Quiet

I varenda hem jag besökte i somras, i varenda resväska, låg en och samma bok och skräpade: Quiet av Susan Cain. Som den jag är måste jag således utgå ifrån att jag inte skulle läsa den, eftersom ALLA ANDRA gör det och då blir jag allergisk. Dessutom utgick jag ifrån att den var vidrigt självhjälpig. Men. Jag fick den i present till slut och när jag skulle till Island hade jag inget annat att läsa så den åkte ner i väskan. Och det var ju himla bra.

För som så ofta förr visade det sig att om alla gillar något finns det en anledning. Anledningen i det här fallet var att boken är bra. Den handlar om introverta och extroverta personlighetstyper (om någon mot förmodan skulle vara ännu senare på bollen än jag) och är i princip en manual till fölk som jag.

För naturligtvis är det så: inte nog med att jag läser boken som alla läser, jag känner också igen mig precis som alla andra. Jag är uppenbarligen tok-introvert. Genom åren har jag fått lära mig att uppföra mig i olika sociala sammanhang, men det är just det: ett jobb jag har lärt mig göra. Det kommer inte naturligt och jag tycker inte om det. Helst vill jag bara sitta för mig själv och skriva, jämt.

Det roliga med den här boken är att den förklarar allt, från mina problem att åka på sommarläger när jag var barn, till mitt problem med auktoriteter, till min telefonskräck, till varför det går utmärkt för mig att vara hur öppen som helst på nätet men är stört omöjligt att gå fram och börja prata med någon på en fest. Och jag inser också att i princip alla jag har nära mig är likadana. Mina relationer bygger på små doser av umgänge. Jag kan hänga med folk dagar i sträck, men inte om de pratar för fort eller för mycket.

Mitt anti-CV som jag skrev häromdagen var alltså ett typexempel på vad en introvert människa skulle skriva. Jag jobbar gärna hur mycket som helst med saker jag tycker är viktiga, men LÅT MEJ VA när jag gör det.

Anywho: om du känner igen dig i uttycket mingo (att känna sig funktionshindrad i mingelsammanhang). om du HATAR grupparbeten. om du inte fattar varför någon ska bestämma över någon annan. om du har svårt för när folk pratar om oviktiga saker, men älskar när de pratar om något de brinner för. Eller om du inte känner igen dig alls, men har någon form av personalansvar. Läs boken, för sjutton. Det är minst sagt upplysande.