Searching for Sugar Man

Det här blir ju värsta mediatipsarveckan men nu var det ju så att jag såg Searching for Sugar Man häromdagen. Så nu får ni ett radioprogram, en bok och en film att skriva upp på måste-listan. Anywho, den här filmen är det bästa jag har sett i år. Och nu vet ju inte ni hur mycket film jag ser, men det är mycket. Typ 3-4 i veckan. Så det säger förhoppningsvis något.

Det är alltså en dokumentär om den amerikanska artisten Rodriguez som spelade in några album i början av 70-talet, men aldrig slog igenom. Nästan 30 år senare får han veta att han har varit skitstor i Sydafrika hela tiden, men eftersom landet var så isolerat under apartheid visste han inte om det. Ingen visste om det.

Den här filmen är

1. Så jävla feelgood

2. Så jävla snygg

3. Så jävla gripande

4. Så jävla det bästa soundtracket ever

Men mitt under filmen fick jag en rysning. Tänk om allt är på låtsas? Tänk om det bara är påhitt, och alla hans festivalspelningar i somras bara var steg 15 i ett snyggt konstprojekt?

Jag har aldrig haft problem med alla mockumentaries och Studio Total-grejer. Jag har nog känt att det inte spelar så stor roll vad som är på riktigt och inte, så länge man känner något. Men kanske har det blivit för mycket nu? För jag vill verkligen verkligen att sagan om Rodriguez ska vara sann. Och min andra halva av filmen blev helt pajad av att leta efter tecken på huruvida det var så eller inte. Verkar som att min hjärna inte vill bli lurad mer.

Hur som helst, musiken är sjukt bra oavsett var den kommer ifrån. Lyssna!

  • Niklas

    Rodriguez är på riktigt. Det känns fantastiskt att fler får upptäcka honom iom dokumentären. Men det är lite galet att vår generation har blivit cyniska detektiver, ständigt på jakt efter nästa bluff.

  • Vedrana

    Jag tror starkt på att det är en sann historia, jag vill tro det iafl. Malik bendjelloul, skaparen av dokumentären pluggade på samma universitet som jag, och i våras var han på skolan och berättade om dokumentären och sin “nudel-peroid”. Hur han livnärade sig på nudlar i flera månader eftersom han inte hade några pengar, då han la ner all sin tid på att göra Searching for Sugarman. Så jag hoppas verkligen, precis som du, att historian är sann.

  • Mikael Blomkvist

    Kan verkligen känna igen mig i känslan när man börjar leta tecken på att saker man ser eller läser är bluff. Menar visst, är det ett konstprojekt (tänker nu inte på just den nämnda flmen) så må det vara hänt. Men när marknadsföring bygger på bluff tror jag att det kommer att slå tillbaka på varumärket. Jag är HELT övertygad om att framtiden tillhör de ärliga och raka. De jag kan lita på och som i alla fall försöker att vara på min sida som konsument.

  • Jan Lindforss

    Storyn är sann men aningen förskönad. Fakta är att Rodriguez hade hits i Australien och Nya Zeeland under slutet av 70-talet och turnerade där både 1979 och 1981 (då tillsammans med Midnight Oil). Vad jag har förstått så var det även Rodriquez dotter som hittade en fan-site, typ 1998, och det var då han fattade att han var “stor” i Sydafrika. Så när Bendjelloul försöker påskina att Sydafrika-besöket 1998 var första gången som Rodriquez spelade för fler än en handfull människor tummar han (o-)medvetet på sanningen. Har inte sett filmen än, men tänker göra det.

    • Nina Åkestam

      Ah! Tack för info. Jag är nöjd så länge det inte är helt påhitt.

  • Pauline

    Jag träffade en sydafrikan förra veckan som också bekräftade att historien är sann, han växte själv upp med musiken och har hela tiden trott att Rodriguez var död. Den lite tråkigare sidan som inte syns i filmen är att Rodriguez under sin andra turné i Sydafrika var rätt nere i alkoholen, när min vän såg honom live. Men visst är det en fantastisk historia ändå.