Om grottmänniskor och Cosmopolitan

Det här var ju deppigt. Men inte förvånande. Något som däremot förvånar mig är att en biträdande professor i psykologi uttalar sig så här angående att både kvinnor och män bryter ner kvinnor i kroppsdelar:

– Vi kan inte bara peka ut männen. Kvinnor uppfattar det också på det här sättet. Men kanske är det av olika anledningar. Män kanske gör det för att de är intresserade i potentiella partner, medan kvinnor kanske gör det mer för att jämföra med sig själva.

När, NÄR ska man sluta förklara allt mellan himmel och jord med att folk ”letar efter en partner”? Just den här studien om något visar ju att det här inte handlar om biologi, utan om sociala konstruktioner. För om det var biologi skulle väl kvinnor i såna fall dissekera män på samma sätt?

Jag är inte på något vis en utvecklingsbiolog, men jag tycker att det låter som en skitdum strategi för artens överlevnad. Det verkar ju jättemycket bättre att kolla på helheten när man ska avgöra om någon är frisk och stark nog att bli en bra förälder till ens avkomma. Vad spelar det för roll om nån har en platt mage om personen är helt dum i huvudet och tappar ungen i grottgolvet?

Att vi, män som kvinnor, ser kvinnor som en samling delar snarare handlar helt och hållet om att vi har lärt oss att göra det. Genom de senaste hundra årens sociala drillning i kvinnlig objektifiering har vi lärt oss att en kvinna inte är en person, utan mage, lår, hår och läppar. Det finns inget biologiskt eller naturligt över det. Så länge inte homo habilis läste Cosmopolitan och den med jämnast fejksolbränna fick ligga mest.

Ett annat kanoncitat från samma artikel är det här:

– Vi bryter inte ner människor till deras delar – förutom när det gäller kvinnor, vilket är väldigt slående.

Igen, vi snackar om en assisterande professor i psykologi. En kvinnlig assisterande professor i psykologi. En person som måste vara oerhört mycket smartare än genomsnittet refererar till män som människor, och kvinnor som en  – ja vaddå? En minoritet eller subgrupp? Är 50% av världens befolkning ett undantag från regeln?

Ja, så är det ju, vilket Simone De Beauvoir fastslog redan 1949. Vad som är deppigt är att det inte verkar ha hänt ett skit på den fronten de senaste 63 åren. När till och med akademiker som jobbar med de här frågorna går i minst en genusfälla per citat, då tappar jag fan hoppet om mänskligheten.