Om hoppande bokstäver

Häromdagen fick jag en fråga om skrivkramp. Alltså vad man gör åt den. Det är så himla svårt tycker jag, för jag har aldrig upplevt hur det känns. Alltså noll gånger. Jag har skrivit flera timmar varje dag sedan jag gick på dagis och jag kan liksom inte sluta. Det är som att andas. Det är det bästa jag vet.

Men. Jag vet så klart hur det känns att ha kramp med andra grejer och hur det är att inte få till det, trots att man måste. Och jag misstänker att anledningen till att jag sällan får skrivkramp är att jag har gjort det så mycket att jag undermedvetet har lärt mig metoder för att slippa det.  Här är några grejer att testa:

– Disposition. Jag börjar aldrig skriva (eller något annat) genom att bara trycka på tangenterna. Först har jag lagt ungefär lika mycket tid på dispositionen, alltså vad jag ska skriva, och ungefär i vilken ordning det ska komma. Det kan ske på datorn, på papper, i huvudet, eller genom att prata högt för mig själv eller med någon annan. Sen är det bara att klä de olika delarna i ord, vilket är det roliga. Gäller allt från blogginlägg till föredrag till min bok.

– En sak i taget. Ett effektivt sätt att kaosa loss totalt i texten är att skriva lite här och lite där, allteftersom idéerna kommer. Sen sitter du där med ett textmonster som inte alls hänger ihop, och garanterad kramp. Om du har en bra diposition slipper du det. Då kan du skriva på en sak i taget, och när idéer dyker upp som hör hemma någon annastans, scrollar du dit, sammanfattar tanken i en mening, och går sedan tillbaka till där du var.

– Acceptera läget. Man HAR dåliga dagar, så är det bara. Idag skulle jag till exempel jobba massor på min forskning, men efter ett par timmar hoppade bara bokstäverna omkring och allt jag skrev blev skit. Då är det bara att lägga ner en stund och göra något annat. Om man jobbar på något mot sin vilja brukar det bara leda till att man får göra om allt nästa dag ändå.

– Planera luft i schemat. För att ovanstående ska funka kräver det ju dock att man HINNER göra något annat. Här kan också en bra disposition vara till hjälp. Om du har brutit ner texten i olika delar är det lättare att få en uppfattning om hur lång tid varje del tar, och hur lång tid du behöver för helheten. En skrivdag bör inte vara mer än en halvdag (3-4 timmar). Då har du tid att köra på om du får flow, eller ta en paus om det inte funkar.

– Börja med tråkiga grejer och spara det roliga till sist. Nyckeln till en bra arbetsdag tycker jag är att ägna minimal tid åt det som är tråkigt, och maximal tid åt det som är kul. Ett sätt är att tvinga sig själv att göra det tråkiga innan man får ta tag i det roliga. Då brukar man speeda igenom det trista snabbt som attan. Så fundera igenom vilken del av skrivandet du uppskattar minst, och kör en timme av det innan du går vidare till något annat. Genom att spara allt trist (tex korrläsning) till sist lägger man upp smashläge för kramp och ångest.

– Om du krampar ofta – fundera på att göra något annat. En viktig grej som så klart inte bara handlar om skrivande. Man ska ägna sig åt sånt som i alla fall oftast är givande och intressant och som man har relativt lätt för. Om jobbet är alldeles för mycket ångest kanske det helt enkelt inte är rätt. Och det är ju helt okej. Man får vara glad att man kom på det och fundera på allt kul man skulle kunna göra istället. För världen är stor, livet är långt, och det finns en gräns för hur många timmar man orkar tillbringa framför bokstäver som inte säger något viktigt.

  • Calle W.

    Hehe. Jag tror dig. Du har UPPENBARLIGEN aldrig haft skrivkramp. Den dag du får det kommer du upptäcka att dessa råd må vara hur bra som helst, men mot just skrivkramp hjälper dom knappast ,-)