Searching for Sugar Man

Det här blir ju värsta mediatipsarveckan men nu var det ju så att jag såg Searching for Sugar Man häromdagen. Så nu får ni ett radioprogram, en bok och en film att skriva upp på måste-listan. Anywho, den här filmen är det bästa jag har sett i år. Och nu vet ju inte ni hur mycket film jag ser, men det är mycket. Typ 3-4 i veckan. Så det säger förhoppningsvis något.

Det är alltså en dokumentär om den amerikanska artisten Rodriguez som spelade in några album i början av 70-talet, men aldrig slog igenom. Nästan 30 år senare får han veta att han har varit skitstor i Sydafrika hela tiden, men eftersom landet var så isolerat under apartheid visste han inte om det. Ingen visste om det.

Den här filmen är

1. Så jävla feelgood

2. Så jävla snygg

3. Så jävla gripande

4. Så jävla det bästa soundtracket ever

Men mitt under filmen fick jag en rysning. Tänk om allt är på låtsas? Tänk om det bara är påhitt, och alla hans festivalspelningar i somras bara var steg 15 i ett snyggt konstprojekt?

Jag har aldrig haft problem med alla mockumentaries och Studio Total-grejer. Jag har nog känt att det inte spelar så stor roll vad som är på riktigt och inte, så länge man känner något. Men kanske har det blivit för mycket nu? För jag vill verkligen verkligen att sagan om Rodriguez ska vara sann. Och min andra halva av filmen blev helt pajad av att leta efter tecken på huruvida det var så eller inte. Verkar som att min hjärna inte vill bli lurad mer.

Hur som helst, musiken är sjukt bra oavsett var den kommer ifrån. Lyssna!