Politiska favoriter i repris: Att krascha

*** Är det här verkligen politik? undrar du kanske nu. Jo, det är det. Idag är det Miljöpartiets dag i Almedalen och inför valet är en av deras viktigaste frågor hållbart arbetsliv. För fler och fler är med om det jag skriver om här, och det är ett samhällsproblem. Ett politiskt problem. Något vi måste sluta vifta bort och istället börja lösa tillsammans. ***

Fyra år. Så länge kunde jag jobba innan kroppen sa stopp. Det är ganska lång tid. Det är såpass lång tid att man hinner glömma allt som var innan. Innan den där stressklumpen alltid satt i bröstet, innan man hade svårt att sova på nätterna och innan man självklart tackade ja till allt människor bad en att göra.

Jag har fortfarande inget riktigt bra ord på det som hände. Gå in i väggen säger väl ingen längre. Utmattningsdepression är den kliniska diagnosen, men det kan man ju inte heller säga. Hur mår du? Jo tack, jag är utmattningsdeprimerad. Funkar ej. Så jag brukar säga att jag kraschade, för det var precis så det kändes. Jag körde fort, jäkligt fort, och så plötsligt pang bom, utan att jag hann väja eller ens uppfatta det, fanns ett stup där och det åkte jag rakt ut för.

Rent praktiskt var det vinter 2010 och jag kunde inte sluta gråta. Allt kändes övermäktigt, från att borsta tänderna till att laga middag. Men jag kunde jobba. På jobbet mådde jag bra. Där var jag trygg. Utanför jobbet var det däremot katastrof. Jag kände mig fången i min egen kropp. Låg och sparkade på sängen. Jag ville inte dö, men jag vet att jag väldigt ofta tittade ut över balkongräcket och tänkte att jag borde hoppa. Bara för att ha någonstans att ta vägen.

Det läskiga med stress är att hjärnan slutar fungera logiskt. Alla som jobbar för mycket säger alltid att de inte jobbar för mycket. Det är inte jobbet som är problemet, det är ALLT annat. Familjen, vännerna, hemmet. Att vem som helst utanför kan se att så inte är fallet spelar ingen roll. Man kommer alltid att sägaNEJ herregud, det är ingen fara. Man ser ner på folk som är stressade. Man känner sig hårdast och viktigast i världen.

Hybrisen tror jag i efterhand är den tydligaste varningsklockan. Att man börjar känna sig helt nödvändig. Man börjar tänka att man är den enda som kan fixa de här grejerna. Ingen annan är duktig nog, ingen annan har tillräcklig koll. Och man börjar tycka att det är viktigt. Inte på ett rimligt sätt, som att jobbet är viktigt för att man ska få lön och kunna sätta mat på bordet, utan man börjar tycka att det är viktigt PÅ RIKTIGT. Att det är helt rimligt att prioritera ner exempelvis relationer och hälsa för att få till den där annonsen. Inte bara rimligt, utan påbjudet. Utan att någon egentligen har bett om det har hjärnan helt själv ställt upp en helt egen värld där saker och ting funkar på sitt eget sätt.

Så. Om du på senaste tiden har känt dig så. Att världen cirkulerar kring dig. Att jobbet är det enda i ditt liv som fungerar. Att boka en tvättid är en oövervinnerlig arbetsuppgift men att du gärna tackar ja till ett frukostmöte klockan 06.00. Då har jag några tips.

1. Tro inte att någon annan vet hur mycket du jobbar. Jag trodde länge att någon annan skulle stoppa mig när det blev för mycket. Så är det inte. Alla är alldeles för upptagna med sig själva för att lägga märke till att du drar heldagar på kontoret fyra helger i rad. De förväntar sig att du ska säga ifrån om du har för mycket att göra. Tog mig fyra år att fatta det.

2. DU SLUTAR JOBBA KLOCKAN FEM. Jo, så är det. Om du har kontorstider är arbetsdagen slut då och du ska gå hem. Framför allt om du har ett kreativt yrke behöver du fylla på med andra intryck för att fortsätta vara bra. Att stanna längre än till fem, utom i undantagsfall, betyder att antingen du eller din arbetsgivare har felprioriterat. Det är inget nobelt över det, bara lite oproffsigt. Och i längden gör det dig sämre på ditt jobb att du sitter och stirrar in i en skärm varenda kväll.

