New York och sminkade prinsessor

I vintras började jag pliktskyldigt prenumerera på New York Times. Man ska ju liksom göra det om man bor här. Det är jättevårt att vänja sig vid en ny dagstidning. Framför allt när den är på fel språk, har ett konstigt avlångt format, ohäftade sidor och en jobbig ovana att börja artiklarna på framsidan och fortsätta dem på till synes slumpmässiga ställen inne i tidningen. Men sisådär en sex månader senare börjar jag faktiskt uppskatta min nya tidning. Inte minst alla krönikor på helgerna, bilagan Sunday Style och den europeiska bevakningen. Det är alltid kul att se någon kolla på en själv utifrån.

För något som också har hänt på senaste tiden är att jag har börjat definiera mig själv som europé. För ett år sedan var jag helt övertygad om att jag hade mer gemensamt med östkustamerikaner än med polacker eller spanjorer. Det tycker jag inte längre. Att komma till Cannes för några veckor sedan kändes som att komma hem, även fast varken språk, klimat eller valuta stämmer med Sverige.

Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad det beror på. Kanske är det den allerstädes närvarande socialdemokratin, som är så fundamental i Europa även hos de borgerliga partierna. Eller sekulariseringen. Eller att man i Europa, även om man är rik, målar sina egna naglar och tvättar sina egna kläder. (Bläddrade i skvallerblaskan US igår, som förfasade sig över att Kate Middleton på besök i Kanade sminkade sig själv. En prinsessa som sminkar sitt eget ansikte! De fattade ingenting.)

Det allra roligaste med det är att jag efter det här nog kommer att ha mycket lättare att flytta till exempel till Paris, Berlin eller Amsterdam. Det känns ungefär lika nära Stockholm som Norrköping. Men jag kommer att sakna nagelsalongerna.