Sanning och konsekvens

På senaste tiden har jag fått flera anledningar att fundera på begreppen “sanning” och “fakta”. Exempelvis när P kommenterade och frågade hur hon ska göra med släktingar som uttrycker sig främlingsfientligt med hänvisning till “fakta”, eller det här kommentarsfältet hos AmatNöjesguiden, eller ett gäng kommentarer jag har fått på senaste tiden som menar att jag är del av någon slags åsiktsmaskineri som inte ägnar oss åt sanning utan åt något annat (oklart vad).

Det finns mycket jag inte kan. Exempelvis montera hyllor rakt eller sy i en knapp så att den sitter. Men jag är en politiskt intresserad akademiker som ägnar hela dagarna åt att granska sanningar och argument, så just det skulle jag säga att jag är rätt bra på.

Det första man lär sig på doktorandutbildningen är att forskning och sanning inte är samma sak. Redan på högstadiet lär vi oss att detsamma gäller statistik. Man kan komma fram till i princip vad man vill genom att räkna på vissa sätt, göra vissa antaganden eller presentera resultaten på ett sätt som passar. Det är en av få saker som är sanna: att utöver fysikens och matematiskens lagar är det oerhört lite man kan uttala sig tvärsäkert om. Och just nu läser jag boken Physics of the impossible, som ifrågasätter även det. Så ja. Ni fattar.

Jag tycker att man ska ta reda på så mycket fakta man bara kan, i så många former som möjligt, innan man bildar sig en uppfattning. I det kan statistik och forskning ingå, precis som personliga berättelser från olika människor och egna upplevelser. Men inget av det är enskilt nog. För att kunna komma i närheten av sanningen behöver vi många olika källor, och vi behöver förhålla oss kritiskt till allihop. Det är skitjobbigt, men det är nödvändigt.

Och det är där resonemanget, det som ibland avfärdas som “åsikter”, kommer in. För hur mycket vi människor än vill vara objektiva, är vi inte det. Vi tar in information som bekräftar det vi redan tycker och knådar ihop den med minnen och missuppfattningar tills den passar våra syften. Därför är det betydligt intressantare med någon som för ett tydligt och visionärt resonemang, än någon som rabblar upp väl valda “fakta”. För fakta i sig är inte särskilt värdefullt – det är vad den används till man bör bry sig om. Hjälper den oss att lösa problem? Gör den världen bättre, roligare, humanare, hållbarare? Om inte, tycker jag att vi ska låta den vara. För så fort vi rör oss bortom naturvetenskapen är ingenting givet. Det ligger i våra händer. Så frågan bör vara lite mindre Hur är det? och lite mer Hur vill du ha det? Då kan faktan hjälpa oss på vägen. Och då blir det kul på riktigt.

  • Limp

    Precis så! Jag brukar alltid försöka fråga det när människor påpekar vad som är galet i vårt samhälle. Vad vill du göra åt problemen? Det är ju så mycket roligare att hitta på lösningar.

  • M

    Tack för grundläggande vetenskapsteori i bloggformat, det kan nog fölk behöva.

  • P

    Tack för kloka ord!

  • Sigurd

    Låter som klassiskt kappvänderi! Vad var det nu för fakta som inte passade in i din “sanning”?

  • Emma

    Du har så rätt. Men det gör det inte mindre läskigt för det. Usch, vilken ångest som kommer krypande av att tänka på att det inte finns någon sanning.

    Vad säger det om all vetenskap utanför naturvetenskapen? Att genus och feministperspektiv endast är en vinkel? Att den jämlikhet vi kämpar för egentligen är onödig eftersom den inte är “sann?”. Den enda en kan stötta sig emot i denna värld är etik och moral. Men det i sig är ju också endast konstruerat av människor som inte besitter någon “sanning”.

    Varför strävar vi efter jämlikhet? Har det gjort oss till lyckligare människor?

    Nej, inte riktigt.

    Ångest.