Psykoanalys av en reklambyrå

Jag trodde att jag var färdigskriven om #baramänniska, men tydligen inte riktigt. Vilket ju på ett sätt är jättebra, alltså att det finns så mycket att säga om det. Och att det äntligen blir sagt.

En minisak först. Ni som gnäller på hashtaggen: lägg av. Nån kom på den, andra använder den, spillerill. Det finns en miljard halvdåliga hashtags därute. Dumt att lägga all sin energi på det, istället för den riktiga frågan.

Som jag känner har blivit lite ensidig, av typen: mediabranschledare är hemska människor som piskar sina anställda till att jobba dygnet runt, och om de anställda bara organiserade skulle allt lösa sig.

Det tror jag inte på av två orsaker. Jag är helt för att anställda ska organisera sig, är själv med i Civilekonomförbundet, och de flesta av mina branschkompisar är också med i facket. Och att fastställa ramar kring hur man ska bedriva arbetet genom avtal tror jag är toppen. Men, det löser inte allt. Det finns hur många branscher som helst som är avtalsbundna där folk ändå bränner ut sig, och då möts av oförstående chefer som slår ut med händerna och säger: Men vi följer ju avtalet!  

Vilket leder oss in på dilemma nummer två. Nämligen att det inte alltid är hetsiga chefer/organisationer som är problemet. Naturligtvis finns det såna arbetsplatser, där ledningen förordar ständig övertid, tycker att de anställda inte ska ha någon fritid, och inte betalar sina praktikanter. Det är förkastligt. Men, vill jag förtydliga: det var inte i en sån organisation jag brände ut mig.

Att vissa människor kraschar, och andra inte, beror på en kombination av personlighet och organisation. Vissa människor kan jobba i vilken miljö som helst och ändå må helt okej, för att de har självkänsla nog att sätta gränser. De kommer alltid att ha svårt att fatta varför man inte bara slutar jobba, om man nu mår så dåligt av det. Andra (jag själv inkluderad) är mer eller mindre hopplösa fall. Om inte de som leder oss lägger massor av tid på att motverka det, kommer vi att jobba för mycket. Och här är den kniviga grejen: mediabranschen drar till sig såna personlighetstyper. Folk som vill förverkliga sig själva genom jobbet, som vill att allt ska vara kul hela tiden, som gärna låter jobb och privatliv gegga ihop sig. Till det kommer faktumet som många har konstaterat: att det vi jobbar med kan sakna mening, på det klassiska läkare/präst/polis-sättet, vilket gör att man gärna hittar mening i just mängden jobb.

Det gör att det ställs betydligt högre krav på organisationer inom just den här branschen, när det gäller att behålla sina anställdas hälsa. Som jag har skrivit förr: en reklambyråledare borde se det som sin främsta uppgift att rekrytera briljanta människor och se till att de inte bränner ut sig. Ge folk betalt för att gå hem. Be dem tidrapportera sin fritid. Etc.

Det är skitsvårt att leda en organisation och de jag känner som gör det, både de som har varit mina chefer och andra, jobbar häcken av sig för att allt ska bli bra och alla ska må bra. Som sagt, det finns undantag, men de flesta gör sitt bästa. Det är därför jag efterlyser utbildning, inte stenkastning. Problemen finns, de är riktiga, och de är svåra. Lösningar är inte heller enkla. Men de finns, om vi letar tillräckligt noga och riktar vår kreativitet mot våra egna organisationer bara en liten stund.

  • Jenny

    Bra formulerat! <3

  • A

    Juridiska personer i allmänhet (inkl. reklambyråer) skulle ju oftast få resultatet antisocial personlighetsstörning i ett psykologiskt personlighetstest. När vi agerar på uppdrag av en organisation, så kliver vi plötsligt utanför gränserna för vår självrespekt och vår privata moral. Annars skulle väl INGEN göra reklam för företag med slavarbetare, t.ex. Jag har gjort det utan att ens tänka på att jag egentligen inte kunde stå för det (“så poppis varumärke ju”). Vi tänjer våra gränser på olika sätt hela tiden på jobbet. Mot andra och mot oss själva. Där tror jag mycket av problemen ligger: Vi har liksom fått för oss att vi kan vara andra människor på jobbet. Men det hinner ifatt en och jag tror allt fler blir allt bättre på att se och sätta rimliga gränser för sig själva och andra ju fler “lyckade” människor som pratar ut i medier. Allt det där med gränser hänger ju ihop. Så stort tack alla ni som berättar.

  • Hanna

    Tycker du inte att det finns samma problem inom universitetsvärlden? Jag vet inte hur ni har det på handels, men där jag doktorerar är det väldigt flytande gränser mellan fritid och arbete, man förväntas komma till jobbet vilken tid på dygnet som helst och allra helst ska ämnesområdet VARA ens liv. Jag tror detta beror mycket på att vi har helt oreglerad arbetstid samtidigt som vi har skyhöga krav på vår prestation. Det finns ingen möjlighet för arbetsgivaren att se om någon jobbar alldeles för mycket!

  • Evelina

    Tips: dokumentären “En rundresa i skatteparadisen”, som finns på SVT Play. Gör en lagom arg såhär på en måndag…

  • HannaPanna

    Det har tycker jag var valdigt bra sammanfattat. Att skylla pa branshledarna ar alldeles for enkelt. Men att stotta dem att driva igenom forandring later klokt.