Ställa in kompassen och köra så det ryker.

Förra veckan var jag som sagt på Hall of Femmes stora final, Design Talks. Under två dagar fick man sitta i ett mörkt rum på Moderna Museet och lyssna på några av världens bästa kvinnliga kreatörer. Och då menar jag riktiga kreatörer, inte i reklambetydelsen. Mina favoriter var till exempel ADn Ruth Ansel, konstnären Barbara Kruger, Penny Martin som är chefredaktör för Gentlewoman, och så klart Ann-Sofie Back.

Det var helt fantastiskt. Dels för att duktiga människor i sig själva alltid är inspirerande, men också för att det blir nåt annat när det är 100% kvinnor på en scen. Det de säger och hur de säger är annorlunda. Det var väldigt roligt att vara i ett sammanhang där kvinnor är normen utan att sammanhanget för den sakens skull handlar om det.

Jag har en skarp känsla av att det kommer att dyka upp en massa tankar från de här dagarna under de närmsta veckorna (exempelvis måste jag kanske elaborera lite kring en anteckning som jag precis hittade i telefonen som lyder Jag hatar reklam. Jag hatar när männisikor tror att reklam är intressant. Ehum.) Men den mest tydliga grejen som slog mig var att en och samma mening nämndes i alla fall fem gånger av olika talare.

I’m not a very strategic person. 

Varje gång någon fick en fråga om sin karriär, hur de hade blivit bäst i världen på det de gör, var det en del av svaret. De kunde inte sätta fingret på ett visst beslut. De hade inte tänkt ut hur och vad de skulle jobba med. Och det är ju spännande eftersom det går exakt tvärt emot all slags karriärscoach-lingo på området. Femårsplaner, personlighetstester, var ser du dig själv om tio år, etc etc. Ingen på scenen svarade att de hade en plan, utöver att vara där det fanns riktigt bra folk som hade intressanta idéer. De flyttade mellan städer och världsdelar. De bröt upp och drog så fort de kände att det inte fanns förutsättningar för att göra bästa möjliga grejer. Och de jobbade med sina vänner.

Nu är ju inte jag på något sätt bäst i världen, men jag tyckte ändå att det är roligt att höra för det är precis så jag också har haft det. Det har varit ett himla hoppande och sökande men enda gången jag har haft det riktigt tufft har varit när jag har känt att de jag jobbar med inte vill samma saker som jag.

Det jobbiga med bra råd är att de oftast låter enkla men är svåra att göra. Jag blev nästan utskälld av en kanditatstudent på Handels för ett tag sen som sa ”jag blir galen om en vuxen till säger att jag ska satsa på det som är roligt”. Problemet är ju att det är sant. Vill man ha en bra karriär är det stora utmaningen just det: att komma fram till vad man gillar. Det finns inte en enda människa som har planerat sig till ett lyckligt liv. Det enda man kan göra är att ställa in kompassen och köra så det ryker tills man kommer ur kurs och får ställa om.

Inte så klatchigt och DN Ekonomi-kompatibelt. Men tyvärr precis alldeles sant. I alla fall om man ska tro några av världens bästa kreatörer.