Skönheten i en rutten stam

  • 4 min

Ett utdrag ur På naturens axlar : Hur tio miljoner arter räddar ditt liv.

I en dal
där ingen strövar
har det största trädet
fallit omkull,
vitt spretande,
med grenar och kvistar
tryckta mot marken
som i en omfamning
efter oändlig längtan.
   (…)
och trädet ska ligga orörligt
allt djupare i sin omfamning
och börja bli det andra –
med gräset som växer och böjs
likt blekt, välbekant hår
– och allt är sedan länge försvunnet
och hundra år är blott ett
ögonblick
för det som varar.

– Tarjei Vesaas, ur dikten Trøytt tre

Jag har en favoritlåga i skogen där jag bor. Vi är nästan som blodssystrar, vi två. För det trädet har fått lite av mitt blod, och jag lite av dess kåda. En låga är ett gammalt kullfallet träd, och det här trädet hade för drygt tio år sedan funnit för gott att falla tvärs över stigen som jag brukar springa på. Det var en grå söndag i oktober, en av de dagar då himlen har glömt allt vad vattenransonering heter och bara låter regnet ösa ner i flera timmar. Egentligen tycker jag om att springa i skogen när det regnar, men glasögonen utgör ett problem – och linser fungerar inte för mig. Jag får välja mellan att se dåligt med glasögon – som immar igen och får fullt med regndroppar på sig – eller se ännu sämre utan glasögon.

Hjärnskakning och två veckors läs- och skärmförbud

Jag hade fått med mig äldsta sonen på springrundan, han var åtta och bildade eftertrupp. Vi sprang längs en brant sluttning när jag såg ett litet träd som hade blåst omkull så att det utgjorde en låg portal över stigen. I farten böjde jag mig under trädet och sprang vidare, samtidigt som jag vände mig om för att varna min pojke. Vad jag inte såg var att ännu ett träd hade fallit ner över stigen. En reslig gran som jag sprang rakt in i när jag vände mig framåt igen, aningen för sent. Jag såg stjärnor. Plötsligt låg jag platt på marken bland barr och bark med pannan klibbig av blod och kåda.

Jag fick hjärnskakning och två veckors skärm- och läsförbud. För tyvärr har inte vi människor hjärnan upphängd i ett elastiskt band inne i skallen så som hackspettar har – för att tåla att dunka huvudet mot trädstammar.

Linné hävdade att gnagmjöl användes som babypuder

Efter den här dramatiska första dejten har jag följt trädet extra uppmärksamt. Först blev barren bruna och trillade stillsamt av, och barkborrar tittade in och skapade sina förskolor under barken. Någon, kanske en nitisk pensionär, kapade trädet och drog undan stammen så att jag inte längre behövde huka mig in under den på springrundan. På sommaren började barken lossna här och där, för långhorningslarver hade ätit sig igenom lagret som höll ihop bark och stock. Jag såg det ljusa gnagmjölet från tusentals tuggande skalbaggsbarn när jag sprang förbi – sådant gnagmjöl som folk använde som puder på ömma barnrumpor på 1700-talet, enligt Carl von Linnés skildringar från norra Sverige.

Snart infann sig de första klibbtickorna, en av våra vanligaste rötsvampar på gran. Först bara en gulvit, slät klump, som om en bulldegsklump satts på jäsning därinne i stammen och höll på att tränga upp. I takt med att svampen växte syntes också klibbtickans karakteristiska mörkbruna färg och röd-orange kant. Ofta prydd av stora blänkande vattendroppar. De här svamptårarna är inte dagg, det vill säga vattenånga som har kondenserat, utan vatten som pressas ut ur svampen i de skeden då den växer snabbt.

Död ved lever!

Vi människor har en benägenhet att se sådana döda träd i skogen som skräp. Vi betraktar nedbrytning och röta som något mörkt och otäckt, något som luktar förfall och död. Men där kunde vi inte ha mer fel! Död ved lever nämligen. Inuti ”min” granlåga finns det nu fler levande celler än när granen stod grön och grann i skogen. Medan en levande granstam mest består av döda celler är där nu ett myllrande, krypande, gnagande liv. Rötsvampar sträcker sina svamptrådar genom cellstrukturerna. Svampens enzymer bryter långsamt ner de strukturer som höll trädet uppe. På så vis blir näringen åtkomlig för alla slags insekter som äter sig igenom årsringarna. Lägg därtill lavar, mossa och en och annan förskrämd näbbmus som söker skydd inne i lågans hålrum, så förstår du varför en tredjedel av arterna i skogen lever just här – på och inuti döda träd.