3. Tro inte på vad andra säger om hur mycket de jobbar. Att skryta om hur upptagna vi är är vår tids vanligaste samtalsämne. Men precis som tonåringar skrävlar med sina hångelerfarenheter är det mesta inte sant. De flesta jobbar inte särskilt mycket och hårt och så ska det också vara. Det är superkorkat att tävla med arbetstimmar (snarare än produktion). Så oroa dig inte. Du är inte lat bara för att nån gammal bekant du springer på säger att hon jobbar 80 timmar i veckan för att det är 1) sannolikt lögn och 2) om sant, jävligt dumt.

4. Det är det roliga som är problemet. Man kraschar inte av tråkiga arbetsuppgifter. De är man bra på att ducka för och göra lite halvhjärtat. Det är när allt man erbjuds känns svinkul och jätteviktigt som man hamnar i riskzonen. Det är då det är omöjligt att säga det omtalade NEJ:et. Om du ska kunna ha ett fungerande yrkesliv måste du säga nej även till sånt som du nästan börjar gråta för att du missar. För mig hjälper det att sätta upp tydliga regler. Max en lunch i veckan. Max ett extra copyuppdrag åt gången. En kvart på att svara på bloggmail om dagen. Om något mer kommer in tänker jag inte ens tanken. Det är superjobbigt. Men nödvändigt.

5. Ta hjälp. Jag tog till slut ett sista djupt andetag och berättade för min chef hur jag mådde. Fick omedelbart hjälp från med allt från mediciner till terapi till omstrukturering av min roll. Några månader senare började livet bli normalt igen. Hade jag gjort det tidigare hade jag kanske inte missat så mycket tid som jag faktiskt gjorde.

Och framför allt: Acceptera när andra säger nej. Tjata inte. Det är inte säkert att det är dryghet som gör att de säger att de inte kan ta det där mötet, inte den här veckan, och inte någonsin. Det kan också vara så att de, hur glada de än verkar, har stått med överkroppen ganska långt lutad över balkongräcket den senaste veckan.

  • Arlen

    Jag läste det här inlägget första gången du skrev det och kände då som nu igen mig lite för mycket i det du beskriver. Jag är läkare och älskar mitt jobb men på min avdelning har våran chef sagt att vi inte får skriva på övertid eftersom det inte finns pengar till att betala ut timmarna. Jag och många av mina kollegor sitter med blodprovs svar som är flera veckor gamla och den enda tiden som finns för att följa upp och kontakta patienterna är efter att man har varit igenom hela sitt dagsprogram vilket vill säga på övertid. Det är jäkligt svårt att säga att man vägrar sitta över när man vet att det sitter folk och är nervösa och väntar och man hamnar väldigt lätt i det du nämner med att ens jobb är inte bara viktigt men det är VERKLIGEN VIKTIGT. Tuff situation som politikerna gärna får försöka hitta en lösning på som inte bara diffust heter “effektivisering” av vården…

  • emma

    Hej Nina! Always reklamkampanj “Like A Girl” ( https://www.youtube.com/watch?v=XjJQBjWYDTs ) har circulerat och hyllats pa mitt jobb den har veckan, och jag blir sa arg och ledsen for jag forsoker forklara varfor den inte ar bra men ingen verkar forsta. Den paminner mig om Doves beauty sketches. Vad tycker du om den har kampanjen fran en genus vinkel?

  • Susanne

    Hög igenkänning på ditt inlägg. Har varit där och tagit mig tillbaka, något ärrad och med hög stresskänslighet. Otroligt hur lätt det är att falla tillbaka i gamla varningsbeteenden och hur svårt det är förvalta nya främjandebeteenden. Fattar det inte. Det borde ta lika lång tid och kräva samma insats oavsett håll men så känns det verkligen inte.

