Skit som hände medan vi höll på med annat, del 1

I förrgår publicerade TIME Magazine sin klassiska Person of the Year. Inte helt oväntat blev det The Protester. För är den en enda grej man kommer bära med sig från 2011 så är det att folk fick nog.

Det började med arabiska våren, spred sig till Occupy Wall Street och gatorna i Spanien och Grekland. Rörelserna skiljer sig åt, inte minst genom målbilden, men faktum är att det var längesen det kändes så självklart att vara politisk. Att jag själv blev politiskt aktiv under samma tid, vet jag inte om det är en orsak eller en verkan av att jag ser aktivism överallt, men det spelar kanske inte så stor roll. Oavsett om det tar sig uttryck i en ockupation, en sittstrejk, ett upplopp eller ett medlemskap i ett politiskt parti är det fler som tycker något och som står upp för det. Och det de tycker är inte jättekul för befintliga makthavare i den politiska och ekonomiska sfären.

Det här tror jag kommer innebära ett problem och en möjlighet för reklambranschen.

Problemet: Vi är en del av det kapitalistiska system som just nu är under granskning/stenkastning. Stora företag, som traditionellt har stått för större delen av vara inkomster, blir hårt ansatta, och alla vet att uppdragsgivare under press inte producerar så himla bra reklam. Samtidigt är det svårt att inte själv börja ifrågasätta sitt yrke och sin roll, när alla runt omkring en flyger upp på närmsta barrikad. Kan jag verkligen stå för det jag gör? Är det bästa sättet att tillbringa 10 timmar om dygnet? Vad tror jag på egentligen?

Dessutom tycker jag att Medierna i P1 satte fingret på en viktig grej häromveckan. De konstaterade att våra traditionella medier kommer från en publicitisk tradition av tydlig politisk agenda (det jag vill säga här är att Aftonbladet är rött och SvD blått, vet inte varför det blev en så högtravande mening). De nyare medierna, särskilt FB och Google, kommer däremot från motsatsen. De tycker absolut ingenting och går inte ens att få tag på om man undrar över något de gör. Det var inget jätteproblem så länge de främst användes till dela videos på salsadansande hundar, men när nu mer och mer av innehållet blir politiskt, och i vissa fall, som under Londonkravallerna och den arabiska våren, sprängstoff på högsta nivå, blir företagens tystnad ett problem. Hur vet vi vems ärenden de går? Vill vi ens ha medier som förhåller sig neutrala till vilket pris som helst? Såna grejer måste vi börja fundera på.

Möjligheten: Det har sällan funnits större sug efter företag som står for något. Står man för något vill man berätta det. När man vill berätta något är reklam ett mycket bra verktyg. Jag har ju tidigare skrivit om Manhattan Mini Storage som i sin reklam tar ställning för homosexuella äktenskap och mot republikanernas presidentkandidat Mitt Romney. Det är ett litet exempel, men jag hoppas att det bara är början. När man börjar gräva i sina kunders värderingar blir det sjukt mycket mer intressant än tekniken man sedan använder för att få ut det man vill säga.

Vem blir OWS-rörelsens bank? Vem ställer sig och bjuder på kaffe på gatorna i Aten? Vilket företag sätter upp den första vepan som välkomnar nya Slussen? Vem blir först med ett patenterat och helt oanvändbart cirkeldiagram som segmenterar målgrupper efter politisk ståndpunkt?

Det får vi se.