Stora feministpriset

Efter ett ganska långt uppehåll började jag lyssna på Filip och Fredriks podcast igen häromdagen, och lyssnade alltså ikapp en massa gamla avsnitt. Jag tror att det var ett av de första avsnitten i år som handlade om feminism, aggressivitet och uteslutande. Det var långt och fick ta plats och jag tyckte att det var superbra.

För ärligt talat är det en sak jag också har funderat över jättemycket på senaste tiden. Att det finns grupper och personer inom feminismen som får relativt mycket mediautrymme som jag också uppfattar så. Som aggresiva och uteslutande. Alltså, jag fattar att alla som kämpar för rättvisa blir förbannade. Jag blir också förbannad. Förbannad på att det går för långsamt, förbannad på att så många fegar ur, förbannad på att ännu fler inte ens verkar fatta att det är ett problem att människor föds till helt olika förutsättningar. Jag fattar också att man blir irriterad på påståenden om att feminismen måste tagga ner, att vi måste branda om den och kanske kalla den något annat, för annars känner sig inte männen inkluderade. Det är skitsnack. Och det är så klart allas fulla rätt att verbalisera den ilskan och irritationen precis som de behagar. Det gör inte kampen mindre värd på något sätt.

Samtidigt är det ju så att vi kan inte komma dit vi vill om inte fler ansluter sig. Om inte fler fattar, om inte fler ser. Det spelar ingen roll hur rätt man har om ingen lyssnar. Ibland måste man vara högljudd för att någon ska bry sig. Och ibland är det precis tvärtom.

Det vet jag, för jag var också rädd för feminism i början. Jag vet inte vad det grundade sig i, kanske vad jag hade läst i tidningar eller hört sägas. Jag trodde att det skulle vara svårt att vara feminist. Att jag skulle bli kritiserad och hånad om jag inte kunde alla teorier och hade läst alla böcker. Det visade sig vara helt fel. Det går alldeles utmärkt att vara feminist baserat på inget annat än en fast övertygelse om allas lika värde. Böckerna och teorierna kan man ta efterhand, om man känner för det. De hjälper att strukturera tankarna och förklara varför det ser ut som det gör i samhället, men de har ingenting med rätt eller fel att göra. Eller smart eller osmart.

När jag skriver om jämställdhet har jag ett enda mål: att fler personer, av alla kön, ska känna att den här frågan är viktig. Att den handlar om dem. Att det finns saker de, personligen, kan göra här och nu för att förändra. Vissa kommer jag så klart aldrig att kunna övertyga. Men min erfarenhet är att de allra flesta kan man faktiskt nå. Det kan ta lite tid, men innerst inne är det trots allt få som inte skriver under på feminismens grundläggande principer när de väl börjar intressera sig för dem.

Jag lägger mig inte i hur andra gör när det gäller det här. Det är en annan fördel med en stor rörelse; vi behöver inte tycka lika om metoderna, så länge vi är hyfsat överens om målet. Men jag hoppas att alla ni som känner er osäkra inför att närma er feminismen förstår att det är världens ofarligast grej. Det är inte en klubb eller en livsstil eller något man måste bli godkänd för att vara med i. Det är inte något som bara gäller kvinnor eller bara akademiker eller bara på Södermalm. Det handlar bara om att svara ja.

Vill du att kvinnor och män ska behandlas lika i alla sammanhang? Vet du att vi inte gör det idag och är okej med att jobba lite för att förändra det? Grattis, då har du vunnit stora feministpriset.

  • Emelie

    Bra sagt! Jag känner ofta att jag är en av dem som lätt brusar upp och blir arg (även om jag nu menar i privatlivet och inte i offentligheten) och jag undrar bara hur en ska göra för att inte göra det. Tror min frustration kommer ur att det alltid slutar med att jag har samma diskussioner om och om igen och till slut tar liksom konstruktiviteten slut. Hur gör en för att orka fortsätta vara konstruktiv och pedagogisk?

