Skillnaden på jobb och jobbigt

Typ varannan timme stormar det här i USA för att någon har sagt något taskigt om stay at home moms. Senast var det demokraternas strateg Hilary Rosen som får springa medialt gatlopp eftersom hon har sagt att Ann Romney (Mitt Romneys fru) inte har jobbat en enda dag i sitt liv. Mer om det kan du läsa i Michael Winiarskis utmärkta inlägg här.

Få saker gör mig så irriterad som den här ständigt återkommande metadiskussionen, som alltid slutar med att den som eventuellt har kritiserat någon hemmafru måste säga att ja, jo, det är visst ett jobb och det fattar jag, jag menade inte så. Det är irriterande för att det är fel. Att stanna hemma och uppfostra barn, hur många de än är, är naturligtvis jobbigt. Men hur man än vrider och vänder på det är det inte ett jobb.

Ett jobb ger den arbetande lön. Pengar, cash money. Pengar är frihet och trygghet. Detta faktum kan man tycka vad man vill om, men så har vi lagt upp våra moderna, västerländska samhällen. Har man inte pengar har man väldigt få valmöjligheter. Man blir beroende av andra människor, inte för sociala relationer och kärlek, utan för ren överlevnad.

Det är det som gör mig vansinnig när folk låtsas att det är ett jobb att sköta sitt eget hem. Genom att ge uttryck för någon slags missriktad förståelse bidrar Rosen och andra som gör liknande uttalanden till att kvinnor fastnar i dåliga relationer, i ofrihet och otrygghet.

Jag tycker inte att man ska kritisera människor för de val de gör, om de inte skadar någon annan. Men man ska kalla saker vid dess rätta namn. Och så länge Mr Romney inte betalar Mrs Romney en avtalsenlig lön med pensionsavsättningar, skatt och förmåner kan man inte säga att ansvaret för deras gemensamma hem är Ann Romneys jobb. Hur jobbigt det än må vara.