    Speciellt det där med roligheten känner jag igen. Älskar (och älskade) mitt jobb. Kunde aldrig ens föreställa mig att jag var i riskzonen, tänkte att det drabbar dem som inte trivs, inte känner mening, inte känner delaktighet… Så fel jag hade – och så rätt min läkare hade… som sa när jag för femte gången frågade hur det kunde komma sig att just jag – som hade världens drömjobb – satt gråtande hos honom nu. Han sa “för att bli utbränd måste du brinna först” och de orden bär jag med mig sedan dess.

    Nu försöker jag se upp när jag börjar brinna för mycket. När allt annat börjar förlora lite glans i jämförelse. När andra i min närhet säger till. Men det är en ständig utmaning. Och svårare än det mesta jag gjort.

    Viktigt att prata om i alla fall. Tack för att du skriver om det.

  • Tore Claesson

    Oerhört insiktsfullt. Jag har själv kännt mig så j¨kla viktig i stort sett hela mitt liv. Så till den grad att jag nästan helt missat livet trots att jag rest och bott i stort sett over hela världen vid det här laget. Men allt har varit jobb, jobb och mer jobb. Har missat uppväxten a fyra sköna killar. Hur nfasen jag hade tid att vara me doch tillverka dom vet jag kanppast. Gick väl ut över sömnen. Och nu istter jag och håller på att bygga ytterligare en byrå. I Kina av alla ställen. Och vad finns kvar av allt jag gjort? Inget av något större värde i alla fall. Men jag har levt ett liv som utbränd. Det kommer ingen att tacka mig för. Så jag kan bara hålla med: Gå hem från jobbet ibland och gör någon glad i stället.

  • m

    hej hej jag har hamnat i precis samma sits, dock troligtvis på lite olika anledningar som kanske inte är exakt samma som dig.

    Har den senaste tiden insett att jag dragits med en slags ångest sen jag var riktigt lite, sen när jag blev omkring 16 började den växa starkt men långsamt.

    Jag trivdes ändå med livet, hade underbara vänner, familj, utbildning och jobb. Och som du säger, tror inte heller man går under lika lätt av ett jobb som man inte brinner för lika lätt.. Jag verkligen ÄLSKADE mitt jobb, saknar det varje dag och pendlar mellan att känna “skam” att jag inte klarar av det längre.. även om mitt förnuft säger att jag inte borde göra det.

    Jag jobbade fort upp mig inom mitt yrke och kom till “nivåer” i arbetet jag aldrig drömt om, kände mig stolt över mig själv.

    Efter några år med att försöka hinna med att träffa vänner och familj så mycket som möjligt, studera lite där emellan samt jobba på jobbet som jag alltid såg framemot att gå till så sa det bara pang..

    Jag gjorde konstiga tabbar på jobbet som man bara inte får göra och som jag verkligen inte förstod att jag gjorde, små grejer som jag egentligen kunde göra samtidigt som jag blundade i stort sätt.. ångesten växte och jag förstod inte vart allt det här kom ifrån.

    Jag började försova mig flera dagar i rad, även om jag ställde 10alarm på väckarklockan så vaknade jag ej. Blev mer och mer trött, ögonen kändes som dom hängde under hakan och när jag såg mig i spegeln kände jag knappt igen mig själv.. Kroppen ville inte göra som jag ville, att ta ett steg var som att lyfta 100kg för varje kliv..

    Sjukskrev mig, för insåg ju att jag ställde till det på jobbet när jag inte kunde jobba som vanligt och det gjorde fruktansvärt ont, jag ville ju så gärna jobba, trivdes ju så.. Efter att mina två veckors sjukskrivning var över kände jag mig nästan ännu mer trött och gick då till läkaren för att få en sjukskrivning där också. Ja sa till läkaren att två veckor max, annars blir det så svårt att komma igen på jobbat. Läkaren kollade på mig uppifrån och ner och sa med en bestämd ton att han tyckte jag skulle vilja lite mer än det.. Tankarna snurrade i mig och allt gjorde så fruktansvärt ont.

    Såhär fortsatte det ett bra tag, och i stället för att bli friskare blev jag bara sjukare och sjukare.

