illa med detta, fakta är fakta. Som att min bror var lång. Nu ska man ju vara lång som kille så detta var ok, men mullig ska man ju inte vara som tjej, så jag tog självklart illa upp. Även om mamma talar fakta och inget mer än det, hon menar absolut inte att vara dum, hon tycker jag är himla fin som jag är, allting klär en skönhet brukade hon också säga. På samma sätt som min syster är smal, säger hon att hon är smal. Detta betyder inte i hennes hjärna eller ögon att det är snyggare. (vilket är extremt svårt att förstå, att nån faktiskt tänker så!) Jag tänker ju: Det är klart att den smalare är snyggare än den tjocka? Men samtidigt har jag fått med mig mycket av det här och aldrig hatat mitt utseende fast jag är “mullig”. Jag tycker ändå jag är fantastisk och fin. Är så himla glad att jag fått en uppväxt där utseende inte är viktigt för fem öre. (Pappa står mer framför spegeln än mamma…) Media har redan gjort tillräckligt då jag känner att jag måste vara snygg och söt, då är det tur att man har familj och vänner som tycker man är det precis som man är.