Sommarprat

Nu har jag kommit in ganska ordentligt i mitt lyssnande på årets Sommar i P1 Jag kom nog ärligt säga att det är min favoritsysselsättning, att gå omkring och lyssna på en trevlig röst som i lugn och ro berättar mer eller mindre väsentliga händelser från livet. Så himla rogivande är det.

Favoriter hittills:

Mark Levengood. Det här hör till kategorin roliga sommarprat. Jag såg antagligen ut som en idiot där jag gick på Spring Street och garvade högt för mig själv åt HBT-aror och katten Gÿk och andra fantastiska historier. För en dag när man är lite ledsen.

Jason Diakté (Timbuktu).
Så jäkla mörkt och bra. Jason pratar om på riktigt jobbiga saker, som rasism och våldtäkter och bilolyckor. Och ändå blev jag på något sätt upplyft. By the boot straps, som man skulle säga här i amerrrika. Slutsats: Gnäll inte så jäkla mycket, det finns andra som har det värre.

Maria Wetterstrand. Bitvis lite präktigt, men på det stora hela blev jag mycket peppad av Marias syn på individuellt driv, respekt, rättvisa och punk där det behövs. När man bor i ett land där hela systemet bygger på att man ska veta sin plats är det bra att bli påmind om att jag egentligen tycker att det är helt fel. Jag tycker precis som Maria att man inte alls ska veta sin plats utan göra det som är rätt, även om man är ensam i det.

Sven Nylander. Ni vet vad jag tycker om knark. Sven Nylander verkar inte ha samma syn som jag, utan tycka att det är en mer indivuduell affär, men ändå lyckas han med att inte göra mig förbannad när han pratar om sin resa från framgångsrik idrottsman till uthängd knarkkändis till mediterande pappa. Kanske för att det känns rakt igenom ärligt. Sportkändisar brukar inte vara så roliga att lyssna på, men Sven beskriver helt sjukt bra hur det känns när allt bara stämmer, när man är bäst i världen. Intressant för oss som inte är det.

Andra tips/åsikter? Jag fattar att ni typ allihop är på semester, men om någon stackare sitter på ett kontor någonstans kan ni väl slänga iväg ett mail eller en kommentar.