    Läkarna ville ge mig antidepressiva, vilket inte förvarnade mig, men försökte stå på mig så mycket jag bara kunde. (Man måste vara frisk för att vara sjuk…) Jag sa att jag vägrar att ta dom om jag inte får någon att prata med, hade ätit annat liknande läkemedel några år innan så viste vad jag pratade om.

    Tillslut fick jag tid hos en psykolog, men var tyvärr tvungen att äta dom hat”älskade” tabletterna ett tag innan för att hålla mig vid liv..

    Kom till en massa olika konstiga psykologer, kuratorer och liknande som nästan bara skrattade åt mig där jag satt helt utmattad, ihopsjunken, gråtandes i stolen mitt emot läkaren..

    Efter många många om och men fick ja äntligen en hyfsat bra läkare, psykolog men det som hjälpt mig mest är min nya arbetsterapeut, hon är verkligen underbar <3 Jag kan prata med henne som med en psykolog/kurator samt att hon kommer med tips om hur jag kan göra vardagen lättare och hon är väldigt väldigt noga med att jag inte får göra för mycket.

    Från att jobbat mellan 10-14timmar/dag, träffat vänner, familj och tränat som jag brann för så går nu min dag ut på att det enda målet jag har är att komma utanför dörren och slänga soporna.. Dörren har blivit väldigt läskig efter att varit instängd sovandes så länge.. Allt annat förutom att slänga soporna en gång om dagen är ett plus..

    Idag ett och ett halvt år sedan jag blev sjukskriven mår jag bättre, försöker vara så noggrann jag kan med maten men tar även kosttillskott som jag tror hjälpt mig rejält. När man är som värst nere kan det ju vara svårt att äta, vilket leder till att man kanske nöjer sig med att få i sig en macka, och ja, det säger ju sig själv att det inte är det bästa och lätt blir en dålig rundgång där med.

    Jag vill inget annat än att börja jobba igen, men är så rädd att falla tillbaka, kan inte beskriva i ord vilket helvete det här har vart eller är, men ni som vart eller är i liknande sist förstår säkert vad jag menar =/

    Jag är 27år alltså var jag ca 25 och ett halvt år när jag trillade ihop totalt.

    Jobbade på en finrestaurang, hade många vänner, familj, träning osv..

    Dom flesta närmaste vännerna är kvar och jag vet inte hur jag kan tacka dom för att dom stått ut med mig och funnits där, min familj har även dom vart underbara, samt min katt. Om jag inte haft detta och närheten och kramarna utav min katt skulle jag nog vart körd för längesedan.

    Försöker nu varna vänner osv om att dom inte får göra samma misstag som mig, ett och ett halvt år har som sagt gått och jag har lång väg kvar innan jag kan börja leva ett normalt liv igen tror jag, men jag kämpar! Blir så fruktansvärt ledsen på folk som tror att man bara är lat och säger "äh, ryck upp dig nu. Alla har sina bra och dåliga dagar." Tror inte dom förstår att bara ta en dusch kan vara ett projekt som gör att jag måste vila någon timma efter det för att kroppen inte håller, eller vila efter att man läst tre sidor i en bok..

    (hoppas aldrig på ett sätt att mina vänner förstår det fullt ut ifs, för då är det kanske ett tecken på att dom hamnar i samma sits..)

    Aja nu blev det en lång text men även om jag inte vill att någon annan skall ha hamnat i liknande situation som mig så är det lite skönt att läsa och höra om att man inte är ensam och hur tex du upplever det.

    Sist men inte mist tänkte jag säga att jag förstår vad du menar med att det är svårt att svara på frågan när någon kommer och säger "hej hur är det" "jo tack, de är lite jobbigt just nu, jag har råkat ut för en utmattningsdepprition"..

    För min del är det namnet isf bra för utmattade är exakt det jag känner mig, men namnet i sig är ju inte det viktigaste, tror det är bra att man kan ha egna namn på det som du skrev innan. Tack för att du delat med dig av detta och tack för att jag fick skriva av mig här. Är inte lättast att prata om det med folk som inte vart med om det..

    Krya på det och lycka till med allt!