Nordiskt Forum – lite olika grejer

I helgen var det alltså dags för Nordiskt Forum, den största konferensen för jämställdhet och kvinnofrågor på 20 år. Dessutom var det Feministisk Festival i Malmö. Jag åkte ner i fredags och tillbringade hela helgen med att springa på seminarier och snacka med folk.

Det första som slog mig var hur förbannat stor den feministiska rörelsen är. Den som tror att det rör sig om några få individer på Södermalm som delar lika på föräldraledigheten har fruktansvärt fel. På NF fanns typ hela offentliga sektorn, politiken, akademin och civilsamhället representerat. Folk av alla åldrar, kön, nationaliteter, etniciteter, bakgrunder, sexualiteter och intresseområden. Har nog aldrig känt mig så uppfriskad. Och så oerhört trött på folk som envisas med att prata om den ”feministiska frågan” och kalla exempelvis F! för ett enfrågeparti. Feminism och jämställdhet är ingen fråga, det är ett perspektiv som finns hela tiden i allt man gör. Det handlar bara om att ta fram det.

Några som däremot inte var där var företag, vilket gjorde mig besviken. Inte minst för att så många lösningar på problemen skulle kunna skapas i näringslivet. Jag satt i flera paneler där reklam och media togs upp, och var ofta den enda med någon slags praktisk erfarenhet på området. Jag vet att representanter från branschen hade tillfrågats, men tackat nej. Dels ger det fördomar fritt spelrum (som att reklambranschen är en ondskefull sekt som är ute efter att få folk i att må dåligt och förstöra planeten), dels gör det att värdefull kunskap inte når näringslivet. Där sitter liksom alla, från politiker till aktivister och media och diskuterar er framtid, och ni väljer att inte dyka upp? Typiskt dumt.

Det andra som slog mig var hur jäkla skönt det var att röra sig bland folk som har inklusivitet och respekt högst på sin agenda. Alltså praktiskt skönt. Ingen gormar och gastar, trängs och knuffas, säger elaka saker, är i vägen för någon som försöker komma fram med barnvagn eller rullstol. Plus, jämfört med i Cannes eller SXSW finns det jättemycket plats i salarna, eftersom man slipper machomän som sitter och skrevar över två säten.

På det stora hela har jag nog aldrig fått så mycket push och pepp som under de här dagarna. Jag har nog aldrig varit så osugen på att bli politiker (som hela tiden måste föra en ”linje”, verkar superjobbigt), men så sugen på förändring.

Det är nu det händer!