Statusuppdatering

Nu har jag varit på plats i Los Angeles i snart två veckor. Dagarna här är sig ganska lika. Vi är tre personer som hyr en liten lägenhet i Venice (vi hittade den via Air BnB, om någon undrar). Går upp vid 7, tar en springtur. Jobbar 9-5, var och en med sina grejer. Tar en promenad på stranden. Åker och handlar, lagar middag, kollar på film. Och så blir det helg och då går man ut och äter middag och gör lite ärenden och tar en söndagspromenad. Jag kan inte riktigt komma över hur snabbt man ändå anpassar sig. Från att ha gått runt de första dagarna och pekat och skrikit som en femåring (palm! kolibri! Starbucks! Baywatchbil med surfbräda på taket!) så blir det vardag här också. Även om jag så klart fattar att den här solinjektionen kommer att göra den svenska vintern lättare sen.

Något som jag däremot verkligen märker av, är tidsskillnaden. När jag börjar jobba får Sverige hem från jobbet. De mail som ligger i korgen är de som kommer. Det är inga möten. Inga avbrott. Jag planerar vad jag ska göra en viss dag, och så gör jag det. Och även fast mitt jobb är flexibelt och jag kan kontrollera min tid bra i vanliga fall också, är det först när man är i det här en längre tid som man inser vad det faktiskt gör med en. Vad timme ut och timme in av obruten tid och tystnad gör med ens tankeverksamhet. (hint: det går i positiv riktning, for sure).

Hur som helst, nu har det blivit dags att rycka upp sig ur dvalan. Idag åker vi till Las Vegas och kollar läget. Jag misstänker att jag kommer att avsky det, men man kan aldrig riktigt veta. Ha en fin helg nu allihop!

  • Tobias Haugen

    Hej.

    Jag hade Los Angeles som vardag runt 2006, och bodde i Marina Del Rey i närheten av Venice. Känner igen mig så extremt väl i din beskrivning av att initialt springa runt och peka som en femåring, för att sedan vänja sig.

    Din bloggpost fick mig att tänka på minnen som inte vart uppe på ytan på år. Som tack så önskar jag dig en riktigt magisk helg.