Porrskadat

Apropå den senaste tidens diskussioner om porr och regleringen därav (där jag hittills tycker att Lisa Magnussons inlägg är helt klart intressantast) kom jag att tänka på en angränsande sak jag tänkte skriva om för ett tag sen. Det startade med en artikel i DN, som var del av deras Insidan-serie om unga killar som konsumerar så mycket porr att de inte kan ha sex i verkligheten. I den här texten lyfts dock ett annat perspektiv fram: tjejernas. Tjejerna som ska försöka ligga med de porrskadade killarna. Roxane von Gerber Hedayat och Moa Kjellstrand har gjort en dokumentärfilm på temat och är jäkligt vassa i sin kritik. Bra.

För det är KLART att det hänger ihop. Det är klart att man inte kan gå helt opåverkad genom en uppväxt med tusantals porrfilmstimmar och tro att det inte kommer spela någon som helst roll för de egna relationerna. Det är superbra att det äntligen lyfts fram och diskuteras i breda medier.

Och detta för mig in på något jag har funderat på ett tag: förslaget om en samtyckeslag. Det råder ingen tvekan om att många som har professionell erfarenhet av sexuellt våld tycker att vår existerande lagstiftning är alldeles för vek. Till skillnad från andra brott måste ju nämligen ett brottsoffer i sexualbrottsfallet inte bara tydligt kommunicera att hen inte vill bli utsatt för brott, utan även hoppas att gärningsmannen har förstått kommunikationen. Annars har inget brott begåtts. Det är så många som innan mig slagkraftigt har gjort liknelser med andra typer av brott så det kanske inte behövs, men för tydlighetens skull: det är som att någon som gjort inbrott skulle kunna gå fri med motiveringen att hen inte förstod att de som bodde i huset inte ville bli av med sina saker för att de inte sa det tillräckligt högt eftersom de sov.

En samtyckeslag för sex skulle innebära att man måste försäkra sig om att den man ligger med vill det. Precis som man måste försäkra sig om att man är välkommen in i en annan människas hus eller att man får låna deras bil. Inte så himla konstigt och jag begriper inte varför vi inte redan är där.

En vanlig invändning brukar vara att tydligt verbalt samtycke på något vis skulle ”förstöra stämningen”. Nu kan jag naturligtvis inte tala för alla, men är inte en ganska viktig och naturlig, för att inte säga nödvändig, del av stämningen en verbalisering av det man precis ska göra? Från ”vill du följa med hem till mig?” till ”känns det här bra?” till ”fortsätt” eller ”sluta” känns som ganska så självklara delar av det hela. Jag fattar inte ens hur det skulle gå till annars. Om frågan ”vill du göra det här?” känns obekväm är man nog ute på ganska hal is till att börja med.

Man kan inte hämta så himla mycket positivt från porrindustrin, men är det något de är ganska bra på, så är det manus av samtyckeskaraktär. Och om till och med de klarar av det, ska det väl inte vara så himla svårt för oss andra. Genom att ta inspiration från det och införa en samtyckeslag helst i förrgår kan vi i alla fall få ut något litet positivt av att vi har lyckats porrskada en hel generation unga människor.