Politiska favoriter i repris: Inget Jävla Lyxproblem

Vet inte om det är jetlag, vintern eller något annat, men några av reaktionerna på mitt inlägg om att kvinnors krav på lika rättigheter alltid förminskas, fick mig att fullkomligt tappa det. Alltså jag orkar inte?

Reaktionerna säger bland annat att jag måste fatta att jämställdhet mellan könen inte har någonting med exempelvis apartheid att göra. Att svarta har det mycket värre. Att kampen för jämställdhet bara rör en hipsterkrets på Södermalm. Etc. Alltså precis det jag skrev om i inlägget, en paraduppvisning i att förklara för mig att jag som kvinna är självisk och dum och begär alldeles för mycket om jag vill ha samma möjligheter som andra, av en rad olika anledningar från ”det finns minsann andra som har det värre” till ”du letar bara problem”. Det borde alltså inte göra mig förvånad.

Och ändå. Ändå blir jag förvånad, för resonemanget är så otroligt märkligt. Är det okej att man själv tjänar mer för samma jobb än den som sitter bredvid, eftersom Ryssland har lagar mot homosexualitet? Är det okej att ens tjej eller syster eller mamma inte kan röra sig fritt och avslappnat i offentliga miljöer, eftersom polisen i Sverige registrerar romer? Är det okej att ens dotter får anorexi, eftersom barn i Indien drabbas av trafficking? Pardon my french, men jag har jävligt svårt att fatta den logiken.

Kvinnor i Sverige har det inte exakt likadant som någon annan grupp. Vi har det värre än vissa och bättre än andra. Men den som tror att jämställdhet är nån slags lyxproblem har inte fattat någonting. Om vi tittar på världen i stort är det tvärtom kanske det enskilt allra största problemet. Men låt oss lägga det åt sidan och fokusera på mitt privilegierade liv, som så många vill poängtera gör att jag borde sitta snäll och nöjd:

Det är inget lyxproblem att jag får mindre betalt än mina kollegor för exakt samma jobb. Det är inget lyxproblem att det gör att jag framöver får lägre pension och mindre ekonomisk frihet. Det är inget lyxproblem att av mina klasskompisar på Handels är det bara killar som har VD-titlar nu. Det är inget lyxproblem att mina tjejkompisar i snitt tar ut mer än dubbelt så mycket föräldraledighet som mina killkompisar och därmed cementerar den här ekonomiska uppdelningen, samtidigt som de sliter ut sig med dubbla skift i hemmet och på jobbet.

Det är inget lyxproblem att bli våldtagen. Det är inget lyxproblem att bli slagen. Det är inget lyxproblem att behöva freda sig på krogen när man bara vill umgås med sina kompisar. Det är inget lyxproblem att bli förföljd och trakasserad av okända män. Det är inget lyxproblem att kämpa med ätstörningar. Det är inget lyxproblem att deala med allt det ovanstånde, samtidigt.

Och det är inget lyxproblem att när man påpekar att man tycker att det är jävligt osoft, bli anklagad för att vara fånig och självisk. Att man borde ägna sig åt något viktigt i stället för att, säg, ha rätt till sin kropp och få betalt för utfört arbete. Att det är okej, för man är ju bara lite diskriminerad. Man har ju bara lite inte samma rättigheter som killen som sitter bredvid. Sorry, men det duger inte för mig.

När man kallar jämställdhet för ett lyxproblem tar man aktivt parti för en orättvis världsordning, där människor delas upp baserat på fysiska attribut. Att jämställdheten ökar gör INTE att människor diskrimineras mer på andra grunder, det är nämligen olika uttryck för exakt samma sak: Att man gör skillnad på folk och folk.

Det finns inga grader, ingen gråskala. Antingen är alla lika mycket värda, eller så är de inte det. Och varje gång någon kallar bristande jämställdhet för ett lyxproblem, är det ett uttryck för det senare.