Ny träningstrend!

I lördags var jag på gymmet för första gången på ett bra tag. Det var länge sen jag var på gymmet över huvud taget, och på en lördag tror jag var typ när jag bodde i New York. Hur som helst: mitt minne av lördagsgym var att det brukade vara tomt. Folk har bättre för sig än att slita i en roddmaskin på helgen. Alltså förväntade jag mig en lugn stund. Men tji fick jag. Det var ju typ… fullt? Fanns inte ett ledig löpband eller en hantel eller en stretchmatta så långt ögat kunde nå. Jag fick göra så gott jag kunde med en alldeles för tung skivstång och göra mitt bästa för att inte tappa den på någons tår.

Fast egentligen borde en kanske inte bli förvånad. Tror inte att det finns något folk (och med folk menar jag facebook och kvällstidningar) just nu pratar så mycket om som träning. Enligt en undersökning som någon gymkedja gjorde innan jul planerade nästan alla tillfrågade att träna mer under 2014 än under 2013. Vilket det är väldigt många som verkligen inte borde göra.

Problemet är att träning faller i den så kallade hälsofällan som jag skrev om innan jul: det är ju hälsosamt, så därför är det svårt att kritisera det. Och det brukar gå snabbt att invända att på det stora hela är det ju inte för mycket träning som är problemet, utan för lite. Det finns alldeles för många människor som begränsas i sina liv på grund av övervikt och dessutom säkerligen ett gäng normalviktiga som skulle må bra av att gå en långpromenad ibland eller släpa sig till ett zumbapass några gånger i veckan.

Och självklart är inte motsatsen, alltså extrem träning, heller ett problem i sig. Jag tycker att elitidrott är ascoolt och har full respekt för allas fria vilja att springa hur många ultramaraton och delta i hur många MMA-tävlingar de vill. Problemet blir när den extremen, i alla fall i en viss samhällsgrupp, blir någon slags norm eller ideal. Det säger sig ju självt att om man har ett heltidsjobb och familj och kanske lite andra intressen så är det jäkligt svårt att dessutom hinna/orka träna. Det är kan inte vara ett krav. Det är en bonus, något man ska göra om man vill. Och framför allt kan inte det OCKSÅ alltid handla om prestation. Det fixar man inte.

Men det är himla svårt att sätta gränser, framför allt när omvärlden, från media till familj och vänner, dunkar en i ryggen och ger 5000 likes när man visar hur duktig man är på Tjejmilen. Jag har tränat för mycket i nästan hela mitt liv, och det var först när jag och Anton blev tillsammans som det ifrågasattes. Anton undrade nämligen varför jag gjorde det. Hur tänkte jag när jag skippade sömn jag behövde för att gå upp och springa? Varför valde jag att lägga två timmar varje dag på gymmet, i stället för att vara med mina vänner eller med honom?

Och faktiskt hade jag inget bra svar. Jag är ju rätt spattig av mig och gillar att röra på mig, men i ärlighetens namn räcker det oftast bra med en rask promenad för att stilla det behovet. Och så har vi väldigt dåliga ryggar i min familj, så det är bra att köra något yogapass och en del funktionell ryggträning för att få ordning på det. Plus att jag ju älskar att vara ute i naturen på skidor eller cykel, men det är ju inte det jag gör på Sats Medis. Där tränar jag bara för att slippa min egen ångest. Att tillfälligt inte hata min kropp, inte känna mig värdelös, bli så trött att jag inte orkar tänka. Som en social sanktionerad alkis. Tyvärr måste jag ju inse att det inte funkar. Inte alls. Storleken på min biceps har ingenting med mitt generella välmående att göra.

Som med allt annat är alltså det viktigaste är att fundera på varför man gör det man gör. Om man tränar som en galning för att man faktiskt älskar det eller för att uppnå ett mål man verkligen bryr sig om: kör så det ryker. Men om svaret är lite mer svävande, kanske det är värt att fundera lite. Finns det nåt bättre man kan göra med den där tiden? Nåt som man bryr sig mer om? I mitt fall gör det det. Cirka en miljon saker, om jag ska vara ärlig. Så nu tänkte jag lansera en ny träningstrend i mitt liv: låt-bli-metoden. Tre träningstillfällen i veckan blir taket, sen får det räcka. Hoppas nu innerligt att det finns en app som kan hjälpa mig att hålla mig på banan.