    • Nina Åkestam

      Jag tycker att det är mycket lättare att vara konstruktiv i text än i privata diskussioner, där brusar jag också lätt upp. Så min taktik har blivit att fokusera på att lyssna när jag pratar med dem som tycker annorlunda, och försöka reda ut varför de tycker så, etc. Så jag svarar typ ingenting alls där och då (om det inte är något helt vansinnigt som jag känner att jag måste markera mot). Sen går jag hem och funderar och skriver ner mina tankar och publicerar här. Så tja… skaffa blogg?

  • Paula

    Jag kan ibland känna att jag inte kan kalla mig feminist för att jag inte riktigt kan tillräckligt mycket, men precis som du skriver i slutet av inlägget; “Vill du att kvinnor och män ska behandlas lika i alla sammanhang? Vet du att vi inte gör det idag och är okej med att jobba lite för att förändra det? Grattis, då har du vunnit stora feministpriset.” Och det vill och vet jag ju. Så då är jag ju feminist. Ibland behöver det inte vara svårare än så.

  • .

    Åh så bra skrivet! Känner exakt likadant. Man ska inte vara rädd för att vara en “för dålig” feminist; alla vi kämpar ju ändå för samma sak. Elitism tror jag bara skadar och avskräcker folk från feminismen. Vifemme.wordpress.com skriver mycket om detta; de främjar en öppen och tillåtande feminism.

  • Sara

    Många kloka poänger, as always! Vet du vilket avsnitt det var? Vore intressant att lyssna!

    • Nina Åkestam

      Tror att det var avsnitt 175!

    • Sara

      Okej, nu har jag lyssnat. Alltså, jag håller ju i stort med om mycket av det som de säger och det som du skriver. Det som jag tycker är svårt med det som de säger är att de ber feminister vara mer inkluderande och mer öppna för att andra ska kunna komma in och vara en del av kampen, men de beskriver inte på vilket sätt de vill vara en del av kampen eller vilken kamp de vill föra. Jag är medveten om att jag själv och många andra feminister som är kvinnor lämnar ett ganska litet utrymme för män att agera – jag ser det som att de gärna får göra saker och att jag gärna vill ha med dem i min kamp, men att jag inte tycker att de ska förvänta sig en applåd när de gör samma saker som kvinnor har gjort i alla tider. Och jag tycker ofta det är det stora problemet, inte vad de gör, utan att de gör det och förväntar sig en applåd.

      Jag har inte förut lyssnat på deras podcast så vet inte riktigt om feminism och jämställdhet är något som de pratar om mycket, men just i denna diskussion hade det vart intressant att få höra hur de ville vara en del av feminismen, vad de vill göra. Och jag kan också tycka, att eftersom de känner till kritiken från Nour El-Refai, hade det också vart intressant att höra deras syn på det och inte bara att hon är sur på dem och att de tycker att det är tråkigt. Ja, detta var lite av mina tankar =)

  • Mathias

    Jag vet inte varför eller av vilken anledning det fortfarande har ett så uråldrigt namn som feminism då det är ett väldigt könsinriktat namn. Det kan nog vara en anledning till varför vissa kämpar emot med näbbar och klor. Jag förstår dock att kvinnan i urminnes tider har varit illa tvungen att kämpa för mer eller mindre allt här i världen, men numera så har ögonen gått upp för stora delar här på vår planet om hur viktiga våra kvinnor är och hur mycket de kan tillföra oss alla. Men…. Nu borde det väl vara dags att skrota ordet feminist och faktiskt kalla det för humanist?! Då det faktiskt finns fler och betydligt obehagligare fack man kan sitta i. Borde inte alla få någon som kämpar för en än bara genusdrabbade parter? Alla barn, etiskt olika, homo eller hetro, små eller stora, svaga eller starka med många flera, alla dessa behöver också ga stöd av världen. Tack för mig