#omrasism

I helgen (förlåt senigheten, mitt liv är ett för-e-bannat kaos just nu) lanserade Miljöpartiet initiativet #omrasism. Det är resultatet av en långt arbete med att lyfta fram lösningar kring främlingfientlighet. Bland annat har det skrivits en artikel på Aftonbladet Debatt och så har man samlat ihop 10 korta texter på temat Världsmedborgare, Sverigevänner där miljöpartister och andra ger sina two cents i frågan och dessutom kommer med konkreta lösningsförslag.

Och det älskar en ju. Det sista alltså. Lösningar. För det är så otroligt tröttsamt att de enda som pratar konkret om integration/migration är de som är emot det. Orka hålla på att ”ta avstånd” och dänga rasist-kortet i huvudet på folk i tid och otid. Nä, ska vi komma till rätta med ett av vår tids största problem (främlingsfientligheten, alltså) måste det komma lite faktiska förslag. Det är det bästa med #omrasism.

Det sämsta är att det även här smyger sig in siffror. Siffror som visar vad samhället tjänar, i ekonomiska termer, på mångfald och tolerans. De är inte många, men de finns där. Det är synd. Lika synd som att tusentals människor tyckte att debatten borde föras genom de argument som lades fram i Borzoo Tavakolis öppna brev till Kent Ekeroth. Det är naturligtvis inte fel i sak; samhället tjänar ibland ekonomiskt och kortsiktigt på att förändras. Men det är inte därför vi ska arbeta mot främlingsfientlighet och rasism. Det handlar nämligen inte om ekonomiska värden, utan om humanistiska, och de kan man inte växla mot varandra.

Lika solklart som det är att Tavakoli har bidragit mer ekonomiskt till Sverige än Ekeroth har, lika solklart är det att det finns andra invandrare som inte har gjort det. Och lika solklart som att vissa toleransprojekt sparar samhället pengar, är att andra kostar pengar. Poängen är att det spelar ingen roll. Det är inte för att spara pengar vi ska motarbeta nyrekryteringen till högerextrema grupper.

Människovärdet är okränkbart och lika, oavsett det ekonomiska bidraget. Det är det diskussionen borde handla om.