Sköldpaddorna och korallreven är antropocens tidiga offer

  • 4 min

Den ensamma sköldpaddan som simmar på omslaget till Elizabeth Kolberts bok Det sjätte utdöendet är en bild som skulle kunna vara lika ikonisk som den svältande isbjörnen på ett drivande isflak. Som symbol för antropocen och arternas död i människans tidsålder är sköldpaddan tyvärr en perfekt omslagsmodell. Nyheten om att havssköldpaddor förväxlar halvt nedbruten och algbemängd plast för mat träffade oss precis som ett knytnävsslag i magen. Och nyligen kunde vi läsa rapporter som pekade på att det snart bara kommer att födas havssköldpaddor av honkön och att arten helt enkelt riskerar att dö ut på grund av mansbrist. De allt högre temperaturerna i världshaven visar sig ha den oväntade effekten på äggen. Berättelsen om Elizabeth Kolberts möte med havssköldpaddan på One Tree Island nedan ger också bilden ett annat tydligt och förskräckande sammanhang – en snar framtid där korallreven och alla arter som är beroende av dem ser ut att bli ett av antropocens första stora offer: ”Reven kommer sannolikt att bli det första större ekosystem i den moderna epoken som dör ut ekologiskt.”

”One Tree kunde räknas som en öde ö om det inte vore för en liten forskningsstation driven av University of Sydney. Liksom nästan alla andra tog jag mig ut till ön från en annan något större ö omkring två mil bort. (Den ön kallas Heron Island, likaså ett vilseledande namn, då det inte finns några hägrar där.) När vi lade till – eller snarare ankrade, eftersom One Tree inte har någon hamn – såg vi en karettsköldpadda som hävde sig upp ur vattnet och upp på stranden. Hon var över en meter lång, med ett stort märke på skalet som var täckt av till synes uråldriga långhalsar. Nyheter sprider sig snabbt på en nästan öde ö, och snart hade hela den mänskliga befolkningen på One Tree – tolv personer, inklusive mig – kommit ut för att titta. Havssköldpaddor lägger vanligen sina ägg nattetid på sandstränder; detta var mitt på dagen och på vassa korallskärvor. Sköldpaddan försökte gräva ut ett hål med bakbenen. Efter stora ansträngningar hade hon fått fram en grund urgröpning. Vid det här laget blödde ena bakbenet. Hon hävde sig längre upp på stranden och försökte på nytt, med liknande resultat. Hon höll fortfarande på för fullt någon timme senare, när jag måste gå för att få mina säkerhetsinstruktioner av forskningsstationens chef, Russell Graham. Han varnade mig för att ta en simtur när tidvattnet var på väg ut, eftersom jag kunde ”svepas iväg till Fiji”. (Det var en replik som jag skulle få höra många gånger under min vistelse, även om det rådde viss oenighet i frågan om strömmen rörde sig mot eller snarare bort från Fiji.) När jag väl tagit till mig detta och andra nyttiga upplysningar – ett bett från en blåringad bläckfisk är vanligen dödligt; stinget av en stenfisk är inte dödligt, men så smärtsamt att man önskar att det var det – gick jag tillbaka för att se hur det gick för sköldpaddan. Tydligen hade hon gett upp och kravlat tillbaka ner i havet.

 

Korallernas sätt att förändra världen – med väldiga byggnadsprojekt som sträcker sig över flera generationer – skulle kunna liknas vid människors sätt att göra det, med följande avgörande skillnad. I stället för att driva bort andra varelser, fungerar korallerna som stöd för dem. Tusentals – kanske miljontals – arter har utvecklats så att de är beroende av korallrev, antingen direkt för skydd eller föda, eller indirekt genom att livnära sig på de arter som kommer dit för att söka skydd eller föda. Detta samevolutionära projekt har pågått under många geologiska epoker. Nu menar forskarna att det inte kommer att överleva antropocen. ”Reven kommer sannolikt att bli det första större ekosystem i den moderna epoken som dör ut ekologiskt” – så formulerades saken nyligen av tre brittiska forskare. Vissa menar att reven kommer att vara borta vid århundradets slut, andra ger dem ännu mindre tid. En uppsats publicerad i Nature av Ove Hoegh-Guldberg, den förre chefen för One Tree Islands forskningsstation, förutspådde att om nuvarande trender fortsätter, så kommer de som besöker Stora barriärrevet omkring 2050 att finna ’snabbt eroderande spillror av rev’.”

Texten är ett utdrag ur Det sjätte utdöendet av den Pulitzerprisbelönade journalisten Elizabeth Kolbert. Boken kommer ut i svensk översättning på Volante i mars 2020.